Niva: Chelsea var oändligt mycket bättre än FCK
KÖPENHAMN. Ibland är en cigarr bara en cigarr.
Det fanns gott om skäl att varna för FC Köpenhamn inför matchen – men när det gällde bevisade Chelsea att ett argument väger tyngre än alla andra tillsammans.
Ibland är en klasskillnad bara en klasskillnad.
Det tråkiga med verkligheten är att den tenderar att vara så förbannat fjättrad vid realismen.
Här hade stora delar av Skandinavien fått en släng av FCK-febern, och här hade hela 62 procent av de danska spelkunderna lurats att tippa hemmaseger.
Här hade man gått och inbillat sig att det skulle bli match av det här. Historisk match.
Hela Østerbro skakade, och det var av förväntningsfrossa snarare än köld.
Hemmafansen tog emot spelarbussen med ett sprakande bengaltifo, och strax före avspark vecklade de ut det jättetifo de lagt ner 1 500 arbetstimmar på.
Och ja... Sedan började matchen, och för hemmaklubben tog det roliga slut där och då.
Chelsea var inte bara ett nummer större än ett FC Köpenhamn som knappt tycktes ha vaknat från sitt vinteride – skulle man mäta deras överlägsenhet under första halvlek hade man fått ta till ett sånt där oändligt primtal.
De var starkare, snabbare, skickligare.
Begravdes levande
Varje gång danskarna försökte spela upp genom mittfältet satte Essien, Lampard och Ramires in sin fullkontaktspress, och tre gånger av fyra vann de också bollen i farliga lägen.
Märkligt nog dröjde det en dryg kvart innan första målet, men när det väl kom så kom det signerat med maximala ironipoäng.
Vi har ingen aning om var dagens Chelsea varit utan Jesper Grønkjær. Ett mål och en målpassning från hans fötter skickade de blå till Champions League 2003, vilket i sin tur ledde till att Roman Abramovitj investerade i klubben.
Nu slog han en helt obegriplig felpassning – inåt-bakåt i planen – som öppnade en autostrada för målskytten Nicolas Anelka att avancera på.
FC Köpenhamn begravdes levande. Skulle de ha någon realistisk chans att avancera skulle de nu behöva göra minst två mål under resten av matchen, helst tre.
Det jobbiga med verkligheten är att den ofta visar sig vara så oförlåtande och grym.
FCK sprattlade till under inledningen av andra halvlek, men laget var uppenbart påverkat av sitt långa vinteruppehåll.
Inte samma lag som i höstas
Det var osäkert i både passnings- och positionsspel, och det var aktioner i ett överlag lägre tempo. Det var helt enkelt inte samma lag som charmade Europa i höstas. Jämfört med succématcherna mot Barcelona och Panathinaikos spelade de på 60–70 procent av sin förmåga.
Chelsea stod å sin sida för en noggrann, fokuserad och beslutsam insats. De gjorde jobbet enligt sin matchplan, hittade en bra balans både i fyrmannamittfältet och fick intressant nog fulleffekt av Anelka nu när han fick spela i en klassisk forwardsroll.
Med 20 minuter kvar kom så matchens tydligaste ögonblicksbild.
Michael Essien skenade fram från sitt mittfält, sprintade förbi några motståndare innan han fick bollen för långt ifrån sig. Oscar Wendt hade ett 90-10-läge att vinna närkampen som följde, men fegade ur när den massive muskelghananen fullföljde sin satsning. Det bidde bara en liten svenskdutt på bollen, sedan hade Chelsea den återigen under kontroll.
En barsk påminnelse om hur långt det är
Mindre än fem minuter senare bytte Ståle Solbakken ut Wendt. Chelsea behöll bollen, och plockade den med sig hem till sydvästra London.
Åttondelen är naturligtvis avgjord nu. Till andra sidan tar vi väl främst med oss en barsk påminnelse om hur långt det är till den yttersta eliten, även för Skandinaviens särklassigt största.
Är en dröm en lögn om den inte besannas – eller är den något värre?
När jag skriver det här har temperaturen sjunkit till sju minusgrader. Råmörkret ligger kompakt över Öresund.
Det här var första gången på mer än ett årtionde som ett lag från den här delen av Europa spelade fotboll på såhär hög nivå.
Hur länge måste vi nu vänta tills det är dags igen?
Det tröstlösa med verkligheten är att den ibland känns så orimligt svår att rubba.