Att misslyckas är inte ett alternativ för Touren

Egentligen skulle allting kunna vara så perfekt. Tour de France har lidandet, dramatiken och rättvisan.

Men om inte dopningsdimman lättar, då kommer tävlingen att kvävas.

Den verklighetsbaserade filmen Apollo 13 handlar om en amerikansk rymdfärd som går snett. Tom Hanks och de andra blir strandade i rymden, i ett skadat rymdskepp, 33 000 kilometer hemifrån.

På marken jobbar Nasas personal desperat för att få hem astronauterna i en kamp mot klockan.

Då fäller flygledaren, spelad av Ed Harris, repliken:

– Failure is not an option.

Det är precis vad det handlar om i den upplaga av Tour de France som i dag rullar igång i London.

Att misslyckas är inte ett alternativ.

Finns bara en vinkel

När vi diskuterar Tour de France-vinklar på redaktionen slår jag en dag ut med händerna och säger: ”Nu behöver det väl ändå inte handla om dopning???”

Nyhetschefen stirrar stint på mig: ”Vad finns det annars att skriva om?”

Och på sätt och vis har han rätt.

Dopningshotet finns som en osynlig gas runt allt i årets Tour de France.

Touren i år är som ett förhållande som gått helt över styr.

Det är som en man och en hustru som efter år av gräl, parterapi och försök att bo isär nu ska återförenas.

Allt är ömtåligt och skört. De tassar runt på tå, medvetna om att bara ett ont ord kan störta allt i fördärvet.

Tour de France i år är som nattgammal is, som en vas från Ming-dynastin, som Foppas vänstra fot.

Men om vi ändå för en sekund bortser från testosteron och epo?

Ja, sällan har väl favortiskapet varit ett så oskrivet ark som i år.

De tunga elefanterna är borta, de halvtunga elefanterna är borta och vi sitter här med ett gäng flodhästar där nästan vem som helst kan kliva fram som alfahanne.

Många talar om Vinokourov, men han har inte visat sig hålla riktigt i bergen. Och även om man inte ska dra för stora växlar på det, så såg han väldigt tung ut när det började luta uppåt i Dauphiné Libéré för någon månad sedan.

Jag tror inte han har vad som krävs.

Segraren kan däremot mycket väl finnas i kvartetten Cadel Evans, formstarke Christoph Moreau, sege Carlos Sastre och outsidern Fränk Schleck.

Men mest tror jag på tyske Andreas Klöden. Han behärskar både berg och tempo, var tvåa i fjol och tvåa efter Armstrong 2004. Dessutom har han ett starkt – om än ifrågasatt – stall bakom sig: Astana.

Har alla förutsättningar

För det är ju så det är.

Tour de France skulle kunna vara så oändligt vackert.

Touren har egentligen alla möjligheter att slå rot och växa även här i Sverige.

Den har en oslagbart dramatisk uppbyggnad, med bergen i fjärran.

Den är tv-mässig till tusen, Kameramän på motorcyklar som susar runt inne bland åkarna gör att man befinner sig mitt inne i loppet, vilket borde passa bra i dessa dokusåpatider.

Den utsätter sina tävlande för ett oerhört lidande.

Och den är rättvis. Det finns inga tvivel. Bäste man vinner.

Eller – det är så det borde vara.

Det är så det kan bli.

Tour de France-generalen Christian Prudhomme har i år tagit på sig hårdhandskarna och tvingat de cyklister som vill vara med att skriva på ett avtal där de garanterar att de är rena från doping. De måste också lämna ut DNA om det efterfrågas. Namnteckningen ska också binda cyklisten till att betala en hel årslön som straff om man ertappas med dopning.

I går kväll skrev sista stallet på.

Det var fuskaren Bjarne Riis CSC-stall.

Prudhomme har även krävt att Riis lämnar tillbaka den gula tröja han fick vid segern han körde hem full av otillåtna medel 1996. Riis svarade: ”Tröjan ligger i en låda i mitt garage. Han kan komma och hämta den om han vill.”

Var Riis förvarar sin tröja bryr jag mig inte om.

Men vi vill inte ha fler tröjor undanstoppade i garage nu.

Det enda jag ber om är:

Fördärva nu inte det här.

Snälla.

För failure is not an option.

Jonathan Jeppsson