Extremlöftena har hittat hem
Sturridge och Coutinho blev miljonärer som tonåringar – nu har de funnit fotbollen: ’I Liverpool känner jag mig som en 16-åring igen’
När ser en fotbollsplan inte längre ut som en fotbollsplan?
När det står saker i vägen.
När den skyms av agenter, jurister och journalister.
Daniel Sturridge och Philippe Coutinho är två extremtalanger som behövt byta fokus för att få tillbaka blicken för spelet.
En dag under upptaktslägret inför VM 2006 bjöd det brasilianska landslaget in till öppet hus på sitt hotell.
Det var fullt pådrag. Ronaldinho spelade pingis och trummor på samma gång. Robinho spelade tv-spel. Original-Ronaldo var där. Kaká. Adriano. Cafú.
I ett lobbyhörn satt en ung kille som jag inte alls kände igen, men som ändå hade idrottsstjärnans karaktäristiska uppassarentourage runt sig.
Jag frågade runt och fick beskedet att det var en hyperlovande grabb från Manchester City. Som 14-åring hade han dominerat världens största ungdomsturnering – Nike Premier Cup – och omedelbart därefter hade han börjat träna med Citys a-trupp.
Nu tyckte hans agentfirma Octagon att det skulle vara bra miljöträning för honom att hänga med det brasilianska VM-laget i några dagar. En sorts syokonsulentssession med Ronaldo var inbokad. Det var ju ändå hit han skulle inom kort – till de allra största turneringarna, de allra mest starkskinande stjärnsamlingarna.
Männen som satt vid bordet med honom drack kaffe, men själv sög han cola genom sugrör. Han hade redan en hel portfölj med olika personliga sponsorkontrakt, men när han fick en fråga om sina fritidsintressen berättade han försiktigt om hur han samlade miniatyrfigurer av olika wrestlare.
Daniel Sturridge var 16 år gammal.
Jämfört med vissa andra var ändå Daniel Sturridge sen i utvecklingen. Redan som 15-åring hade Philippe Coutinho ett fotbollsrykte som var globalt.
Blev kompis med Neymar
I samband med att det gulgröna U16-landslaget vann en turnering i Girona våren 2008 gjorde spanska Canal+ ett reportage om ”Den brasilianska fotbollens nya pärlor”. På bilderna ser man två ynglingar i för stora tröjor som verkar vara rätt överlägsna alla andra, som väggspelar sig igenom motståndarlandslagen i stort sett när de känner för.
Den lilla playmakern med kerubfrisyr är Coutinho. Den spensliga spetsforwarden med tandställning är Neymar.
– Vi spelar väldigt bra ihop, hittar varandra och gör många mål ihop, summerar Coutinho.
Minidokumentären räcker för att se att de två grabbarna verkligen funnit varandra. De är på samma våglängd både på och utanför planen. De sitter bredvid varandra i omklädningsrummet, skrattar tillsammans och lyfter bucklor tillsammans.
– Vi har bara känt varandra en kort tid, men vi har redan blivit väldigt goda vänner, bekräftar Neymar.
Ändå fanns det faktiskt en viss statusskillnad mellan de två, och den blev uppenbar under halvåret som följde.
Sommaren 2008 möttes Vasco da Gama och Santos i den brasilianska cupfinalen för U17-lag. Två goda vänner på olika sidor.
Coutinho vann både matchen och utmärkelsen som dess bästa spelare. Han åkte därifrån med prinsessan, kungariket, skosponsorn och proffskontraktet.
Medan Neymar blev kvar i Santos i ytterligare fem år köpte Inter omedelbart Coutinho för ungefär 35 miljoner kronor. Som nybliven 16-åring gjorde han sin första träning med de regerande italienska mästarna. Han inledde den med en tunnel på den ärrade världsmästarbacken Marco Materazzi.
Det där gamla reportaget om det brasilianska U16-landslaget innehöll även en intervju med dåvarande förbundskaptenen, Lucho Nizzo. Han hissade visserligen sina adepters potential, men betonade samtidigt risken med att flytta till Europa för tidigt, problemet med att hoppa över flera steg av sin utbildningsprocess.
Philippe Coutinho tycks ha lyssnat med det ena örat öppet och det andra stängt.
En uppsättning EU-regler gjorde visserligen så att Inter tvingades låna ut honom till Vasco da Gama i ytterligare några säsonger, men omedelbart efter sin 18-årsdag flyttade Coutinho över till de nyblivna Champions League-mästarna.
Han var inte redo för det.
Coutinho var som en futsalspelare på en fotbollsplan. För lätt och för nätt, för benägen att dribbla sig in i återvändsgränder snarare än att lyfta blicken och utnyttja ytorna.
Starterna blev färre, skadorna fler, tålamoden kortare. Coutinho gick in i sig själv, framstod alltmer som en blyg liten kille väldigt långt hemifrån. I vinterfönstret 2012 lånade Inter ut honom till Espanyol, ytterligare ett år senare bestämde de sig för att sälja.
