Ett ögonblick...

Jan Johansson, 38

Administrativ chef på Sportbladet som i måndags bestämde sig för att starta i Stockholm Marathon i dag.

– Jag fick en uppenbarelse. Jag har alltid drömt att få starta i Stockholm Marathon och i måndags kväll när jag sprang så kände jag mig oväntat pigg och då bestämde jag mig.

Träningen, då?

– Jag är uselt förberedd. Sedan förra sommaren har jag bara sprungit sex gånger och aldrig så här långt. I nian sprang jag tolv kilometer, det är enda gången jag sprungit mer än en mil.

Du ser allt lite rund ut.

– Tycker du? Ja, gott leverne, kallas det. Förra helgen var jag och ett grabbgäng och såg Sverige spela mot Danmark? i Köpenhamn. Det blev några öl och god mat?? Helgen innan var jag och min hustru i Göteborg och slog runt?? Ja, jag tycker om livets goda.

Hur ska du klara värmen?

– Det kan bli lite segt med två varv, det har jag insett. Men vadå, det är fler än jag som springer.

Allvarligt talat, är du inte rädd för att dö?

–Nej, nej, om kroppen inte pallar med påfrestningen så tror jag att man svimmar först och att man inte dör direkt. Min fru är mer rädd än jag och tycker att jag ska teckna en

livförsäkring.

Förresten, din utrustning ser inte löpmässig ut.

– Jag vet, skorna är jättegamla och i morse pillade jag ut två stenar ur ena sulan. Samtidigt går det ju inte att köpa nya i dag. Det skulle nog bli ännu värre.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Ett normalt liv.

Fakta/Lallaren