De är Sveriges svar på bröderna Ingebrigtsen
Wennerholm: Mitt bestående minne från Finnkampen
Sverige vann Finnkampen för både herrar och damer.
Men först efter rena proteststormen och en hel del dramatik.
Men mitt bestående minne är ändå syskonen Alice och Emil Magnell Millán de la Oliva.
Sveriges svar på de norska bröderna Ingebrigtsen.
Ja, bröderna är fler och framgångsrikare och Jakob Ingebrigtsen har redan satt europarekord på 1500 meter den här säsongen med fantastiska 3:28.68.
Som nittonåring.
Men Alice och Emil har fått sina stora genombrott den här säsongen och gått framåt på ett sätt som får alla att häpna.
Lägg till hur båda hanterade sina finnkampsdebuter - lika kolugna som om det var en dag på jobbet.
Eller skolbänken i Alice fall.
Emil sprang hem 10 000 meter utan att ens bli andfådd och satte nytt svenskt juniorrekord med 29:10.22.
Och Alice satte också personligt rekord när hon sprang in som trea på 800 meter.
Det här är två vinnarskallar.
Går sin egen väg
Men det är inte det de har mest gemensamt med Team Ingebrigtsen.
Det är att det är en ren familjeaffär, med pappa Fidel Millán de la Oliva som tränare som verkar gå sin egen väg. Precis som den kontroversielle pappa Gjert Ingebrigtsen.
Det är inte ofta Sverige haft löpare i världsklass på medel- och långdistans.
Det är inget vi är bortskämda.
Sverige har visserligen Kalle Berglund som tog ett enormt kliv förra sommaren då han blev VM-nia i Doha och satte svenskt rekord på 1500 meter med 3:33.70.
Men jag har aldrig stött på ett så spännande syskonpar, som valt bort olika delar av sina efternamn då de blir för långa för resultatlistorna.
Alice har valt de två första Magnell Millán.
Emil sista delen med Millán de la Oliva.
Bara det visar väl vilka personligheter vi pratar om här.
De två är bland det roligaste som hänt svensk friidrott denna sommar.
Själva Finnkampen, då?
Ja, damerna var så överlägsna som de var redan på papperet innan start. Det blev storseger med 221–186.
Och herrarna tror jag vann med 206–201.
Jag skriver tror, då jag inte vet när tiden för protester går ut, men jag räknar med att den knappas segern står sig.
Men det här var protesternas Finnkamp. Det var rena kriget ett tag, då de svenska och finska lagledningarna lämnade in protester och tävlingsjuryn fick jobba övertid.
Fulspel i varenda gren
Man kan ju tycka det är lite barnsligt beteende, men jag tycker bara det är kul och påminns om den nästan hatiska stämning som rådde när jag började bevaka Finnkampen. Jag har varit med om ett 1500-meterslopp där alla diskades.
Det var tider det. Då var det kubbning, armbågar och fulspel i varenda gren.
Numera är Finnkampen en betydligt mer välkammad historia, så det var lite överraskande att det här protestkriget blossade upp.
Och jag kan inte påstå att någon diskning var fel, utan alla följde regelboken. Det var väl sättet de anmäldes på som var det uppseendeväckande.
Nu blev det en speciellt Finnkamp med alla återbud som kom. Inte bara från svenskt håll. Även finländarna saknade många av sina bästa och en hel del hade avslutat säsongen då beslutet om att hålla tävlingen verkligen skulle bli av dröjde så länge.
Nu hoppas jag att vi slipper allt det nästa år när Finnkampen är tillbaka på Stockholms stadion.
Att allt ska bli normalt igen, med publik på läktarna och en full Diamond League-säsong.
För känslan är att fler svenskar än någonsin kan slåss om platser på de största galorna när vi skriver 2021.
Det var länge sedan det såg så ljust ut.
Och då tänker jag inte ens på överlägsna världsettor som Armand ”Mondo” Duplantis eller Daniel Ståhl.