Jo,han är tillbaka...

BOLTON. Ingen Zlatan Ibrahimovic och ingen Henrik Larsson.

Inga anfallare över huvud taget?

Jodå.

Ni minns väl den där killen som sprang sönder Spanien och satte bollen bakom Iker Casillas på Råsunda hösten 2006?

Han är tillbaka.

Vi står i en loge på Reebok Stadium då Johan Elmander tar fram en plastpåse och visar upp sin dagsskörd.

En Michael Ballack-tröja. En Branko Ivanovic-tröja.

–?Jag skulle inte säga att jag samlar, men det är kul minnen att ha.

Men är en Elmander-tröja verkligen så het att du får två Chelsea-tröjor i utbyte?

–?Tydligen.

Elmander skrattar. I själva verket använder även Bolton-spelarna en tröja per halvlek, men symboliken kvarstår.

Johan Elmander är tillbaka bland de stora Premier League-grabbarna.

Bäst i laget under 90 minuter mot Chelsea.

Målskytt i inhoppet mot Aston Villa.

Laget går uselt – 1–9 på de två senaste matcherna – men Elmander har undantagsrätt att vara lite glad ändå.

Mardrömmen verkar vara över.

–?Den senaste månade har känts fantastisk. Det har känts som att den här jävla Toulouse-formen äntligen är här igen.

Tiden i England har ju varit tuff mot

Elmander på så många sätt.

Formsvag och småskadad.

Inte ett ligamål på nästan ett år.

Utanför laget i flera matcher under hösten.

–?Jag vet inte när jag var petad i mitt klubblag senast, så det var verkligen en tuff erfarenhet att gå igenom. Jäkligt jobbigt, absolut, jag hatar att sitta på bänken. Psykiskt var jag verkligen nere på botten och vände. Vändpunkten kom nog när jag fick göra en hyfsat bra landskamp mot Ungern. ”Fan, jag har det fortfarande i mig. Jag kan springa – det gör inte ont – och touchen finns där”.

Tvivlade du på det?

– Det är klart att man gör. ”Vart fan tog det vägen?”. Det gick så väldigt bra i Toulouse, men plötsligt så fungerar ingenting. Man får inte ut det. Man hoppas att det finns där inne någonstans, men ju längre tiden går så funderar man mer och mer på om det någonsin kommer att komma fram igen.

På söndag samlas det svenska landslaget inför träningsmatchen mot Italien.

En dryg månad har gått sedan Sverige förlorade ödesmatchen mot Danmark, men det är först de senaste dagarna som Johan Elmander verkligen förlikat sig med vad det verkligen innebär.

– Det är nu när man börjar sätta sig och titta på sommarsemestrar som det börjar gå upp för en. ”Vafaan… Vad är det som har hänt?”. Det tog någon vecka innan jag blev så pass klar i huvudet att jag insåg att jo… Vi missade det. Jag är fortfarande jättebesviken när jag tänker tillbaka på det.

Varför blev det som det blev?

– Vi gör för få mål. Man kan säga att det är oflyt – och lite oflyt är det – men det är också upp till oss. Vi ska fan göra fler mål. Har vi en så bra defensiv som vi ändå har, då måste vi se till att få in fler bollar offensivt. Det är min förklaring.

Analysen är framförallt hård gentemot Johan Elmander själv.

Han gjorde inte ett enda mål på sina sex matcher i kvalet. Även om det går att hitta strukturella ursäkter för det – isolationen som drabbar en forward i ett lag som anfaller med för få spelare – så väljer han att inte leta upp dem.

–?Nämen, det är ju för dåligt av oss forwards, det går inte att säga något annat. Vi skapar chanser, så det är avsluten det handlar om. Såna som normalt brukar sätta chanserna missar. För egen del borde jag gjort mål mot Portugal både hemma och borta. Det är oskärpa från mig, och jag får rätt och slätt lov att ta på mig det. Det är dåligt.

När Marcus Berg, Rasmus Elm, Pontus Wernbloom eller Ola Toivonen kommer till landslagssamlingarna brukar någon av de mer rutinerade spelarna hojta till.

–?Vi driver alltid med dem: ”Kanon, nu kommer Det Nya Landslaget. Nu blir allt bra och positivt”.

Svensk fotboll har påbörjat en omvälvande generationsväxling.

Ett succésomrigt U21-landslag ska bli ett framgångsrikt a-landslag. Förhoppningsvis. Om allt går som det ska. Någon gång fram-över.

