Varför ska vi bry oss – om inte spelarna gör det

Martin Strömberg: Jag vill gärna se Solheim Cup som ett idrottsevenemang

HALMSTAD. Årets Solheim Cup var en märklig historia på många sätt.

Vi har ett förlorande europeiskt lag som fnittrar som småflickor efter storförlusten, en kapten som använde tarotkort och kaffesump vid sammansättningen av laget och Annika Sörenstam i en blågul crazy-peruk efter att ha förlorat mot en 19-årig rookie.

Vad ska man tycka?

Jag vill gärna se Solheim Cup som ett idrottsevenemang men jag kanske borde tänka om, tänka annorlunda.

Det kanske är en familjefest.

Som allsång på Skansen i golfmiljö eller ett gigantiskt gardenparty för aktiva glada pensionärer där alla gör vågen åt alla duktiga tjejer som alla är glada oavsett hur det går?

Vår förra världsetta i peruk...

Det fanns faktiskt en tid då spelarna i det europeiska laget blev ledsna och besvikna när man förlorade i Solheim Cup men det kanske är bra att det inte är så allvarligt.

Det är ju bara golf, människor svälter på många håll och i Irak dör människor i sprängattentat så gott som dagligen.

På ett sätt kanske det är charmigt att det europeiska laget inte bryr sig om att de blivit helt pulvriserade av det amerikanska, det kanske är ett sundhetstecken att vår förra världsetta lullar omkring i peruk och skrattar som om laget vunnit efter en förlust.

Men på något känns det som att det devalverar betydelsen av Solheim Cup. Om inte spelare och ledare tycker att det spelar någon roll hur det går, varför ska då vi?

Varför ska vi spekulera och skriva texter och sända tv och radio?

Tidningen svensk golf hade gjort 30 sidor inför tävlingen om bland annat kaptenen Helen Alfredssons hemliga plan.

Var fanns den någonstans?

Syftet kändes inte välplanerat

Jag kunde i varje fall inte hitta någon och jag tror ärligt talat inte att det fanns någon. Inte enligt de källor som jag har.

Nu hade kanske inte slutresultatet förändrats om laget formerats annorlunda men man måste ändå få uttrycka några frågetecken.

Att spela Iben Tinning och Bettina Hauert i en foursome kändes som att ge bort en poäng och att ställa över Suzann Pettersen i en bästboll är som att be Zlatan stanna på läktaren i en VM-final.

Jag vet inte vad syftet var men det kändes inte så välplanerat.

Nu kom trots allt över 100 000 människor till Halmstad den här helgen så självklart var Solheim Cup en succé på det viset. Inget snack om det. Men jag hade betydligt hellre sett ett idrottsevenemang med hjärta, svett, dramatik och kanske också en eller annan dålig förlorare.

Det hör nämligen till min bild av Solheim Cup.

Åtminstone fram till 2007 års upplaga.

Nu vet jag faktiskt varken ut eller in längre.