Är det här Annika-feber?

Lasse Anrell om Sörenstam-
hysterin: Här blir amatörer känslolösa och journalister autografkåta

Annika Sörenstam är hemma igen och det råder Annika-feber.

En mycket mild Annika-feber.

Golf-folket känner kanske inte någon annan form av feber.

Det är en motsägelse egentligen.

För ingen sport ger ju upphov till så starka känslor hos normala utövare som golf. Det är sönderslagna klubbor och kastade bagar överallt en vanlig dag på banan.

Det är amatörerna. De som betalar 10 000 i årsavgift för glädjen att få nervsammanbrott.

Men här är det en annan värld.

Här är samma amatörer publik och plötsligt saknar de känslor.

Här finns inga kastade klubbor. Inga sönderslitna hårtestar och sönderslagna golfbagar.

Här råder en tystnad som skulle få Ingmar Bergman att gråta av hänryckning.

Publiken är stram.

Annika är stram.

Men när en flottig pappa märkligt okänsligt tränger sig fram just före första utslaget för att be om autografer till en drös barn skriver hon diskret motvilligt, men snällt. Smaka på det; sekunder innan hon ska starta en tävling med 600 000 kronor i potten tvingas hon skriva autografer på kepsskärmar och golfbollar åt en påflugen pappa.

Det är kanske inte feber. Snarare är det makalös taktlöshet i en värld där taktfullhet normalt anses ytterst viktig. Det är en sorts feber som gör folk en smula... förortsmässiga, n"est-ce pas?

Annika styr rutinerat in mot mitten av övningsområdet där ingen kommer åt henne. De andra spelarna tränar puttar. Annika bara står stilla.

Tidigare på dagen har hon träffat vip-folk, bland annat från Riksidrottsförbundet, som fått sina 15 minutes of fame med världens bästa idrottskvinna.

Himmel och helvete

Överhuvudtaget är de här tävlingarna på hemmaplan både himmel och helvete för svenskarna. Jesper Parnevik har sagt en gång att det kan vara den värsta veckan på hela året; 24 timmars konstant arbete i viptälten. Skål och tack. Alla ska ha sina minuter.

När Annika slitit sig från Den Påflugna Pappan spelar hon utsökt golf.

Ingen feberhetta i spelet kanske, men isdrottningen regerar. Inga kastade klubbor, inga bagar i vattendikena.

Men en känsla noterar jag. En stor, enorm känsla:

Vid 16:e tee slår Annika bollen lite åt sidan och hon säger: - Oj.

Exakt så. Jag antecknar noggrant och hon sa verkligen så. Oj.

Carin Koch som går i samma boll dunkar klubban i gräset vid ett dåligt utslag. Poff. Ser sur, för att inte säga förbannad, ut. Annika säger "oj" och den normalt så strama överläppen såg närmast uppsluppen ut. Som om den var en smula upphetsad över att dess innehavare visade sig mänsklig.

Annika börjar tävlingen bra. Två birdies direkt. Sen fungerar inte puttarna och hon ligger kvar runt minus två. Hon avslutar med två birdies och det är väl en acceptabel dag på jobbet, antar jag. Greenerna är dåliga och det är en gåta att gräset inte är bra efter en sån här sommar. Kan de inte vattna gräset på Drottningholm?

Tyckte de inte att Annika var värd anständigt gräs?

Himmel och helvete

Några tusen följer henne hela dagen, det är trångt runt hennes boll. Efter tävlingen är autografkön lång. Annika skriver artigt och det är väl kanske det som är febern.

Värre blir det dock i presscentrat. Innan presskonferensen ens är över har svenska golfjournalister bildat kö för att få autografer. Och få affischer och annat krimskrams signerade. Det är lite rörigt. Känns lite ojournalistiskt.

Men så minns jag var jag sett liknande scener; det är varje gång Det Riktiga Tre Kronor samlas och Foppa och Mats Sundin glider in. Då förvandlas svenska journalister till dreglande autografjägare. Alltid till någons son eller en släktings dotter...

Foppa och Sudden brukar artigt le. En eller annan god recension kan det ju säkert leda till. Annika skriver utan att le särskilt mycket. Nån gång säger hon "oj" när någon har extra många bollar han vill ha signerade.

Det är väl det här som är Annika-feber, ser hon ut att tänka.