Daniel Sturridge hade inte samma bekymmer med anpassningen. Däremot hade han en ganska välbekant typ av problem med attityden. Prestationerna räckte helt enkelt inte till för att bära upp självbilden.
Kontraktet med Manchester City löpte ut då han var 19 år. Stab Sturridge valde då att säga nej till ett erbjudande om att förlänga det, en årslön på drygt 35 miljoner kronor. I stället flyttade han till Chelsea, en klubb som var villiga att betala honom ungefär 50 miljoner om året.
Vid det laget hade Daniel Sturridge startat prick fem Premier League-matcher.
– Jag har tvingats inse att jag har att göra med en ung man som antingen spelar fotboll av helt fel anledningar eller omger sig med helt fel personer, mullrade Manchester Citys dåvarande manager Mark Hughes.
”Kan vara hans sista chans”
Sturridge startade fyra säsonger på Stamford Bridge, men frånsett en produktiv höst under André Villas-Boas var han aldrig nära att etablera sig i startelvan.
När Liverpool till sist köpte loss honom i januari 2013 var han inte längre någon supertalang, utan en kantstött 23-åring som av olika anledningar redan hunnit lämna fem olika Premier League-klubbar.
Liverpool-managern Brendan Rodgers sammanfattade läget i klartext:
– Ibland tar unga spelare fel beslut, och nu kommer han hit med allt att bevisa. Både han själv och alla andra vet att det här kan vara hans sista chans i en storklubb.
Ifall Daniel Sturridge känt ett behov av att ventilera det här med missade chanser och bortslösad talang har han inte behövt leta särskilt länge för att hitta ett bollplank.
Hans efternamn var välbekant i engelska fotbollskretsar redan innan han föddes. Tre målgörarbröder bar det.
Dean Sturridge vräkte in mål för Derby i Premier League. Simon Sturridge sprang in bollar för Stoke och Birmingham i andradivisionen. Men den tredje brodern – Michael – lyckades aldrig. Trots att han beskrevs som den mest talangfulla av dem alla erbjöds han aldrig något proffskontrakt.
Och ja, just Michael Sturridge är Daniel Sturridges pappa.
– Det som hände honom gör ont i mig, för jag har sett videofilmerna och vet hur bra han var. Det är väldigt känslosamt för mig, eftersom jag vet att han hade kunnat bli en riktigt stor spelare.
Kanske var det så att Daniel Sturridge fastnade i en självhävdelsefälla där han spelade fotboll av fel anledningar. Men kanske är det så att en annan sida av samma bekräftelsebehov har hjälpt honom att komma ur den.
– Faktumet att pappa inte nådde fram trots all sin förmåga sporrar mig att försöka bli en av de stora. Att han inte lyckades uträtta stora saker driver mig att försöka göra det. Han är min pappa, och jag vill göra honom stolt.
Ibland kan man få för mycket, för tidigt.
Under flera tonårsår var allt så självklart för både Daniel Sturridge och Philippe Coutinho. De var de allra mest omsusade talangerna i två av världens största fotbollsnationer, de befann sig i positioner där det var väldigt enkelt att ta saker för givet.
Båda har fått en djupare gudstro
Inget unikt med det numera. Det ovanliga i deras gemensamma berättelse är i stället deras sätt att komma tillbaka, att inleda en sorts andra karriär då den första försvunnit under deras fötter.
De är olika personligheter från olika bakgrunder i olika delar av världen – men det är slående hur deras livsstigar nu nått ganska precis samma punkt.
Båda har pratat om hur de gått djupare in i sin gudstro de senaste åren. Och båda har de nu slutit leden runt sina familjekärnor. Daniel Sturridge delar lägenhet med sin bror och sin kusin. Philippe Coutinho har tagit med sig både sin fru och sina två bröder till Liverpool.
– Fotboll är ett enkelt spel som kompliceras av folk som borde veta bättre, sa Liverpools legendariska manager Bill Shankly.
På sin tid syftade han visserligen på domarna, men förflyttar man hans citat till nutid hade det lika gärna kunnat gälla agenter eller sponsorer, mediehajar eller twittertyckare.
Efter några tillkrånglade år har Philippe Coutinho och Daniel Sturridge lyckats återupptäcka den enkla sporten fotboll. När brassen vinklar fram en blindpass och engelsmannen skickar in en vänster i bortre hörnet finns inte längre några distraktioner – där finns bara två extremt begåvade unga män som gör det de kan bäst.
Philippe Coutinho har nyss fyllt 21. Ändå har han hunnit reflektera en hel del över både dåtid, framtid och nutid.
– I Italien började jag tänka på mig själv som en gammal man i slutet på min karriär. Här i Liverpool känner jag mig som en 16-åring igen. När jag går ut för att spela är fotbollsplanen det enda som existerar – och på den är allting möjligt igen.