Poker är uppfunnet av en sadist för att utövas av masochister
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-12
Dan Glimne skriver dagbok från WSOP varje dag bara på sportbladet.se – läs hans åttonde rapport från Las Vegas
LAS VEGAS
Tisdag 10 juli
Långsamt börjar tävlingsledningen, och inte minst deras avdelning för mediakontakter, att här under VM släppa ifrån sig mer och mer korrekt information. Nu har vi fått veta den riktiga siffran för antalet startande i årets Main Event – 6358 stycken, vara 621 kommer att hamna i pengarna – samt storleken på förstapriset: 8,25 miljoner dollar, motsvarande i runda slängar 55+ miljoner kronor. Den som hamnar på 621:a plats får däremot nöja sig med 20.320 dollar.
OK, det är en bit ned från Jamie Golds vinst på enorma 86 miljoner kronor förra året, men fortfarande är det den näst största liveturnering i poker som någonsin hållits i det här solsystemet. Och hamnar VM-titeln i blågula händer, kommer finansminister Anders Borg säkert att möta upp på Arlanda för att personligen trycka vinnarens hand, samt räcka över en blankett gällande skatteinbetalningen på 16-17 millar. Skulle det bli Michaela Johansson, Christoffer Baar, Karin Lundgren eller någon annan som blir världsmästare, får hon eller han trösta sig med att det bidraget till statskassan bekostar en hel bunt höftledsoperationer, ett halvt dagis och några smådetaljer i ett Jas-plan.
Och de cirka 40 miljoner som blir över efter skatt är ju inte direkt blaha blaha heller. De slår prispengarna för herrsingeltiteln i Wimbledon, eller vinsten i Scandinavian Masters i golf – för att nu bara ta två exempel – med hästlängder.
Men på flera andra områden har årets upplaga av World Series of Poker slagit rekord. Totalt har de 55 turneringarna som ingår dragit 54 288 anmälningar – naturligtvis har ett stort antal spelare ställt upp i flera turneringar – vilket sammanlagt åstadkommit prispengar på 159 796 918 dollar, motsvarande lite över 1,1 miljard kronor.
Det finns många dussin kommuner i Sverige med en mindre budget än så! Och det är bara att konstatera att ett antal av de stora namnen ofrånkomligen stupat redan den första dagen: denna gång bland andra Phil ”The Unabomber” Laak, Greg Raymer, Vanessa Rousso, Phil Ivey, Men Nguyen, Doyle Brunson? listan är lång
Denna dag har
jag beslutat mig för att grinda några timmar i ett låglimit cashgame någonstans, efter lite mera sightseeing till fots längs The Strip: faktum är att med den torra ökenhettan klarar man långpromenaderna bättre än vad man kan tro.
Och Las Vegas förnekar sig fortsatt inte, ser jag i skyltfönstret till en souvenirbutik. Där finns inte bara ett Elvis-Monopol och ett Las Vegas-Monopol, det senare med spelpjäser i form av bland annat en enarmad bandit och en lättklädd ”Las Vegas showgirl”, utan också en kasinovariant av Jenga som i sanning är ”as Vegas as Vegas gets”. De 54 träbitarna som man bygger upp tornet med är i svart respektive rött, numrerade från 1-27, och så kompletteras det hela med en spelplan med rouletteliknande layout där man kan satsa leksakspengarna på bland annat vilka och hur många av de numrerade bitarna som kommer att dras och användas innan tornet rasar, och om det blir en svart eller en röd bit som blir orsak till den slutliga katastrofen.
Eller vad sägs om ett ”Elvis Viva Las Vegas Poker Set”, med spelkort med Elvismotiv och specialdesignade marker, allt förstås förpackat i en ask av vit vinylplast och med gulddekor som avsiktligt påminner om hans berömda scendräkt?
