Vilket drag, vilken fest – det här är hockeykultur!
ÄNGELHOLM. Lindab Arena i Ängelholm hann bli klar bara timmarna nedsläpp i går.
Det var tur det. Annars hade taket legat och skvalpat ute på Kattegatt i dag.
Vilket drag, vilket röj och vilken premiärfest!
Det är precis så här hockey ska vara när det är som bäst. Då tänker jag inte i första hand på spelet. Jag tänker på inramningen, fansen och hjärtat som Rögle visade.
Det var beredda att gå genom taggtråd för att vinna den här premiären mot Färjestad. Värmlänningarna var chanslösa.
De försökte spela sitt spel, men hade ett gäng bålgetingar emot sig.
Det blev 4–1. Helt rättvist.
Det var mycket snack om brödrakampen mellan Kenny och Jörgen Jönsson innan, men de är så trevliga och väluppfostrade pojkar att de inte skulle kröka ett hår på vare sig varandras eller någon annans huvud.
Och någon kamp blev det aldrig. Rögle var för bra. Och jag har sällan haft så roligt på en hockeymatch, som brakade loss med nya kampsången ”Gröna & Vita Bröder”. Mats Nilssons specialskrivna låt är redan en hit. Den höll på att få taket att lyfta redan innan matchen börjat.
Sedan satt jag där och njöt av Rögles ”Klosterkedja”.
Den med två Abbottar, amerikanska tvillingarna Chris och Cam Abbott, och med omskolade backen Richard Demén-Willaume som tredje länk.
De två kortväxta amerikanarna kommer att bli stora publikfavoriter i vinter. Så fort de får pucken sticker de rakt mot mål, kommer snabbt till avslut och sticker på eventuella returer. Inga ryssvängar där inte.
Enorm hockeytradition
De avgjorde matchen i går med var sitt mål, där de spelade fram varandra. Det viktigaste var Chris Abbotts 4–1 som kom bara 22 sekunder efter att Färjestad reducerat till 3–1 efter 10.38 i tredje perioden.
Kul för Rögle och kul för en bygd med en enorm hockeytradition.
Det märks på läktarna där alla lever med och det var ett sagolikt drag under hela matchen. Nya arenan kommer bli ett lyft, där småskaligheten är kvar och där ståplats bildar en mäktig kuliss.
Det är skönt att Rögle finns i elitserien i en tid där hockeyn blivit så kommersialiserad och allt mer bara handlar om pengar. Det är tillbaka till rötterna på något vis.
Bara sådär tjugo mil upp längs kusten finns Frölunda med en lönebudget som är tre gånger så stor som Rögles.
Jag frågade Rögles ordförande Kjell Nilsson i går som berättade att lönebudgeten är 24 miljoner den här säsongen. Det är särklassigt lägst av alla elitserielag.
Mycket Frölunda i Rögle
Truppen ser ut därefter. Kenny Jönsson och Mathias Tjärnqvist är de två stora namnen med NHL-meriter. Det är två spelare alla elitserielag varit ute efter, men två som valde att följa sitt hjärta.
Mathias är visserligen född i Västerbotten, men hockeyfostrad i Rögle sedan barnsben. Kenny vet ju alla vad han känner.
Resten består till huvuddelen av spelare som ratats av andra elitserieklubbar. Ett uppsamlingsheat men spelare med hjärta.
Ett händelse som ser ut som en tanke är att Frölunda bidragit med flest spelare. Ungdomsstjärnor som inte fick plats i elitseriens rikaste klubb.
Richard Demén-Willaume, Sebastian Karlsson och backen Mathias Porseland. Gamle Frölundacentern Peter Högardh drar också ett tungt lass i årets Rögle.
Jag hoppas festen håller i sig ett tag till i Ängelholm. Jag tillhör själv en av få (Leffe Boork är en av de andra), som tror på Rögle. Jag har tippat dem på slutspelsplats.
Det är naturligtvis ingen garanti för framgång – snarare tvärtom brukar jag få höra – men det är kul så länge det varar.
Fakta i dag är i alla fall att Rögle har fyra poäng.
Frölunda har noll (på tre matcher) och Färjestad en. Men de lagen vill ju hellre spela i en nordisk liga.
De får de gärna göra. Men när Frölunda i en eventuell framtid ska möta norska Vålerengen eller finska Kärpät i Scandinavium, åker jag hellre och ser Rögle–Leksand i Ängelholm.
Det är hockeykultur.