”Fortfarande samma tävlingsdjävul i mig”

Kristoffer Bergström

Charlotte Kalla om ett realistiskt OS-mål, medverkan i en tv-show och smärtan i spåren

helskärm

Vi står inför vintern 2013 och Charlotte Kalla, 26, vill att du som läsare ska veta en sak.

I februari är det OS och då är hon inte favorit till att ta någon individuell medalj. 

Hennes bästa chanser är på sträckor där hon aldrig har varit på pallen.

– Ni i media har ett ansvar att vinkla det här så att alla därhemma förstår, säger hon.

På Charlotte Kallas dator finns ett särskilt textdokument. Orden inspirerar henne, ger en riktning, tröstar och styrker.

Charlotte läser meningarna ett par gånger i månaden. Hon hade kunnat memorera dem, men för henne är det tryggt att ha dem nerskrivna, de känns verkligare så.

Vad som står i dokumentet?

Dunderhemligt.

Jag försöker ändå: får jag läsa?

– NEJ.

26 februari 2013 var blicken svart. Charlotte Kalla klampade genom den mixade zonen, gav korta och sakliga svar.

Det var VM i Val di Fiemme. Hon hade kommit till start på tio kilometer i fristil som regerande olympisk mästare på distansen, men inte mäktat med att upp­repa triumfen från Vancouver. 45 sekunder efter segrande Marit Björgen var acceptabelt, värre var att fem åkare hade klämt sig in mellan dem.

Sjua på tio fritt.

Så långt ner hade Charlotte Kalla inte varit sedan en gång i världscupen 2007, då hon var 19 år gammal.

Åtta månader senare tar hon i hand och sätter sig i en soffa på hotellet i Italien. Det är kväll, skum belysning, pustar av matos sipprar in från matsalen och tre bröliga hotellgäster överröstar oss ibland. 

”Vill våga släppa på träningen”

Vi pratar om hennes behov av realistiska mål, av det där dokumentet. En bit in i intervjun lyfter jag fram sjundeplatsen på VM. Jag gör det klumpigt:

Det var ditt sämsta resultat på sträckan sedan Davos 2007. Har du i efterhand analyserat vad som gick fel?

– Jag var 13 sekunder från medalj. Ibland säger placeringen inte så himla mycket. Det var nära men inte tillräckligt.

Är det så du har arkiverat loppet?

– Ja. Jag vet att jag kan bättre, men tjusningen är att jag kan ta mig dit igen. Direkt efter VM kände jag att ”fasen, nu sparkar vi i gång OS-säsongen”.

Förra vintern skrevs det att norskorna tränade uppåt 1 000 timmar per år mot dina 850. Nu har de sänkt sin dos en aning. Har du höjt din?

– Nej, men jag tränar mer på sommar och höst och mindre på vintern. Jag vill våga släppa på träningen inpå mästerskap och låta formen komma.

Vilket är ditt största bakslag i sommar?

– Jag blev krasslig i Ramsau i september och fick åka hem. Det var inte många dagar jag höll upp med träningen, men det var segt att starta igen. Det är svårt att hålla sig frisk på hösten.

Brukar du vara sjuk på hösten?

– Ja, jag försöker undvika det, men perioden är svår. Ibland är det kämpigt i oktober, nu kom det redan i september. Jag försöker eliminera de olika skälen, om det är stress eller träningsbelastning. Jag har inte knäckt den nöten.

Vilken är din bästa förklaring?

– Att många är krassliga då och att jag inte kan isolera mig. Det tror jag inte på.

Charlotte Kalla har spenderat förmiddagen på Val Senales-glaciärens 3 200 höjdmeter. Där tog landslaget reklambilder och Kalla ombads hoppa, bära nummervästar, visa upp frukter och bita i ett betalkort. 

Hennes plåtningar drog ut längst på tiden, så när hon tilläts snirkla runt ett par varv på de nydragna spåren hade övriga åkare från Sverige, Tyskland, Italien och Norge redan tagit liften ner.

Hon verkar alltjämt vara vår största vinterstjärna. Det märker Sportbladet varje år när vi med hjälp av Sifo korar landets populäraste idrottare. Det är alltid samma tätduo: etta Zlatan, tvåa Charlotte.

Men den kommande vintern är förrädisk, risken överhängande att hon blir utan större individuella segrar. 

