”Ge aldrig, aldrig, aldrig upp!”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-25
Dan Glimnes pokerteori
Den fjärde säsongen av EPT har avslutats, med traditionsenlig final i Monte Carlo och den största prissumma som någonsin utdelats på europeisk mark. Vinnare blev 22-årige kanadensaren Glen Chorny, som tog hem motsvarande 19 miljoner kronor. Själv slutade jag på 130:e plats bland de 842 deltagarna, inom synhåll för pengarna (de översta 80 platserna) när mina J-J till sist mötte K-K hos Joseph Hachem, suck... klen tröst då att jag blev sjunde bästa svensk av de 49 som var med.
All heder åt Anthony Châtelain och Gerasimo Deres som slutade på 31:a respektive 32:a plats och därmed toppade den blågula ligan – men frågan är om jag inte imponeras än mer av gamle fotbollshjälten Tomas Brolin, som slutade som 38:e. När dag 1 var slut hade han lite över 30?000 i marker; den markerstapeln förvaltade han sedan omsorgsfullt hela dag 2 och dag 3, svävande just mellan 30 och 40?000, under ytterligare nästan tjugo timmars spel ända tills mörkarna var 4?000-8?000 i inledningen av dag 4 och han stöp när hans A-K inte räckte till mot A-Q.
Brolin utgjorde därmed ett lysande exempel på konsten att hantera en shortstack, och på viljan att aldrig, aldrig, aldrig ge upp, för att citera Winston Churchill. Han är inte ensam: när till exempel Jack Straus 1982 tog hem VM-titeln, var det efter pokerhistoriens mest omskrivna comeback då han efter en förlorad jättepott var nere i en enda 500-ing... men klättrade upp ur graven igen och två dygn senare stod som segrare.
Och jag har själv under en turnering i Las Vegas varit nere i 2800 i marker när mörkarna var 1?000-2?000... men kom tillbaka och vann matchen.
Många, många gånger, både live och på nätet, har jag sett spelare som efter en utdragning eller en felbedömning plötsligt bara haft ett fåtal marker kvar – och i desperation ställt in resten av keramiken på nästa hand, med vilka två kort som helst, och förstås slagits ut.
Ta och ”gör en Brolin” i stället. Ge ALDRIG upp, så länge du har marker kvar. Jag förnekar inte att det också krävs tur i sådana krislägen, men det krävs främst att du har tillräckligt med is i magen för att vänta in situationerna som ger dig chansen att dubbla upp – och de brukar komma, förr eller senare.
Så länge du har marker framför dig, har du en chans.
Dan Glimne