Mannen som köpte sex Ferraris
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-13
Dan Glimne skriver dagbok från WSOP varje dag bara på sportbladet.se – läs hans nionde rapport från Las Vegas
<i>LAS VEGAS</i>
Onsdag 11 juli
Pokerspelare kan understundom vara ett enkelspårigt släkte, det har man fått erfara. Här i Las Vegas har jag stött på några svenskar som i princip spelar hela sin vakna tid medan de ändå är i staden, förstås delvis för att försöka vinna så mycket pengar som möjligt under sin sejour, men även på grund av fascinationen över att helt enkelt vara på ett ställe där det tillhandahålls poker och gambling tjugofyra timmar om dygnet.
De struntar i shower, bra restauranger, bergochdalbanor, museer och andra turistattraktioner, och inte heller slår de på TV:n under de korta timmar de faktiskt råkar besöka sina hotellrum, för att sova, duscha och byta kläder.
Det är de förstås inte ensamma om. Doyle Brunson har berättat att en av hans gamla legendariska medgamblers, Felton ”Corky” McCorquodale som har distinktionen att 1963 ha introducerat Texas hold’em i Nevadas pokerrum där det dittills bara hade spelats mörkpoker samt femkorts respektive sjukortsmörkpoker, en gång medan vietnamkriget rasade som värst frågade de övriga vid bordet ”var det där j-a Vietnam låg, förresten”. En annan känd pokerspelare, Dewey Tomko, fick en gång höra att spelaren vid sidan om honom kom från England, och frågade nyfiket: ”Vad för slags språk pratar ni i England?” Och tidigare världsmästaren Scotty Nguyen lär under sitt första besök i Österrike – benämnt ”Austria” på engelska – ha uttryckt ett önskemål om att få se kängurur, nu när han ända var där?
Årets kontrovers
Men det är inte bara okunskapen, utan även stockkonservatismen som understundom är ett framträdande drag hos pokerspelare. En sak som jag efter alla dessa år har svårt att förlika mig med, är att man i så gott som samtliga pokerrum i Las Vegas använder sig av vad jag betraktar som ”leksakskort”: vanliga kort i så kallat bridgeformat, runt 55-56 mm breda och med små hörnindex. Om katten själv får välja, så kräver Riktig Poker också riktiga pokerkort, tycker jag: med runt 63 mm:s bredd och stora, tydliga hörnbeteckningar, som vid blackjackborden.
Årets WSOP inleddes
med en rejäl kontrovers. Företaget US Playing Cards hade i samarbete med Harrah’s tagit fram en ny och, ansåg man, spelarvänlig design som var tänkt att användas i samtliga turneringar; men den överlevde inte ens Event #1.
Den nya kortleken
– jag lyckades komma över några stycken till min samling – benämns ”Poker Peek”, och har några påstådda fördelar: snedställda hörnindex anpassade för det faktum att de flesta proffs lyfter upp hörnen på korten diagonalt när de i smyg kollar vad de fått i given, och extra stora siffror och bokstäver på långsidorna samt svitsymboler respektive klädda figurer inom en ram i mitten.
Spelarna klagade
redan några timmar in i WSOP:s allra första turnering på att de hela tiden förväxlade 6:orna med 9:orna och klöver med spader när korten lades upp på brädan, och ibland även A med 4 när de smög upp hörnen och kikade under handen. Vid flera bord i turneringen dunkade spelarna rytmiskt med knytnävarna i borden, och skanderade högt och i kör: ”New cards, new cards, new cards!” Ledande kritiker i lokalen blev inte oväntat Mike ”The Mouth” Matusow, som till och med ställde sig upp och högt skrek: ”Skojar ni med oss? Det här är ett skämt, eller hur? Det finns inte en chans att vi tänker använda dom här korten!”
Fiasko, alltså
. Hela 18.000 sådana lekar hade tryckts upp inför WSOP, till en kostnad av en halv miljon dollar inklusive designframtagningen, men redan tre timmar in i Event #1 föll tävlingsledningen till föga och bytte ut korten mot de gamla vanliga varpå ”upproret” lade sig. Resten av WSOP har alltså spelats med vad jag kallar för leksakskort.