Min promenad gör
att jag till slut hamnar på kasinot Excalibur för att åka i deras simulator. Den hade platsat väl på Liseberg eller Gröna Lund: filmen är tredimensionellt format tack vare specialglasögon som man har på sig, man sitter i soffor som skakas runt av hydraulcylindrar, det sprutas då och då vattenstänk i ansiktet på oss besökare medan vi far längs en flod, och i en scen där råttor myllrar fram över duken kommer en snabb serie mikroluftstötar mot benen så att det känns som om något faktiskt springer förbi. Underhållande och mycket illusoriskt.
Det får bli även mat inne på Excalibur, och så deras pokerrum. Precis som jag går in i det ringer det i min mobil. Jag svarar, och rösten i andra ändan säger: ”Hej, det är Ken Lennaárd.” ”Nej, det är det inte”, replikerar jag skarpt. ”Jag vet hur hans röst låter, och hur han presenterar sig. Vem är det här?” Klick när luren läggs på i andra ändan: bara en busringning.
De har varken $3-$6 eller $5-$10 limit inne på Excalibur, och alla deras no-limitbord är upptagna. Den enda lediga platsen just då är vid deras $2-$4 limitbord, så det får det bli.
Jag gillar att
spela i de flesta pokerrum i Las Vegas, inte minst för att de amerikaner som brukar sitta där nästan alltid är vänliga, pratsamma och trevliga. Poker i sina bästa stunder är helt enkelt en social upplevelse som jag uppskattar. Det börjar hyggligt, och efter någon timme har jag arbetat upp mina 200 dollar i inköp till runt 240, främst för att de flesta av de andra gamblar friskt och jag får hyggligt betalt för mina goda händer. Den kraftige medelålders mannen till vänster om mig har en djup Southern drawl i rösten, och jag frågar varifrån han kommer. ”Texas”, svarar han med den breda självsäkerhet som bara invånare i ”The Lone Star State” kan uppvisa. Jag kör min favoritreplik på den, och säger med troskyldig turistmin: ”Where is Texas?” Hans haka hinner rasa av häpenhet, innan jag ger honom en knuff med armbågen och en blinkning och säger ”Just kidding, man.” Det blir skratt bordet runt.
Men sedan blir korten iskalla, det händer inte mycket under en halvtimme? varpå pokergudarna blir riktigt griniga. Med Q-Q på handen höjer jag före floppen och får tre syn, och floppar ännu en dam men samtidigt blir det två ruterkort. Det blir en kapplöpning med höjningar och kontrahöjningar, men naturligtvis sätter den unge killen till höger om mig flushen på rivern och jag tvingas ta en titt för att konstatera faktum: i limit är det en grövre synd att förlora en stor pott än att förlora en liten bet.
Bara en kvart
senare, mot samme kille, lyfter jag upp K-K efter att han höjt. Jag kontrahöjer honom, och ytterligare två andra synar. Floppen är K-5-7 regnbåge! Han checkar, jag checkar också för att slowspela topptrissen, den tredje spelaren betar ut, och vi övriga tar syn. Turn är en 9:a i den fjärde färgen. Nu betar killen till höger om mig ut, jag höjer, de två övriga lägger sig, killen till höger kontrahöjer, och jag tar en kort funderare innan jag sätter honom på en slowspelad 7-7 eller 5-5 eller 9-9, den just nu sannolikaste handen med vilken han dels höjde före floppen, dels checkade efter den och nu betade ut. Jag kontrahöjer honom igen, och han gör en sista mothöjning som cappar potten. Efter en oskyldig 2:a på femte gatan blir det ett nytt höjningskrig, men i visningen vänder han upp? 6-8 i spader för straighten! Det blir en dyr överraskning, och jag känner mig beredd att instämma i det gamla ordspråket att poker är uppfunnet av en sadist för att utövas av masochister.
Jag vinner tillbaka en del med 9-9 när jag på nytt träffar trissen på turn och en kille med tvåpar i 10:or och 8:or vägrar att tro att han är slagen, men får sedan för andra gången denna kväll K-K knäckta, nu av en som sätter sin flush. Det är det som är baksidan med limit, att det till skillnad från no-limit sällan går att skaka av sig förhoppningsfulla motståndare med draghänder – men å andra sidan betalar de rejält för alla de drag som inte går in.
