Niva: Alla kungar måste till sist lämna sin tron
Sportbladets krönikör på plats i Brasilien
Ibland byter historien kurs utan att man ens märker det, ibland har framtiden redan hunnit hit.
I mer än tusen dagar har de spanska landslagsspelarna kunnat gå och lägga sig som världshärskare.
Kanske gjorde de det för allra sista gången i går.
Förlorade öppningsmatchen i VM 2010 - ändå vann Spanien turneringen.
Vi har varit här förut.
För fyra år sedan möttes Spanien och Chile i VM-gruppspelet, och jag minns den där matchen på ett ovanligt klart och tydligt sätt.
Hemma i Sverige var det midsommarafton, men i sydafrikanska Pretoria var det vinterkväll. Rått, mörkt och kallt. Temperaturen strax ovanför nollstrecket, mössor på huvudet. Rök i luften från både andedräkter och kaffekoppar.
Det var en tät och ödesmättad stämning runt arenan, och det var inte något som jag byggde upp inom mig själv.
De spanska landslagsspelarna kände precis likadant.
En av fördelarna med det spanska VM-guldet 2010 är att det är så oerhört väldokumenterat. Böcker har skrivits och filmer har producerats, varenda situation och ordväxling har skildrats med hjälp av de samarbetsvilliga huvudpersonerna.
Därför vet vi faktiskt hur det lät på den spanska spelarbussen på väg mot den här matchen.
– Det rådde total tystnad. En hemsk tystnad, säger förbundskaptenen Vicente del Bosque.
Lagkaptenen Iker Casillas hade inte sagt något på hela resan, då han vände sig till sätesgrannen Joan Capdevila.
– Jag är livrädd.
Capdevila har erkänt att han blev chockad när han såg på Casillas. Han försökte avdramatisera läget, påminna om att målvakten spelat hundratals viktiga matcher.
– Det spelar ingen roll. Jag håller på att skita på mig.
Spanien hade förlorat den inledande gruppspelsmatchen mot Schweiz, och det fanns inte kvar något utrymme för misstag. Vinna eller försvinna. Vinna eller åka hem, och för evigt behöva lyssna på snacket om att EM-guldet var en engångsföreteelse och att det spanska landslaget i själva verket var samma gamla losers som förut.
Utgångsläget är nästan likadant
När Casillas samlade ihop laget före avspark var det också precis de sakerna han vrålade om:
– Det här handlar inte om att åka hem med äran i behåll eller att spela med glädje. Det här är liv eller död, den största matchen i våra karriärer. Vi måste vinna.
Spanien vann. De klarade den allra värsta prövningen på vägen fram mot VM-guldet, och fyra år senare måste de nu göra samma sak igen.
Utgångsläget är nästan exakt likadant, men väldigt mycket annat är annorlunda.
Då huttrade några enstaka klasar av tillresta fans i den sydafrikanska kylan, nu studsar tiotusentals entusiastiska, förväntansfulla chilenare nere på Copacabana.
De vet att deras lag är bättre än det var senast. De vet också att Spanien är sämre än de var då.
Alla imperier faller, alla kungar måste till sist lämna sin tron.
Är tiden kommen nu?
Personligen håller jag den här spanska landslagsgenerationen som tidernas allra främsta. Säkert är jag färgad av den egna upplevelsens kraft – jag har sett nästan alla de spanska mästerskapsmatcherna på plats, medan jag inte ens var född när de bästa brasilianska upplagorna visade upp sig – men det är i så fall inget jag skäms över.
Chile kan välta en världsordning
Iker Casillas, Xavi Hernández och alla de andra har gjort saker som inga andra klarat av. De har hållit sig kvar på toppen över tre raka mästerskap, och de har gjort det genom att vara trogna gentemot sin egen stil och sina egna ideal.
Någon gång måste det ändå ta slut, och det kan mycket väl bli idag.
Dagens Chile är precis den typen av orädda och äregiriga som lag som skulle kunna välta en världsordning över ända. De kommer rusa mot de gamla kolonialherrarnas slott med dragna svärd, hög press och hyperoffensiva ytterbackar.
– Om inte den taktiken är rena självmordet? Okej, då är vi ett självmordsbenäget lag, förvarnar mittfältsstjärnan Arturo Vidal.
Detta Spanien har byggt upp ett fotbollsmonument som aldrig tidigare skådats. Det är precis därför som det är så ohyggligt spännande att vänta på att det ska rasa.