Wennman: 36 000 på White Hart Lane höll varandras händer & delade sina tårar
Man ska vara försiktig med att blanda in Gud, han har nog med problem ändå.
Men när allting annat misslyckats, när hat, fusk, girighet och brist på empati hade spridit sig som en helveteseld, då gjorde Han Däruppe ett sista försök:
Han sände ner ett finger och knäppte fotbollskulturen på näsan.
Han skickade en påminnelse om att vi människor är gjorda av kött och blod.
Vi som tittar, vi som hejar, vi som skriver, vi som kommenterar i tv, vi som näthatar, vi som spelar själva, vi som ber om autografer...vi har de senaste åren reducerats till tecknade figurer i ett datorspel, uppkopplade världen runt, dygnet runt.
Vi har glömt att vi är människor
Vi har liksom glömt att vi är människor.
Vi är så elaka mot varann så det finns inte. Och detta i fotbollens namn.
Det är möjligt att Gud Fader själv, egentligen upptagen av annat, till slut tröttnade på allt hat som genererades från en samling människor kring en rund leksak.
Han valde ut en av The Good Guys, Boltons 23-årige politiske flykting Fabrice Muamba, och stannade hans hjärta mitt under bortamötet med Tottenham.
Muamba föll framåt, utan att ta emot sig med armarna, och alla vi som såg det förstod omedelbart att det var allvar.
Upplivningsförsöken pågick i tio minuter där ute på planen. Läkarteamen från båda klubbarna slet som djur. Spelarna gick omkring fullständigt knäckta och förtvivlade. Alla som såg dramat i tv rös och grät om vartannat.
Under dessa tio minuter hände nånting. Och det som hände var viktigt.
36 000 människor på White Hart Lane, fans till Spurs och Bolton, höll varandras händer och delade sina tårar.
Twitter och Facebook och allt det andra i den nya världen exploderade i förtvivlan. Alla Englands stora stjärnor skickade sina tankar till Fabrice Muamba, hans familj och kampen mot Dödsängeln. Vi fick plötsligt veta vilken fin människa han var. Det hade inte framkommit i stridens vanliga hetta.
Det var som om allt hat flög ut genom ett fönster.
Det var som om fotbollen enades som familj.
Det var som om klubbsympatier inte betydde nånting längre.
Gud fick fram sitt meddelande
Jag blev mycket rörd av detta. Ingenting har skakat om mig mer under tolv år i England. Tårarna rann.
Om Gud verkligen hade nånting med detta att göra, då fick han fram sitt meddelande.
Ni cyniker som kvarstår säger:
Tottenham och Bolton har inget otalt med varann. Skulle publiken visat samma empati för en motståndare om det varit...säg Arsenal-Tottenham, Manchester City-Manchester United, Millwall-West Ham?
Ja, jag tror det. Jag är inte helt säker, men jag VILL tro det.
Guds knäpp på näsan
Det må vara den värsta pekoral jag skrivit, men:
Nånstans måste det ju ändå finnas nåt grundläggande gott även hos de mest hatiska fotbollsfansen, om du så har rakat huvud, skrämmande tatueringar och ett järnrör i handen? Nåt som står över den ilska och den ondska som exploateras när man ser sitt favoritlag sparka boll mot ett gäng man inte tycker om?
När Fabrice Muamba låg där och kämpade för sitt liv tror jag många kände Guds knäpp på näsan. Vi kände att han sa: skärp er! Nu!
Muamba, tidigare lagkompis med både Sebastian Larsson och Johan Elmander, såg jag spela många gånger när jag åkte till Birmingham och Bolton stup i kvarten.
Jag ger honom en 6:a på en skala 1–10 bland Premier Leagues spelare.
Det intressantaste är dock inte hans kvalitét som spelare, utan att alla tycker att han var en så bra kille. Man kanske bör framföra sånt tilll personer också innan de ligger och slåss för livet på sjukhus.
De senaste rapporterna i natt, innan papperstidningen gick i tryck, var att Muambas tillstånd var ”allvarligt kritiskt”.
Jag hoppas givetvis att han klarar sig.
Jag hoppas att Guds meddelande gick fram:
Tänk på vad ni säger. Visa lite mer respekt. Var lite snällare mot varann. Medan ni kan.