Bank: Vi är amatörer i slöj-debatten
Jag brukar vända mig till tv-serien Vita huset
Så föll slöjan över svensk idrott, och vad lärde vi oss av det?
Att en simningspamp är en tokhatt? Att det är idioti att låta flickor i hijab testa skyttesporten på bild?
Eller det allra mest grundläggande: Att vi är amatörer när det kommer till att debattera de här sakerna över huvud taget?
Det finns massor av källor för den som vill formulera sina argument. Religionen, filosofin, politiken, empirin, SVT:s debattprogram Opinion Li… skoja.
Själv brukar jag ganska ofta landa i tv-serien Vita huset, eftersom jag sett den tvåhundra gånger.
I en scen konsulterar stabschefen (den svarte) ÖB för att be om hans syn på att anställa en ung, svart kille som presidentens personliga assistent. Det finns ju något i det rent visuella – en svart kille som bär den vite presidentens väskor – som skaver, mot en historisk fond.
– Kommer ni att ge honom en vettig lön? Frågar ÖB. Kommer ni att behandla honom med respekt?
Jo.
– Så varför i hela världen skulle jag bry mig? Jag har riktiga strider att utkämpa. Jag har inte tid med de kosmetiska.
När Ulla Gustavsson, ordförande i simförbundet, sätter likhetstecken mellan slöja och hedersförtryck, könsstympning, barnäktenskap och hedersvåld – eller när Lars Liljegren tycker att flickor med slöja och vapen leder till reflexassociationer till rekryteringsannonser för jihad – så är det hur man än vänder på det ett debilt magplask.
Ska vi prata om sikh-turbaner eller judiska kippor nästa vecka? Eller småbarn i bikini, präglade av en sexualiserad västvärld?
Nej, det ska vi säkert inte, eftersom islam och slöjan fortfarande är terra incognita för en sansad, svensk debatt och idrottsdebatt.
Vi är inte först
Vi är inte vana vid att prata om det här, eftersom det i ett historiskt perspektiv är en färsk fråga för oss. Vi lever i ett land som vant sig vid homogenitet och konsensus, vi gnuggar oss yrvaket i ögonen för att orientera oss i ett landskap där alla skriker ut åsikter.
Opinions are like assholes, everybody has one. (Dirty Harry).
En alternativ väg att gå, innan man skuldbelägger barn och föreslår att man ska osynliggöra dem, är ju att lära sig av de som redan diskuterat de här frågorna länge och väl.
Vi är ju inte först, här heller.
För ganska många år sedan var jag i Kanada för att bevaka damfotbolls-VM. Jag skrev en text om en brinnande symbolfråga som färdats från en ungdomsturnering i Quebec ända ner i knäna på Fifas högsta ledning. Den elvaåriga flickan Asmahan Mansour hade portats från en fotbollscup eftersom hon bar hijab. Hennes lag drog sig ur, flera andra lag lämnade turneringen i solidaritet. Själv hade jag precis åkt taxi med en kille som spelat landhockey och representerat Kanada i OS iklädd sikhisk turban.
Fifa förbjöd huvudduk, Irans president Mahmoud Ahmadinejad kallade det ”kolonialism”, FN hänvisade till beslutet som en motsats till tanken om att göra idrott tillgängligt för alla. Det dröjde fem år innan huvudduk tilläts av Fifa (en organisation som länge styrdes av en man som tyckte att damfotbollsspelare borde bära tajtare shorts, för att sedan styras av en man som gnuggar kind med saudiska prinsar), men i ett land som vant sig vid just den här sortens diskussioner gick man omedelbart emot beslutet.
Frankrike gjorde det av princip, baserat på en konstitutionell grundtes som präglat landet i flera hundra år: det de kallar laïcité, åtskillnaden av politisk makt och religion. Det är en hållning som vilar på något, och den diskuteras konstant. Frankrike tvingades navigera mellan två motsatta ambitioner. De ville hålla fotbollen fri från religion – och de ville att fotbollen skulle vara öppen för alla.
Här finns stora utmaningarna
Om vi skalar bort det allra mest fördomsfulla från en simningspamps utspel (felslutet att vissa som bär slöja utsätts för patriarkalt förtryck – alltså måste slöjan vara kopplad till förtryck) så landar vi väl ungefär i samma skärningpunkt.
Många arbetar för att vår idrott, till exempel vår simning – Micha Colemans kontring på sin förbundsordförandes ståndpunkt var imponerande på alla sätt – ska bli mer inkluderande, mer öppen.
Det är den stora uppgiften, där finns de stora utmaningarna.
Juridiskt är det redan reglerat att ingen får förtrycka kvinnor, använda våld mot kvinnor, diskriminera kvinnor. Oavsett om de bär huvudduk eller opererar sig för att leva upp till kulturellt etablerade idealbilder. Man ska få vara fri, man ska få göra som man vill så länge man inte utsätter sig själv eller andra för fara, eller kränker någon.
Ska svensk idrott stoppa eller gömma undan flickor som klär sig annorlunda?
Naturligtvis inte.
Borde vi ge dem vettiga förutsättningar? Borde vi behandla dem med respekt? Borde vi ha en idrott som står för humanistiska värderingar, som slåss mot inskränkthet och våld hur det än yttrar sig?
Ja.
Resten är kosmetika. Vi har faktiskt viktigare strider att utkämpa.