Holm: Det är upplagt för drömsemifinal i Båstad
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-17
BÅSTAD. Det är upplagt för en drömsemifinal i Swedish Open.
Robin Söderling mot Andreas Vinciguerra.
Leta fram öronpropparna, för det kan sluta med årets knall.
The All England Tennis and Croquet Club brukar kritiseras eftersom seedningen i Wimbledon bygger på en ranking där spelarnas gräsfacit och tidigare insatser i The Championships vägs in.
Om arrangören av Swedish Open tillämpat ett liknande system i Båstad hade inte Andreas Vinciguerra behövt ett wild card för att få en plats i huvudturneringen.
28-åringen är nummer 460 på den aktuella världsrankingen.
Om det funnits en lista som enbart gällde spel på grus
hade jag utan att tveka placerat honom på topp 100.
En ranking som uteslutande baseras på grusspel i
Båstad?
Ja, frågan är om Vinciguerra hade någon överman över huvud taget.
Jürgen Melzer, som står för motståndet i dag? Robin Söderling, trolig motståndare i en eventuell semifinal? Jag tvivlar. I Båstad, där han slog igenom med en finalplats 1999, går ingen säker mot Andreas Vinciguerra.
Underbart att se skåningen
Guillermo Canas kan berätta mer om det. Den en gång dopningsavstängde argentinare var – enligt ATP-rankingen, inte den för grusspel i Båstad – storfavorit i går men ”Vinci” vann med 6–7, 6–3, 6–4.
Det var så underbart att se skåningen kasta slängkyssar mot åskådarna efter segern.
Tennisen är som vackrast då, när den inte handlar om pengar och rankingpoäng utan om kärlek till en sport, till en tävling, till en arena, till en publik.
Jag vet inte vad som rör sig i Vinciguerras huvud och vad som fick honom att göra comeback, men jag vet vad som rör sig i hans vänstra knä.
Ben mot ben.
Han saknar brosk i knät och har tappat räkningen på antalet operationer.
Ibland håller smärtan honom sömnlös om nätterna, men den håller honom inte borta från tennisbanorna.
Det finns något väldigt beundransvärt i det, att lida för sin lidelse.
Hade räknat bort honom
Jag trodde inte att vi skulle få se Vinciguerra på centrecourten igen och skulle han komma dit kunde jag inte se honom lämna den som en vinnare. Mot Canas räknade jag bort honom när han förlorade första set, och på nytt när han tappade serven direkt i tredje och avgörande.
Jag hade fel, förstås.
Andreas Vinciguerra kan vinna sin första ATP-turnering sedan oktober 2006.
Oavsett läge lever han upp till sitt efternamn.
Vinci guerra.
Vinn kriget.
Vinciguerra är inte den enda kämpen i Båstad. I går satt jag på läktaren och såg toppseedade Fernando Verdasco rädda en matchboll för att till slut besegra Daniel Köllerer med 6–7, 6–2, 7–5.
Österrikaren slet som ett djur och efter närmare tre timmars spel – vid ställningen 4-4 i tredje set – var han så plågad att han krävde ett spelavbrott.
– Jag kan inte springa mer. Jag vill få hit sjukgymnasten NU, vädjade Köllerer till den svenske domaren Mohamed Lahyani.
– Nej, det är JAG som bestämmer, fick han till svar.
Köllerer fick tre minuters behandling i det följande sidbytet, men föll ihop i kramper under gamet därpå. Det borde han inte ha gjort. Eftersom han tidigare varnats och skrikande överskred tidsregeln på nytt väntade ett poängstraff som kostade honom gamet.
Om publiken, som älskar en fighter, fått bestämma hade han fått en ärlig att komma tillbaka. Nu stod regelboken i vägen för det sunda förnuftet och då är något väldigt, väldigt fel.