Så går det
några ronder till innan jag lyfter upp en fjärde prakthand: A-A, som jag kontrahöjer med före floppen mot stol 10, ännu en slarvigt spelande ung kille och med basebollkeps bakochfram på sig. Brädan blir 3-7-10-K-2 och jag tvingas jaga honom hela vägen till rivern om han nu skulle ha A-K eller A-10 eller K-Q eller något i den stilen, men han har förstås 8-8 på handen för trissen. Dealern tittar på min Arne Anka och säger tröstande: ”You get to spin the wheel”, though.”
Jag ser frågande ut, och han förklarar att man har en gimmick i pokerrummet här på Excalibur: varje gång någon förlorar med A-A på handen i hold’em, får den spelaren som tröst snurra på ett stort hjul, modell chokladhjulen på ett nöjesfält. På det kan man vinna från 20 dollar och upp till 100 dollar – och till och med få vinsten dubblad eller tredubblad, om hjulet först stannar på ett fält med ”Double” eller ”Triple”. Det blir dock bara ynka 25 dollar för min del, men några andra svenskar som råkar sitta och spela vid andra bord härinne kommer fram och frågar om de får fotografera sig ihop med mig. Kul, man får vara rädd om sin lilla ”fanclub”!
Fortfarande ligger jag
, trots hjulet men efter de där fyra smällarna, mer än 70 dollar back. Under nästa timme arbetar jag mig tillbaka upp en bit, innan jag så tröttnar på alltihop och cashar in, 17 dollar ned och utledsen över pokergudarnas fortsatta grinighet mot mig. Medan jag beställer en drink av en servitris stoppar jag förstrött en 20-dollarssedel i en bandit, och får efter några minuter en mindre vinst som gör att jag kan casha ut med 55 dollar netto. Alltså ett gamblingplus för dagen på 38 dollar: absoluta struntpengar här i Vegas, men åtminstone så att det betalar maten här och den taxi jag strax tar till The Rio. Moraliska segrar är också segrar.
Jag kommer lagom till att dag 2A är slut: enligt skärmarna är det nu 360 spelare kvar av den halva av startfältet som började under dag 1A och 1B. Bland de spelare som är på väg ut och hem till sina hotell möter jag Patrik Pettersson, som under dagen plockat ut ingen mindre än tidigare världsmästaren Joe Hachem. Patrik berättar hur det gick till: Hachem som sitter UTG höjer till 7000, en tredje spelare (som visar sig ha J-J) tar syn, och det gör även Patrik som har A-Q. Floppen är A-10-10, Patrik betar ut 10.000, och Hachem ställer in medan knektarna lägger sig och Patrik synar. Hachem visar upp A-8 och får ingen hjälp av turn eller river, utan är utslagen. ”Jätteroligt!” säger Patrik om den skalpen, men tillägger att han tycker att Hachems all-in var dåligt spel.
I listan över
de spelare som igår överlevde dag 1D hittar jag – om jag nu räknat rätt – 19 svenskar, däribland Stefan Mattsson med 132.900 i marker, Axel Holm med 121.600, och Daniel Bergsdorf som förrförra året var på finalbordet, Philip Yeh, allas vår Peter ”Nalle” Hedlund, Samir Shakhtoor och Magnus Pettersson. Några av de övriga intressanta namnen är Gary Styczynski som redan har ett WSOP-armband för i år och som jag satt bredvid på planet hit, Bill Edler, Ted Forrest, Gus Hansen, tidigare världsmästaren i backgammon Paul Magriel, en ”Lucky Liu” från Newcastle i Storbritannien – namnet förpliktigar onekligen – och Daniel Negreanu.
I morgon är det dags för dag 2B, och efter det kommer vi att ha bara 700-750 överlevande spelare? alla med vittring på prispengarna. Låt oss fortsatt hålla tummarna för äntligen, äntligen en blågul världsmästare!!