Fortfarande älskad
Niva: Tackad för sex känslosamma år – men just nu fattas ett tempohack i Kakás spel
Kejsaren återvände till San Siro i nya kläder.
Tröjan är utbytt.
Är spelaren densamma?
Stor spelare, stor banderoll.
När Kaká kom ut för att värma upp på planen där han en gång blev världsbäst möttes han av ett enormt tygstycke ovanför Curva Sud.
30 meter.
27 ord.
De första var ”Grazie Kaká”.
De sista var ”Siam venuti fin qua, per vedere segnare il Milan”.
Betydelsen?
Jo, de rödsvarta horderna tackade för sex känslosamma år. De skulle aldrig
glömma, men ikväll hade de faktiskt kommit för att se Milan göra mål.
De brukade sjunga just de orden, men då hette det att de kommit för att se Kaká göra mål.
Den här kvällen fick de det första, slapp det andra.
Kaká sköt sju skott.
Inget gick in, men ett av dem gav returen som Benzema svepte in.
Milan sköt sju skott.
Ett gick in, en straff som Ronaldinho slog in på tv-spelssätt.
1–1.
Alla nöjda, alla glada.
Oavgjort var rätt igenom logiskt.
Real Madrid styrde spelet under stora stycken, men det massiva övertaget i skottstatistiken (23–7) var skenbart.
De uppträdde som ett hockeylag som fått order om att testa en otät målvakt, strösslade på med avslut i hopp om enkla returer.
En ifrågasatt Dida stod enkelt emot proven.
Returen som gav målet såg visserligen billig ut för det slarviga ögat, men berodde i själva verket på en förrädiskt elakartad försvarsstyrning.
Fick en straff gratis
Under resten av matchen styrde brassen enkelt undan bollar som Real Madrid stressade iväg mot mål ur lägen de hade kunnat utnyttja bättre.
Milan fick ut mer av mindre.
De var rakare, simplare, mer effektiva.
De fick en straff gratis – bollen som domaren fick till avsiktlig hands träffade Pepé i ryggen – men blev bestulna på ett korrekt Pato-mål.
Två felaktiga domslut. Ändå inga urspårade känslor.
När Zlatan Ibrahimovic återvände till den här arenan tidigare i höst fanns det hela tiden ett styng av bitterhet under ytan, en eld som bara väntade på att ta fart.
Inte den här kvällen.
Inför matchen hade det gjorts några halvhjärtade försök att vrida upp volymen på några Marco Borriello-citat som antydde att Kaká inte längre är den spelare som han en gång var.
Kaká tog själv ner den bollen.
Obehagliga frågor skjuts upp
En stund före avspark knallade han helt sonika över till Milans sida av korridoren – till det omklädningsrum som så länge var hans – för att driva lite med Borriello och avdramatisera situationen.
Klass.
Den typen av manér som får supportrar att tillverka 30-metersbanderoller till ens ära – och den sortens uppträdande som får obehagliga frågor att skjutas fram till någon annan kväll.
Kaká falnade allt eftersom, och förlorade till sist matchen-i-matchen mot krigaren Massimo Ambrosini ganska klart.
Hade det här varit de vassa tungornas kväll hade allt någon påpekat att de där upptrissade Borriello-omdömena kanske inte var så obegripliga ändå.
Just nu fattas ett tempohack i Kakás spel.
Drivet som alltid varit hans största tillgång är inte längre lika kraftfullt, flytet i bollbehandlingen har blivit upphackat.
Kanske är det bara omställningsproblem och säsongsupptaktsseghet som sitter i – men kanske är det tecken på att Real Madrid återigen gjort misstaget att betala för vad en spelare tidigare har presterat snarare än vad han kommer att uträtta i framtiden.
Nåväl. Tvivel för en annan kväll, en annan arena.
San Siro-publiken applåderade och sjöng, Kaká vinkade och bockade.
Publik och spelare gick en egen liten match om vem som kunde visa den största tacksamheten.
Den slutade oavgjort, den också.