Världsstjärnorna flyr världens bästa liga
Publicerad 2015-08-21
Flinck inför Bundesligastarten i handboll
I helgen drar världens överlägset starkaste liga i gång.
Utan världens bästa spelare numera.
För de får bättre betalt för mindre jobb på annat håll.
Bundesliga är världens klart starkaste liga.
Handbollens NBA, har den kallats.
Men det är världens starkaste liga utan många av världens bästa spelare och största stjärnor numera.
Bara dagar före premiären genomfördes affären som bara hamrar fast det faktumet när Filip Jicha, en av världens absolut bästa spelare de senaste sju-åtta åren, lämnade Kiel för Barcelona med ett år kvar på kontraktet.
I Barcelona ska Jicha ersätta Nikola Karabatic. När tidernas bäste lämnar den spanska giganten gör han inte det för att återvända till Bundesliga utan för att bli en av flera ”galacticos” i Paris SG:s enorma satsning med hjälp av oljepengarna från Qatar för att ta hem Champions League.
I PSG har Karabatic sällskap av superstjärnor som Daniel Narcisse, Thierry Omeyer (båda två i Kiel en gång i tiden precis som Karabatic) och Mikkel Hansen.
Kvar i Barcelona finns bland andra Siarhei Rutenka, Kiril Lazarov och Gudjon Valur Sigurdsson.
Två förklaringar
Av de som utsetts till världens bäste spelare av det internationella förbundet de senaste åtta åren, och som allihop är aktiva fortfarande, spelar bara en kvar i Bundesliga – Kiels Domagoj Duvnjak.
Tittar vi på det officiella all star-laget i VM senast spelar inte en enda i Bundesliga i år. Inte en enda!
Ungerska jätten Veszprem utmanar om Champions League-titeln och har värvat Aron Palmarsson.
De polska storstjärnorna spelade allihop i Bundesliga förut men Kielce betalar numera så bra att de stannar i hemlandet.
Nere på Balkan utmanar Vardar från Makedonien med spelare som Arpad Sterbik och några av Rysslands största stjärnor.
Vad beror då denna utveckling på?
Förklaringen är tudelad men enkel: i de här enstaka superklubbarna utspridda över Europa tjänar du lika bra, eller i regel ännu bättre om du är en världsstjärna, som i Bundesliga utan att behöva anstränga dig lika mycket.
PSG har en budget på 150 miljoner kronor mot Kiels 100 miljoner. Mikkel Hansen har en månadslön på 800 000 kronor före skatt i PSG. Inte ens Kiel skulle vara i närheten av att erbjuda dansken en sådan lön.
Gränsen passerad
Hansen, och det här är den andra delen av förklaringen till fenomenet, behöver inte tillnärmelsevis slita lika hårt för den lönen som han skulle tvingas göra i Bundesliga. Därmed förlänger han, och de andra toppspelarna som gör likadant, sina karriärer med ett par år och tjänar därmed ännu mer pengar och får hålla på med det de helst vill ytterligare ett par säsonger.
De nämnda storklubbarna glider genom sina nationella ligor (okej, PSG har tidigare matchats av Montpellier och någon uppstickare men lär inte göra det i år) och tar hem dem utan att förta sig för att sedan kunna lägga allt krut på Champions League-matcherna.
Samtidigt håller spelarna i Bundesliga, framför allt de i toppklubbarna, på att duka under av belastningen.
I Tyskland kan inte ens toppklubbarna vila sina bästa spelare mot bottenlagen för då tappar de avgörande poäng i den stenhårda kampen om titeln och Champions League-platserna. För Bundesliga är inte bara världens bästa liga utan också den jämnstarkaste och mest krävande.
Det nya Champions League-formatet som sjösätts i år innebär dessutom 14 gruppspelsmatcher mot 10 förut och mot fler tuffa motståndare än tidigare.
– Gränsen för hur hårt spelarna kan belastas är inte nådd, den har sedan länge passerats, sa Kiels tränare Alfred Gislason nyligen och föreslog att ligan skulle bantas med två lag och spelarna gå ut i strejk.
Flensburgs och svenska landslagets lagkapten Tobias Karlsson spelade till exempel 82 matcher varav 63 tävlingsmatcher i ligan, cupen, Champions League och EM, vilka i princip alla var stenhårda duster, förrförra säsongen.
Dubbla faror
Konsekvenserna är flera:
Tyskarna själv försöker se det positiva för deras landslag, som inte är vad det varit: fler unga, tyska spelare får chansen i klubbarna när de utländska världsstjärnorna blir färre.
Men det går inte att blunda för att de tyska toppklubbarna tappar i konkurrenskraft mot Barça & Co.
– Inget tyskt lag kommer att vara favorit i Champions League de närmaste åren, säger Flensburgs tränare Ljubomir Vranjes när jag bollar ämnet med honom.
På sikt kan också det annars stora intresset för ligan i Tyskland svalna från publiken och sponsorerna.
– Jag tror inte att en ung tysk spelare drar lika mycket som en Karabatic, säger Vranjes.
Även om Kiel tappade Filip Jicha i veckan – och ersatte honom med 31-årige Erlend Mamelund, som trappat ner och jobbat som revisor medan han spelat på i norska ligan, i en övergång som i Norge betecknas som tidernas mest överraskande – är man fortfarande självklara favoriter att ta hem sin elfte titel på tolv år.
När tv-experten Stefan Kretzschmar skulle betygsätta alla lagen i ligan inför säsongen på en skala 1-5 satte han en sexa på Kiel – Hysénklass alltså. Trots att han och alla andra visste att Jicha var på väg till Barcelona.
Precis som de senaste åren är Rhein-Neckar Löwen och Flensburg de största utmanarna.
Vranjes har under sina sex säsonger som tränare i Flensburg aldrig haft ett lika slagkraftigt lag och så bred trupp, inte på papperet i alla fall, så kanske är det dags för Flensburg att ta sitt första ligaguld på tolv år.
Själv tror han chansen är större om ytterligare ett år – ”om jag får behålla det här laget”.
Vi brukar stolt lyfta fram hur många svenskar vi har i världens bästa liga. I år är de 21 spelare plus två tränare vilket är ungefär där det legat senaste sex åren (med en topp 2013/14 på 28).
Men i de absoluta topplagen förutom Vranjes-tränade Flensburg med sina fem svenskar hittar vi bara en i Kiel (Niclas Ekberg) och två i Rhein-Neckar Löwen (Kim Ekdahl Du Rietz och Mikael Appelgren). Och i klassiska Magdeburg, som tippas hamna just bakom topptrion, har vi inte en enda.
Det är förresten första gången sedan 1996 som vi bara har en svensk i Kiel.
Och i övriga superklubbar i Europa har vi bara Andreas Nilsson i Veszprem.
Det säger nog en del om svenska spelares status i den internationella topphandbollen tre år efter OS-silvret.