Indiska stjärnan om landets svaga OS-historik: ”Det blir bättre”

Makoto Asahara

PARIS. Indien är ett av världens sämsta OS-länder sett till medaljer per invånare. Kan det bli ändring på det på sikt?

Landhockeystjärnan Manpreet Singh, 32, hoppas det.

– Det blir bättre nu när det finns mer budget för sporten. Men det tar tid, säger han till Sportbladet.

OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program

År 1900 vann indiern Norman Pritchard två silvermedaljer i friidrott på OS i Paris. Det andra OS:et någonsin, Asiens första OS-medaljer någonsin.

Man skulle kunna tro att världens näst invånarrikaste land skulle ha samlat på sig en hel del medaljer till efter det under OS-historien.

Sett till antal invånare och jämfört med andra? Absolut inte.

Inför spelen Paris så hade Indien samlat 35 OS-medaljer. Den totalen har hunnit bli 36 under spelen i Paris, efter ett brons i skytte.

En ganska blygsam siffra jämfört med den andra av världens mest befolkade länder – Kina med 713 medaljer inför starten av Paris-spelen. Också blygsam jämfört med betydligt mindre befolkade länder som Sverige (679), Norge (568) och Finland (480). Även om man räknar bort alla vinter-OS medaljer så är de nordiska länderna överlägsna Indien historiskt.

Landhockeyn leder vägen

Räknat på medaljer per capita så är Indien med sina 1,4 miljarder invånare i särklass OS genom tiderna sämsta nation om man bara räknar in de nationer som faktiskt tagit minst en medalj (Bangladesh är det folkrikaste landet utan en enda OS-medalj). Specifikt har Indien ynka 0.03 OS-medaljer per miljoner invånare i landet.

Det hade varit ännu värre om de inte haft landhockeyn.

Det indiska landhockeylandslaget har tagit åtta av Indiens tio OS-guld genom tiderna. Och när de tog brons i Tokyo senast så bröt de en över 20-årig, medaljlös svit.

Detta i ett Tokyo-OS där Indien slog två rekord.

Det ena – 124 indiska idrottare, fler än i något OS tidigare.

Det andra – Sju medaljer, också flest för Indien någonsin.

Då, i Tokyo 2021, var det hockeyspelaren Mandeep Singh som bar den indiska fanan.

”Tidigare hade vi inte bra faciliteter...”

– Indiska olympiska kommittén gör ett bra jobb numer. De ordnar mer faciliteter till idrottarna och om de vill träna utanför Indien ger de tillåtelse och finansiellt stöd. Det blir bättre nu när det finns mer budget för sporten. Men det tar tid, säger Singh, när Sportbladet träffar honom efter Indiens 1–1-match mot Argentina på Yves-du-Manoir-stadion.

– Vi idrottare måste bara ge allt. För det är många barn som tittar på oss. Vi är förebilderna för dem. Så de också vill till OS. Så de vill ta medaljer. Spelarna har ett ansvar, men det gäller att vi får möjligheterna också.

Han slår fast att problemet tidigare handlat till stor del om träningsmöjligheterna i hemlandet. En av flera anledningar som lyfts fram av forskare och idrottsvetare genom åren när man försökt förklara varför ett land med så många människor kan ha så få OS-medaljörer. Där allt från fattigdom och folktäthet till infrastruktur och dålig luft har lyfts som faktorer.

– Tidigare hade vi inte bra faciliteter, men vi har börjat få det. Vi måste fortsätta framåt. Vi må inte ha vunnit mycket medaljer totalt. Men i hockeyn gjorde vi ju det under 80-talet...

”Hela Indien följer oss”

Att det är landhockeyn som gäller i OS-väg för indierna syns inte bara på den totala medaljskörden.

Efter matchen får Mandeep Singh och hans lagkamrater stå och signera både det ena och andra som sträcks genom, över, under och vid sidan av staketet till den mixade zonen. Allt till jubel och tillrop.

Vad betyder landhockeyn för indierna?

– Ni kan höra själva. Hela Indien följer oss och vill ha medalj, det är vad de väntar sig. Vi tror vi kan ändra färg på medaljen från Tokyo.

Hur är OS-hajpen hemma?

– Den är enorm! Innan vi kom hit träffade vi premiärministern som hälsade på alla idrottare och önskade oss lycka till. Han sa att vi skulle göra vårt bästa, tänk inte på medaljerna, och resultaten kommer komma med det.

Så tävlar svenskarna – hela schemat dag för dag