Är då korten
Poker Peek så dåliga? Jag har visserligen ännu inte lirat med dem, men tycker vid en genombläddring och några provbrädesupplägg med en av lekarna som jag kom över att de verkar fullt OK – själv har jag inga problem med att hålla isär korten, men jag får väl återkomma efter en ”skarp” provspelning?
Dagens replik
Dagens replikskifte hör jag när jag går genom Wynn på väg mot utgången, förbi hektar av videopokermaskiner, blackjackbord och enarmade banditer. Vid några av de senare sitter två klart överviktiga medelålders amerikanska damer. Precis som jag rundar dem får jag mig till livs det här:
Dam 1
(som beundrande studerar inredningen): ”You gotta admit that money talks here in Las Vegas.”
Dam 2 (surmulet blängande på sin maskin): ”Yeah, but mine keeps saying goodbye.”
Den här staden
i ett nötskal – och som påminner mig om dess ”inofficiella turistslogan”: Feel free to visit your money any time.
Jag går in
i Ferraributiken i detta lyxiga kasinokomplex. Besökare förmodas betala tio dollar för att komma in och titta, men min presslegitimation och lite snabbt snack eliminerar det problemet. Denna visar sig vara Las Vegas enda Ferraributik, faktiskt, och en av de bara cirka 35 som finns i hela USA. Innanför skyltfönstren i gatuplanet har man nästan ett dussin blankpolerade, splitter nya Ferraris i olika färger.
Dyrast, och häftigast
, är en FXX av 2005 års modell. Skylten upplyser om att detta är ett av de endast 32 exemplar som byggt, och att den 6,3 liter stora V12:an spottar ur sig 800 hästar. I kursiv stil står det ”Uppskattat värde: 3.000.000 dollar”, och där ovanför, inom parentes, ”Non-Street Legal”. Bilen är alltså en racerkupé, och i utställt skick inte laglig för gatubruk. Annars ligger priserna här runt 200.000-250.000 dollar.
En trappa ned
har de ”begagnatavdelningen”, med ytterligare cirka 30 bilar: inte bara Ferraris av alla de slag, utan även några Maseratis, en Corvette som varit ”pace car” på Indianapolis 500, och en Mercedes-Benz SLR McLaren. Jag blir upplyst om att man för att köpa en ny Ferrari här måste vara bosatt i delstaten Nevada, av skäl som har att göra med hur Ferraris återförsäljare delar in landet i distrikt. Dessutom får man räkna med en väntetid på 3-4 år för leverans. En begagnad bil – den billigaste jag hittar är en Maserati Quattroporte för strax under 100.000 dollar – kan man dock komma över genast.
Jag frågar om någon
någonsin kommit raka vägen från en jättevinst vid spelbordet och köpt en Ferrari. Den unga kvinnan jag talar med kan bara påminna sig en sådan person, som förra året efter en natt vid baccaratborden inne i Wynns ”high-limit lounge” på morgonen inhandlade en svart F430 Spider för att fira. ”Två dagar senare kom han tillbaka och köpte ännu en”, berättar hon, ”eftersom han fortsatte att vinna stort. Faktum var att han köpte sammanlagt sex Ferraris inom en månad, fast han sålde de flesta av dem senare.”
Wow. Den turen
borde man ha fått förunnas här i hasardens huvudstad. Jag tar mig bort till Tropicana för att se deras eftermiddagsshow med magikern Dirk Arthur, och han är onekligen skicklig och underhållande. Med sig på scenen har han både vita och vanliga tigrar, varav en charmerande 3-månaders unge i koppel, samt en svart panter. Och hans avslutningsillusion, där en vit tiger ur tomma intet dyker upp i en bur som hänger i kedjor två meter över scengolvet, för att sedan försvinna lika oförklarligt igen när buren plötsligt öppnas på alla sidor samtidigt som bottnen trillar ur, är magnifik.
