Jens Lind kan göra härliga berättelser av en gammal kartong
Publicerad 2012-06-02
Marcus Leifby: Han borde få en egen kanal
När jag börjar höra röster i mitt huvud, vilket förmodligen sker inom en snar framtid, har jag en önskan.
Jag hoppas att det är Jens Lind som pratar.
Jag vet inte riktigt vem som slängde ur sig det där, men jag snappade upp det någonstans.
Det beskriver väl hur mycket jag tycker om sättet Jens Lind berättar historier på.
Arne Hegerfors var inte speciellt förtjust till en början.
När jag intervjuade Jens i vintras berättade han att Arne hade sågat hans första speakerröst – till Tom och Jerry.
Jag har aldrig haft några invändningar.
När Lind började på tv-sporten 1987 var jag åtta år gammal.
Han gjorde Lilla Sportspegeln och sållade sig snabbt till gänget med Jane Björck, Jacob Hård och Jan Svanlund.
De som var mina kompisar, trots att jag aldrig träffat någon av dem.
Har släppt en film om OS i Stockholm
Lind har kommenterat golf och jobbat som redaktör, men det är som reporter och reportagesnidare han är som bäst.
Han och Dennis Videmyr kan göra små härliga berättelser av en gammal kartong med dammig film.
Tillsammans gör de ”Stopptid”.
Ni vet, det där inslaget efter Sportnytt som man bara vill ska fortsätta.
Det känns alltid för kort.
Nu har han precis släppt sin film om OS i Stockholm 1912, det som kom att kallas ”Solskensolympiaden”.
Han borde få en egen kanal
Den timslånga dokumentären är som ett litet sagoland.
En del reste i veckor för att ta sig till Stockholm, andra hoppade höjd i hatt, vinnaren tog 1,93 – utan flopp.
En brottningsmatch pågick i elva timmar och 40 minuter.
På annat håll försvann ett par cyklister från tävlingen för att det var broöppning i Södertälje.
Greken Constantin Tsiklitiras vann guld i stående längdhopp, segerhoppet mätte 3,37.
Han och många andra OS-hjältar stupade senare i ett av alla dessa fasansfulla krig som följde.
Även om hela olympiaden är en historia för sig, Stockholmsspelen räddade förmodligen existensen av OS i dess nuvarande form, så föll jag för livsödena och äventyren.
Och för att Jens Lind är så förbaskat duktig på att ge oss dem.
Han hittar personligheterna och detaljerna, berättar nyfiket och med inlevelse.
I en tid då allt ska gå så fort, där nytt blir gammalt precis efter att det hänt, och allt fler blir fast på redaktionen, eftersom mål, passningar och matchbilder färdas dit via fibernät och satellitsignaler, är det skönt att det fortfarande finns någon som stannar upp, ser sig om och går åt ett annat håll.
Och att möjligheten ges.
Med Jens Lind, Bernt Lagergren och Lotta Fahlberg har SVT en superkedja av skildrare.
Hans Villius, Lars Moberg, Bosse Lindwall, Tom Alandh, Lena Haglund och Per Anders Engler får maka lite på sig och göra plats.
Jens Lind ska fogas till raden.
Han och hans berättarkollegor på tv-sporten är så bra att de inte bara borde få ett eget program.
De borde få en egen kanal.