EM-DROTTNINGEN

Anrell: Fortsätt vara bäst i världen, Carro

GÖTEBORG

Äntligen fick vi se lite äkta glädje efter all ångest, brustna baksidor, tårar och fylleceller.

Äntligen dansade Klüft igen.

Äntligen skrattade hon.

Äntligen grät hon.

Äntligen grät hon av glädje.

Det var tisdagen den 8 augusti 2006 i Göteborg, klockan var 20.16 och ännu en gång sprang Carolina Klüft ett ärevarv rakt in i det svenska folkets hjärtan.

Jag är rätt trött på tjatet om att Klüft segrat ihjäl sig.

Att hon ska sluta med sjukamp och satsa på en enda gren istället. I går satt Tv-sportens nya beskäftiga expert Peter Häggström och sa såna saker.

-Satsa på 400 meter häck, sa han.

Sportbladets friidrottexpert Mats Wennerholm var inne på liknande tankegångar i går.

Hallå. Lägg ner. Finns det en osexigare sport än 400 meter häck. Det skulle vara en total vandring tillbaka in i den dödsskuggans dal som var friidrottens egen skyddade verkstad för svenskar som inte kunde konkurrera i nån sport som andra länders elitidrottare deltog i.

Lägg ner.

Lägg ner, Klüft. Jag gillar sjukamp. Jag gillar den besatthet idrottarna bär på, jag gillar belastningen de utsätts för, jag gillar den tvådagars ångest de delar för att belönas med ett 800-meterslopp de alltid stupar efter, jag gillar den exponering de får - och ger, jag gillar deras behov av att dominera två dagar av ett mästerskap, jag gillar deras förmåga att vara övermänniskor.

De vill vara... Klüft

Jag gillar till och med de skador deras sport alltid medför. Nya stjärnan engelska Jessica Ennis hade redan dragit på sig en brusten baksida. Hon tävlade vidare i går - trots den.

Jag gillar dem och jag gillar deras vilja att vara, det som enklast skulle kunna beskrivas som, Klüft.

-Det är helt okej att vara the best of the rest, sa tvåan Karin Ruckstuhl från Holland efter tävlingen i går. Eunice Barber sa ingenting, hon var inte kvar. Det talades om att hon inte deltar i längdhoppet. Det gör Klüft. Längdhopp och stafett. Det blir stora gyllene dagar i den här gyllene epoken som får sin kulmen den här veckan i Göteborg.

Epoken Klüft.

Epoken Det Svenska Friidrottsundret.

Vad är det egentligen för fel på att segra? Vad är det för fel på att vara bäst i världen? Carro skiter i att sjukampen inte är med i de stora galorna. Hon skiter i de stora pengarna. Vad är det för fel på det?

Svaret fick hon i går.

Ingen seger i 400 meter häck kan slå det vi fick se. Ingen seger i längdhoppet på söndag kan slå det här. Ärevarvet var en strålande uppvisning. Den vilda dansen till Carola. Det var länge sen jag såg sånt. Även från en känslomänniska som Klüft. Det var så lätt att se hur känslorna kom över henne, hur spänningen släppte, hur mänsklig hon var, hur stark känslan var för henne att uppleva folkets kärlek.

Idrottsligt var inte tävlingen särskilt stor, även om den ledde till ett mästerskapsrekord och det är inget att vifta bort som kattskit eftersom det här är en sport som var stor i  Europa under dopningseran och inte ens då bjöd på resultat på den här nivån.

Det blir inte större

6740 poäng kommer det att stå i historieböckerna och ingen kommer kanske att minnas att Eunice Barber bröt, men alla kommer att kunna läsa att Carolina Klüft vann och att hon slog EM-rekordet. Det kan ingen ta ifrån henne.

Och ingen kommer att kunna ta ifrån henne känslan där på prispallen när det fullsatta Ullevi vrålade ut sin hyllning, ansiktet skrynklades ihop av rörelse och när hon steg upp på prispallen och kronprinsessan gav henne medaljen och nationalsången sjöngs brast allt för Carolina. Vem bryr sig om en brusten baksida då. En trasig hamstringmuskel. Inte jag i alla fall, och sannolikt inte Klüft.

Större än så blir det aldrig.

Inte för Klüft. Inte för svensk friidrott.

Den började alltså helt enligt ritningarna, den här gyllene veckan och jag prickade av första medaljen på min checklistan från i måndags.

En medalj, ett guld.

Och mitt råd är enkelt:

Fortsätt med sjukamp, Carro.

Fortsätt göra det du är bäst i världen på. Fortsätt njuta av den känslan. Fortsätt skita i alla beskäftiga experters råd. Fortsätt vara Klüft.

Jag hoppas också att Eunice Barber fortsätter. Trots allt är det den känslan man vill ha och som man vill uppleva en gång på riktigt allvar:

En helt frisk Klüft som möter en helt frisk Barber.

Inga hamstring, inga brustna baksidor.

Utgången är inte given. Barber har trots allt högst poäng om man räknar hennes resultat, gren för gren. Hoppas vi får uppleva den tävlingen. Kanske i VM i Osaka nästa år. Kanske i Peking, OS 2008. En hel idrottsvärld skulle följa den.

Klüft gav förresten svaret själv i går på en av frågorna, sent i mixed zon efter tävlingen, prisutdelningen och presskonferensen.

-Sjukamp blir det ju. Jag kan ju göra det bättre...

Lasse Anrell