Jag äter på Tropicana
, spelar en timme vid deras $1-$3 no-limit hold’embord och plussar 43 dollar – äntligen ett parti utan idiotdramatik och utdragningar – och köper sedan på impuls biljetter till deras kvällsföreställning av Folies Bergeres. Medan jag väntar på insläpp går jag en sväng genom deras butik ägnad åt kylskåpsmagneter, med det största sortiment jag någonsin sett på ett och samma ställe. Råkar du samla på sådana, vilket jag dock inte gör, är det hit du ska gå. Många av dem har humoristiska vinklingar på livet, som den med texten SOME DAYS ARE A TOTAL WASTE OF MAKE-UP, eller varför inte min favorit SINCE I STARTED SUBSTITUTING SEX WITH FOOD, I CAN’T EVEN GET INTO MY OWN PANTS.
Folies Bergeres
är en genomprofessionell dansshow, med både män och kvinnor, som dock känns mera amerikansk än fransk i stuket. Efter den promenerar jag bort till kasinot Luxor, efter att ha fått ett tips om att deras filmföreställning ”Fighter Pilot” på I-Max Theatre är värd att titta på. På vägen passeras jag av en taxi vars stora takskylt gör reklam för vad man kallar för ”Dealertainment” på Imperial Palace. Detta utgörs av dealers vid roulette- och blackjackborden, och som både är utklädda till och liknar olika kändisar, och ibland sjunger små stumpar. Vill du få korten serverade av Marilyn Monroe medan hon nynnar på ”Diamonds are a Girl’s best Friends”, är det dit du ska gå.
I-Max Theatre
är ett slags Cosmonova i aningen mindre format; och den fyrtio minuter långa föreställningen ”Fighter Pilot”, där man får följa den stora stridsövningen Operation Red Flag, bjuder på hisnande flygscener som får det att tumla runt i magen på en. Dessutom kan man inte undgå en slags motvillig rent teknologisk beundran, för ett modernt stridsflygplan som precisionsleverantör av ond bråd död.
Ett okänt namn
Efter den föreställningen – tre shower på en och samma dag! – åker jag till The Rio, där man håller på att avsluta dag 2B. Detta är sista dagen som man har ett uppdelat startfält; i fortsättningen kommer alla de kvarvarande att samtidigt rymmas i den stora konferenssalen The Amazon Room.
Liksom igår råder
en märkvärdigt blek, nervig och glåmig stämning härinne. Bara 477 spelare är just då kvar enligt skyltarna; Daniel Negreanu åkte precis, får jag höra när jag kliver in strax efter klockan 23. Jag går en sväng i lokalen och ser en något shortstackad Chris ”Jesus” Ferguson sitta vid bord 75, svensken Stefan Mattsson vid bord 58 med en betydligt bättre stapel, svensken Philip Yeh vid bord 40, och norske veteranen Thor Hansen på bord 56. Ken Lennáard åkte tidigare idag, får jag höra.
I övrigt är det
tunnsått med kända namn. Dag 1D stupade ett stort antal svenska hopp, som Erik Friberg, William Thorson – samt även hans pappa Olof Thorson – Martin de Knijff, Mats Rahmn och Anders Henriksson. Och från dag 2A överlevde bara ungefär ett dussin svenskar, bland dem Bo ”Legato” Sehlstedt.
Sannolikt kommer det
att bli ett ”okänt” namn som vinner VM i år: en ung, hungrig stjärna på uppåtgående. Lina Olofsson uttrycker det väl när hon säger att just nu – eller möjligen under dag 2A igår – sitter, lite i smyg, den spelare som alla i pokervärlden kommer att slåss om för att intervjua om en vecka. Eller ska det kanske, kanske bli någon av de sex världsmästare som fortfarande är kvar – Robert Varkonyi, Berry Johnston, Huck Seed, Chris Ferguson, Carlos Mortensen eller Scotty Nguyen? Eller, vilket vore en sensation, Spidermanskådisen Tobey Maguire som också fortfarande är kvar i turneringen?
Tids nog får vi se vem det blir, av de 800 spelare eller så som går vidare till dag 3 och när vi gradvis kommer att få en överblick. Kanske blir det trots allt någon av de två dussin svenskarna? Kenny Rundh som just nu leder de blågula startar ju dag 3 med 347.500 i marker? Dramat i Las Vegas rullar vidare!