Kalla ska inte köra Tour de ski, vilket gör att totala världscupen är körd. På OS saknas hennes favoritdistans och sprinten väljer hon sannolikt bort. Kvar finns två huvudsakliga hopp: skiathlon åttonde februari och tremilen tjugoandra.

Ingen guldmålning – sett till statistiken

Charlotte Kalla tycker att hennes medaljchanser är störst där. 

Och att de inte är särskilt stora.

– Jag väljer att se det som inspirerande. Jag kan bara överraska. Jag har inte tryggheten som inför tio fritt på OS förra gången. Då hade jag varit på pallen två års tid varje lopp jag ställde upp i. 

Många som ser dig på tv tänker nog ”där är hon som ofta vinner”. Tror du att folk förstår att du går in i OS som underdog?

– Nej. Det handlar om hur ni i media vinklar det hela. Ni har ett ansvar att få folk att förstå. Folk hemma i sofforna skapar sin uppfattning av det de läser, hör på radio och ser på tv.

Så vi ska inte måla dig i guld innan OS?

– Nej. Inte om man kollar på statistiken.

Charlotte berättar om sin sommar. Riksgränsen i maj, Norge i juni, Sundsvall och Tärendö i juli och fyra dagars semester på Island i augusti. Där red hon på islandshäst, badade i en varm bäck och åt val.

Inför vår intervju hade i stort sett bara två artiklar skrivits om Charlotte under oktober. Jag läser upp ämnena för henne.

1. Du har föreläst om hälsa inom företag. Är det ett framtida yrke?

– Ja. Kopplingen mellan elitidrott och arbetslivet är intressant. Hur vi elitidrottare bryter ner våra mål i jättesmå steg är lätt att applicera på arbetslivet.

Vad ska jag tänka på när jag jobbar som reporter?

– Att du sätter upp mål som är realistiska men utmanande. Att du har delmål på vägen och tänker till hur du ska ta dig dit.

Ska jag skriva upp målen och ha dem på kylen?

– Bär med dig dem. Men för mig känns de ännu mer verkliga om jag får skriva ner målsättningarna i ett dokument på datorn.

2. Carina Berg säger att hon har försökt intervjua dig i tv i flera, flera år, men att du först nu ville. Varför?

– Jag har inte känt mig redo. Jag vill ha min personliga sfär och att inte alla får komma för nära inpå. Det skulle jag känna om hon och hela tv-publiken kom in i mitt hus.

Varför tackade du ja den här gången?

– Hon har verkat vara en härlig person och upplägget med en bärbar talkshow var en kul variant där jag inte behövde visa upp hela hemmet för svenska folket.

Dörren är gränsen?

– Ja.

”Har fler tekniker att peppa mig”

Hur har du annars förändrats som person de fem senaste åren? 

– Jag vet inte. Jag har fått mer erfarenheter sedan jag slog igenom som 20-åring på Tour de ski.

Känns det på samma sätt när du åker skidor i dag som 2008?

– Ja. På startlinjen är det samma tävlingsdjävul som växer i mig. Men det skulle vara intressant att veta vilka tankar jag hade för sex år sedan inför ett skidlopp.

Vad tror du?

– Jag kanske har fler tekniker i dag för att jobba med smärtan och peppa mig själv. 

Hur gör du för att ta bort smärtan?

– Jag delar in loppet i olika partier och vet en bra dag att återhämtningen fungerar. Jag måste vända negativa tankar till positiva. För de negativa kommer.

Viskar de ”du borde stanna”?

– Jag vet inte vad de säger. Jag fokuserar bara på vad jag vill tänka: Jag är stark. Jag åker bra på slutet.

Tror du att du får lika ont av ansträngningen som oss andra?

– Det är svårt att veta hur du känner. Vi kanske ska göra ett test i morgon på glaciären?

Nej. Får jag ta en större fråga: tänker du någonsin på hur länge du kan hålla på med skidor?

– Ja. När diskussionen kom upp om att Stockholm söker OS 2022 började jag räkna efter hur gammal jag skulle vara då (reds anm: hon fyller 35 det året). Men 2018 är något jag kan ta på. De fyra åren mellan Vancouver och Sotji har gått otroligt fort så jag vill till Pyeonchang. 

Ser du fram emot att bli värsta morsan i spåret?

– Jag har varit ute på världscupscirkusen många år redan, så det får framtiden utvisa. Jag ska hålla på så länge jag har viljan att underkasta mig det som krävs för att bli bättre.