Johan Elmander vet själv precis hur stort klivet är från den ena nivån till den andra.

–?Jag minns ju hur det var efter att det gått bra för mig i U21-EM i Tyskland, 2004. Då tyckte jag att: ”Fan, jag är rätt jäkla bra”. Så kom jag upp och tränade med a-landslaget, och… Sedan tänkte man annorlunda. Det är en väldigt stor skillnad. Tempot är högre, motståndarna är mycket bättre. Ändå tyckte jag väl själv att jag var bra nog för att konkurrera om en plats i en startelva mycket tidigare än jag egentligen var. Kollar man i backspegeln så var det ju jag som hade fel och Lagerbäck som hade rätt. Jag var inte redo.

Vad säger det om dagens situation?

–?Jag tror att vi får ta och skruva ner förväntningarna lite-grann. Det var ju så jädra hajpat när U21 spelade sitt mästerskap: ”Nu byter vi ut hela landslaget så tar U21-spelarna oss till VM”. Det är ju inte rättvist mot killarna heller. Pressen blir för stor, och om man då gör en dålig match när man får känna på det där-uppe så kanske man åker rätt långt ner mentalt på en gång. Jag tror att vi får vara lite försiktiga med de unga. Vi har spelare med fantastisk potential som kommer upp från U21-landslaget – det är ju de som ska ta oss till slutspelen framöver – men det kanske kommer att ta två eller till och med tre år innan de är helt inne i det.

Om vi då jämför landslagstruppen just nu med den vi hade typ 2006. Är vi lika bra?

–?Just nu är vi inte det. Helt ärligt tror jag att vi hade en bättre trupp då än vi har just nu. Vi hade fler spelare som var erfarna på den här nivån. Och vi hade fler spelare som kunde avgöra själv, och oavsett om Zlatan spelar eller inte så har vi inte lika många sådana i dag. Vi har spelare som kan bli bärande spelare framöver, men de är inte riktigt redo nu för tillfället. En sådan som Rasmus Elm…. Fantastisk fotbollsspelare, men emellanåt så är han inte helt bekväm i rollen. Man ser ju att killen har precis allting, men ibland avvaktar han på ett sätt som gör att han inte riktigt får ut det.

Det Elmander vänder sig emot när han pratar är hur tålamodet runt det svenska landslaget blivit allt mindre, på läktarna likaväl som i tidningarna.

–?Absolut. Jag kommer ihåg någon situation i det här kvalet då vi hade en period då vi höll bollen inom laget och rullade ganska bra. Då började publiken hemma på Råsunda att bua. De tyckte att vi skulle gå framåt och anfalla precis hela tiden. Det där vill man ju ha bort från Råsunda. Det är verkligen inte roligt.

För ett drygt årtionde sedan köpte Örgryte en 17-årig Johan Elmander från Holmalund.

Tränaren bakom värvningen hette Erik Hamrén.

Spelaren och ledaren kom att trivas förträffligt bra tillsammans.

–?Han har betytt jättemycket för mig och min karriär, absolut. Det var han som tog in mig, lät mig få spela och gav mig ryggdunkarna som pushade på mig även när jag hade det lite tungt.

Hur skulle du sammanfatta Hamrén som tränare?

–?Otroligt seriös, står med bägge fötterna på jorden. Han har en bra spelidé som han verkligen kör på, och han är mån om att ta hand om spelarna. En fantastisk person. Jag har bara positiva saker att säga om honom.

Bland spelarna i Erik Hamréns första landslagstrupp är Johan Elmander en av de fem som har gjort flest landskamper och en av de tre som gjort flest landslagsmål.

Han är 28 år gammal.

Det är rimligt att förvänta sig att han växer ut till en av nyckelspelarna i den nya svenska landslagseran.

Elmander själv håller med. Han känner sig både mogen, redo och – faktiskt – bättre än någonsin.

–?När jag kommer till landslaget nu så känner jag att jag har tagit ett nytt steg här i England. Jag har mer tid att behandla bollen nu, känner mig säkrare framför mål… Förut kanske man stressade lite mer, men tempot här har gjort mig gott.

–?Jag har ytterligare en nivå i mig nu.

Du är lika bra nu som när du sprang sönder Spanien 2006?

– Jag är nog bättre – det är bara det att jag måste få ut det på matcherna.

–?Men jag är säker på att det bara är en tidsfråga innan jag verkligen kan visa det.