Irländsk draghäst

Irish draught eller Irish draft

Historia

Den irländska draghästen är Irlands enda inhemska arbetshästras. Rasen kan delvis spåras tillbaka till connemara, men den utvecklade sig större och starkare där de föddes upp i bördigare trakter med mildare klimat. Denna irländska lanthästras förädlades i tidigt skede av spanska hästar. Storlek och karaktär tillfördes av de tunga europeiska hästarna, främst flamländska och franska, som fördes in i Irland efter den anglonormandiska invasionen år 1172. Senare infördes ytterligare spanskt och österländskt blod som förbättrade kvaliteten på hästarna ännu lite till.

Den irländska draghästen har precis som connemaran en medfödd hoppförmåga, trots sin kraftiga byggnad. Dess uppfödningsområdes milda klimat och frodiga kalkstensångar har gett god benstomme, substans och storlek. Dessa egenskaper gjorde den irländska draghästen till en allsidig arbetshäst som också var en snabb och elegant vagnshäst. Dessutom använde irländarna dem till jaktridning över stock och sten.

Stamboken för irländska draghästen lades upp år 1917 genom lantbruks- och fiskeridepartementets försorg. 374 av 1.180 ston och 44 av 270 hingstar godkändes. Alla ston och unghingstar måste godkännas av premieringsnämnden för att kunna få registreras.

Under första världskriget under åren 1914 och 1918 minskade antalet irländska draghästar drastiskt i och med att så många ston rekviderades av armén för att användas som "kanonhästar". De var särskilt populära till detta då de inte lika ofta ådrog sig mugg i den flanderska leran eftersom de inte har speciellt mycket hovskägg. De var dessutom mycket lättfödda och klarade sig bra på arméns ration.

Irländska draghästens allvarligaste kris var då hästarna okontrollerat exporterades till kontinenten som slaktdjur. Efterfrågan under mitten av nittonhundratalet minskade också genom mekaniseringen. Men den irländska draghästen har ändå ett trumfkort i jämförelse med andra kallblodsraser; när man korsar en irländsk draghäst med ett engelskt fullblod får man fram den irländska huntern, ansedd som världens bästa jakthäst och en av världens främsta hopphästar i elitklass. Som uppgift att få fram hunters har den irländska draghästen alltjämt stor betydelse.

Exportförbud gäller utan särskilt tillstånd för sport- och arbetshästar av denna ras till kontinenten infördes i december 1964 och i mars 1965 gäller detsamma också hästar som skall bli slaktdjur.

Exteriör

Mankhöjden varierar mellan 153 och 173 cm. Förekommande färger är skimmel, brun, fux och svart.

Huvudet är välproportionerat med rak nosprofil, ganska små, mandelformade ögon med klok och snäll blick, raka öron, bred panna och relativt stora näsborrar.

Halsen är lång för att sitta på en arbetshäst, detta bidrar till rasens hoppförmåga då hästen håller balansen med hjälp av halsen. Halsen är medelkraftig, stark och väl ansatt. I regel har den irländska draghästen en god överlinje.

Manken är välutvecklad, lång rak rygg, ibland något för sluttande kors, väl ansatt svans. Bred och djup bröstkorg, kraftiga och liggande bogar och uppdragen buk.

Massiva, goda ben med platta skelettben, de är muskulösa med solida ledgångar och skenor, ganska lite hovskägg, breda runda hovar. Knipta skenor var vanliga förr, men det har uppfödarna kommit tillrätta med.

Den irländska draghästen har mycket goda, vägvinnande rörelser. Den är, som berättats, av naturen en mycket god hoppare.