Korsord säljer lösnummer – kritisk artikel gör det ej
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sportchefen ser sig omkring, börjar morgonmötet med orden:
– Nu jäklar ska vi sälja lösnummer!
Alla reportrar och redigerare nickar:
– Nu jäklar ska vi sälja lösnummer.
Jag är naturligtvis ironisk.
Det fungerar inte så.
Det är här skulle egentligen ha varit en annan krönika. Den som jag hade skrivit i går och lagt ner flera timmars arbete på kommer ingen någonsin att få läsa. Det var en rätt bra krönika. Nattchefen Hebbe var nöjd. Så klockan 00.55 i natt ringde han upp, det hade hänt en sak. Det berörde indirekt min krönika. Jag hade inte skrivit något felaktigt. Men omständigheterna gjorde att texten ändå plötsligt kändes lite olämplig.
”Vad fasen gör vi, det är sent, ska jag ställa hela sidan? Eller hinner du komma på något nytt och skriva snabbt?”, undrade Hebbe.
Ni ser aldrig de besluten
Jag sa ja, tidningens hänsyn mot berörda personer fick gå före min bekvämlighet (även min 15 månader dotters, som väcktes av mobilen).
Ni hör aldrig de diskussionerna.
Jag berättar det här därför att ett stort problem när man diskuterar journalistik är att läsarna aldrig ser alla de artiklar, krönikor och bilder som INTE kommer in i tidningen. Alla de bra saker vi varje dag väljer att INTE publicera. Av hänsyn, av etiska skäl. Läsarna hör aldrig de diskussionerna, ser aldrig de besluten, vet inte att vi ofta väljer bort bra material.
Det finns så många fördomar kring journalistik. En allsvensk tränare sa till mig förra veckan:
– Det är bra att du blivit krönikör, Jennifer. Krönikorna i era tidningar är bra, men annars vill ju kvällstidningar mest sälja lösnummer.
Av alla dumma klyschor är detta den dummaste. Självklart vill alla som gör en produkt sälja den, oavsett om det är ketchup, snus eller tidningar. Annars går man i konkurs. Morgontidningar säljer sig någon gång om året, ett förnuftsäktenskap där saker som lokala annonser om billig köttfärs och senast födda bebisen hjälper till att sälja produkten.
Tyngre makeup
Kvällstidningar måste sälja sig varje dag och därför ha lite tyngre, starkare makeup för att klara det. Men löpsedeln är bara en liten del av verksamheten.
Framför allt fascineras jag av tanken på att vissa tror att en enskild skribent skulle gå till jobbet för att ”sälja lösnummer”. Att man en gång skulle börjat journalisthögskolan för att ”sälja lösnummer”.
Det verkligt intressanta är ju också är att man, som tränaren i den här fallet, bara använder sig av en fras, utan att veta vad som verkligen säljer en tidning. En kritisk artikel om en stor klubb som spelar dåligt säljer inte ett enda extra exemplar.
Att artikeln är kritiskt vinklad handlar om en enda sak: sann journalistik granskar och ifrågasätter.
Själv fick jag en uppfriskande lektion i vad som säljer på en konferens för snart nio år sen. Det hade varit en fantastisk nyhetshöst. Vi från nyheterna (jag var på den tiden nyhetsreporter) och sporten fick se diagram över upplagekurvor. Vissa sköt i höjden, högt över de andra. Vi uppmanades att gissa vad vi haft på löpsedel och förstasida dessa dagar. Vi gissade vilt, tippade på våra egna stora nyheter:
”Hiv-mannen! Branden i Göteborg!”.
Sporten ropade:
”EM-kvalet!”. ”Ljungberg till Arsenal!”.
En nyttig lektion
Så där höll vi på. Alla gissningar var fel. Det som storsålt var de beskedliga korsordsbilagorna. En nyttig lektion för oss – och för läsarna. Vad folk vill ha är en hel vetenskap.
Jo, en sak till, när vi ändå är i farten: reportrar och krönikörer sätter aldrig rubrikerna. Det gör de ofta osynliga, men ovärderliga redigerarna, de som ritar sidorna på natten.
Det visste ni kanske inte. Och vad jag egentligen skulle skrivit om i morgon får ni aldrig veta. Men nu vet ni i alla fall vad som hände. Och jag, jag vet att vi tog det rätta beslutet. Nu ska jag försöka somna om.