Tack för comebacken – framtiden tillhör Sverige
MALMÖ. Det är de dåliga förlorarna som blir de framtida vinnarna, tänker jag när jag vandrar nere i Malmö Arenas katakomber där svenska spelare svarar på samma frågor gång på gång.
Sämst förlorare är Tobias Karlsson som vågar säga att han inte bara är förbannad utan också ledsen.
Stora, starka, elaka pojkar blir också ledsna och vill mest gråta när de förlorar.
Mer Sverige snart.
Måste bara först nämna något om vilken fantastisk final det blev.
Jag hade hela tiden känslan av att danskarna var en klass sämre och att fransmännen kunde skruva upp tempot när de ville. Men slutet på ordinarie tid visade ju att det inte stämde.
Även världens bästa landslag fick slut på energi och fick en smula franska nerver. Danskarnas moral och mod i det läget höll högsta världsklass.
Men fransmännens bredd och återhämtning under pausen före förlängningen avgjorde. Alla lag hade skador och slitna spelare på slutet – fransmännen hade flest och bäst spelare att välja mellan.
Det avgjorde.
Jag tar dock tillbaka det jag skrev i lördags om att Sverige är bättre än Danmark. Det är de knappast.
Det var så mycket starka, stora – och små – känslor utanför planen efter matchen.
Tobias Karlsson svarade tålmodigt på frågor, försökte få slippa, men fortsatte och när han till slut hamnade längst bort i mediefållan och fick den femhundraelfte förfrågan om en intervju tackade han vänligt men bestämt nej och gick därifrån.
Skamsen kom han dock tillbaka fem minuter senare.
Är man lagkapten så måste man svara. Även om det gör ont och man helst vill skrika att alla kan fara åt helvete med sina frågor.
Men en riktig lagkapten kommer alltid tillbaka. Det gjorde Karlsson.
Han sa att han var mycket ledsen. Han sa att intervjun inte skulle bli bra.
Sen sa han en massa bra saker.
–Domarnas fel? Snälla nån. Domarna är en del av sporten. Vi hade fått klara direktiv om nya regler inför VM, men det tar tid att ställa om sitt spel.
Särskilt i försvaret.
Så tacklade han sin bitterhet.
Två olika metoder
Dalibor Doder – som vi kanske glömt bort en smula när vi talat om vilka spelare som fått sitt genombrott i VM, men som hamnade i världslaget i går – valde en annorlunda metod. Han slog fast att Sverige var värda att vinna.
–Dom hade två spelare mer än vi på plan, sa han och menade domarna.
Jag kan inte säga att Karlsson hade mer rätt än Doder. Det var bara två olika metoder för att hantera sin besvikelse och frustration. Båda fungerar.
Båda gör ont.
–Sen gör vi ju misstaget att vi klagar på vartenda domslut hela tiden också, sa Doder eftertänksamt.
Begriplig ilska
Karlsson och Doder. Två sidor av samma mynt. Vinner gör den som i längden fokuserar sin energi på motståndarna.
Som spanjorerna.
Jag är rätt allergisk mot domargnäll, men ingen kan i alla fall hävda att de den här kvällen var hemmadomare. Doders ilska när han efter slutsignalen skrek saker åt domarna och hölls bort av Mattias Gustafsson var inte så klädsam, men begriplig.
Men ingår man i All Star Team ska man kanske bete sig som en stjärna.
Jag tycker dock att Doder är en stjärna. För mig lyser han klarast i det här laget. Där ger jag juryn rätt.
–Jag tänker inte be om ursäkt för min plats i världslaget, men dom som röstat borde kanske göra det, sa han och blinkade på ett gåtfullt sätt. Han var sån där. Till slut visste man inte exakt vad som var allvar och skämt.
Jag utgick till slut från att det var Doders verklighet och det räckte för mig.
För jag menar, hur skulle man kunna beskriva en begriplig situation när man kommer direkt från Tysklands division två och utses till en man för världslaget?
Andra får stå för gravallvar så kan vår man i världslaget titta på gravallvaret utifrån.
Nog om det.
Dags att summera.
Det vi ska konstatera nu är att den fantastiska framgångssagan för svensk handboll fortsätter. Först damerna i EM – nu den här revanschen för de tidigare rätt bräckliga herrarna.
–Vi måste ju vara här och sprida lite silverglans, sa några ur damlandslaget jag träffade – lite bitskt. Jag skrattade förtjust.
Jernemyr & Karlsson briljant grisiga
Det unga svenska herrlandslaget har framtiden för sig. Först EM-kval, sen OS-kval. Målvakten Johan Sjöstrand, 23, var magisk igen i går. Oscar Carlén, 22, var strålande så länge han höll, Kim Ekdahl Du Rietz, 21, var bra igen och Kim Andersson, 28, var skadad. Magnus Jernemyr, 35, och Tobias Karlsson, 29, var briljant grisiga som vanligt.
Framtiden tillhör Sverige.
Framtiden tillhör Det Folkkära Landslaget som gick genom rutan och turneringen igen på ett sätt som påminde om hur det alltid var när seklet var gammalt och Sverige var en handbollens världsmakt.
Det är bara att tacka för comebacken.