Vår sista sagomatch

Erik Niva

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-02-06

Niva: Jag hoppas att vi använder den för att komma tillbaka till verkligheten

Den ultimata upphämtningen har genom­förts, den mest moderna arenan har byggts och det mest fantastiska målet har invigt den.

Nu ska den mest ostoppbare spelaren stoppas.

Svensk fotboll har nu ägnat ett tag åt att försöka sig på omöjligheter. Från och med nu nöjer jag mig med att vi gör det vi ska – och tar oss till Brasilien.

Var allt bara en hägring?

Fram till och med den här tisdagen ­hade jag varit på Friends Arena en enda gång i mitt liv. Det var en kväll då jag satt i en tempererad inomhushall och såg den svenske landslagskaptenen lobba in bicycletas från 30 meter.

När jag nu gnetar mig fram längs snömoddiga trottoarer vid ett ofärdigt industriområde i Solna känns det som om det aldrig inträffat, ingenting av det.

Kom igen, liksom.

Skulle vi verkligen ha flyttat in på en hyperslick nationalarena där det red riddare runt sidlinjerna? Skulle vi på allvar ha gått igenom en höst­månad då det svenska landslaget först gjorde fyra comebackmål på Tyskland och sedan följde upp med att göra fyra fantasifullträffar på England?

Det ena är lättare att ta in än det andra.

Tévez får inte plats i truppen

Praktarenan står onekligen där den står, mitt i motvinden mellan byggarbetsplatserna och järnvägsspåren. Det svenska landslagets anfallsarmada­ är betydligt svårare att visualisera.

Inne på Friends Arena har träningen gått över i tvåmålsspel. I det ena laget lirar logistikern ­Marcus Allbäck (39 år) och fysiologen Paul Balsom (48) på topp.

Det är vad som finns att tillgå nu när Johan Elmander har gått av skadad, och det är den tragikomiska bilden av Erik Hamréns nygamla storbekymmer.

Verkligheten ser inte så värst mycket muntrare ut.

I morgon kväll startar Sverige med en snart 31-årig toppforward som under förra säsongen gjorde sex mål på trettio matcher i Europas tjugotredje bästa fotbollsliga.

Efter pausvilan kommer Tobias Hysén att få sällskap av en center som fått sammanlagt nio minuters speltid under de två senaste Serie A-månaderna. Mathias Ranégie har hittills gjort ett mål under sitt knappa halvår nere i Italien. Han har nästan tjugo olika argentinare framför sig i Serie A:s skytteliga.

Ingen av dem har fått plats i den här landslagstruppen. Det har inte Carlos Tévez heller. Eller Javier Pastore. Eller tvåan i den franska skytteligan (Cvitanich). Eller trean i den ukrainska (Cristaldo). Eller trean i den grekiska (Perrone).

I kväll ställer Argentina istället upp med Messi, Agüero, Higuaín och Di María på de offensiva positionerna.

Det är förmodligen hela världsfotbollens mest potenta forwardsuppsättning – och när de står på andra planhalvan kommer de att visa upp en smått övertydlig bild av skillnaden mellan små och stora fotbollsnationer.

Dags att hitta tillbaka till grunderna

Samtidigt är det här inte ett år som vi ska konkurrera med ett Argentina, eller ens ett Tyskland.

Det får vi ta ifall vi nu lyckas krångla oss till VM i Brasilien.

Givetvis ska vi försöka hålla liv i drömmen om en direkt avgörande gruppfinal så länge det nu går, men realistiskt sett går ­vägen mot Rio över Irland, Österrike och playoff.

Det är verkligen inte omöjligt – och då är vi tillbaka bland realiteterna.

Kanske skulle vi kunna skjuta upp allt det till i morgon, för det är ju inte där som Leo Messi eller fyramåls-Zlatan håller till. Det är däremot där vi går in i ett EM med Markus Rosenberg på topp och med ett försvar som inte klarar av att hålla emot på inlägg.

Och vi får lov att utgå därifrån.

Ser vi tillbaka på 2012 tvingas vi trots allt beteckna det som ett misslyckat landslagsår. Fem banala EM-mål bakåt väger tyvärr tyngre än en mirakelupphämtning och några vanvettsmål i andra vågskålen. Vad man gör är underordnat, det är när man gör det som avgör betydelsen.

Men nåja, hösten innebar i alla fall att de allra mest aggressiva åskmolnen studsade bort mot taket på Friends Arena. Vi tog med oss några outplånliga minnen, en lyckad invigningskväll och en kvalpoäng.

Nu har det blivit dags att hitta tillbaka till grunderna. Det är därifrån man tar sats mot mästerskap.

Jag utgår inte ifrån att vi ska vinna vår VM-kvalgrupp, men jag förutsätter att vi inte schabblar bort andraplatsen. Jag begär inte att vi ska stirra argentinarna i ögonen och mala sönder dem i en offensivduell. Där­emot kräver jag att vi inte låter ett svagt ­Irland komma åt oss på fasta situationer.

Sätt försvarsspelet nu. Strukturera och systematisera offensiven.

En sista sagomatch ligger framför oss i kväll. Jag hoppas att vi använder den för att komma tillbaka till verklig­heten.