Pools vilda glädje...
Wennman: ... men Benitez har redan plockat fram sin mask
LONDON. Glädjefnatt på Anfield, ett fantastiskt mål, en sekund som kanske räddade hela säsongen för Liverpool, ett ögonblick som måste varit ett av de lyckligaste i Rafael Benitez tränarkarriär.
Så hur reagerade mannen?
Som om han just tagit en klunk Tabasco.
Det är visserligen inte Halloween förrän på lördag, men Benitez hade redan plockat fram den där gamla gummimasken från Champions League 2005 och dragit den över huvudet.
Han gör det då och då. Särskilt när Liverpool är nere i brygga, när fansen tvivlar på honom, när han får svidande kritik i tidningarna, när tv-experterna sågar honom i bitar, när hans egen framtid står på spel – och han på nåt märkvärdigt sätt ändå lyckas vända på läget i allra sista stund.
En vanlig människa skulle jublat som en galning efter Fernando Torres 1-0 mot Manchester United. Det var ett fantastiskt fotbollsmål, en genialisk passning av Yossi Benayoun, en grym avslutning av Torres och ett blixtrande moment som förändrade hela situationen i både Liverpool FC och Premier League som helhet.
"Liverpool var bättre i dag"
Sir Alex Ferguson hade, i motsvarande läge, svalt tuggummit och gjort ett armar-uppåt-sträck som tagit världens pensionärsgymnastik till en ny nivå.
José Mourinho hade sprungit ur sin egen överrock.
Arsene Wenger hade gjort dubbla John Cleese-steg med tyska skruven i pik.
Sven-Göran Eriksson hade åtminstone rättat till glasögonen.
Harry Redknapp hade blivit alla Halloween-maskers moder.
Men Rafa, under sitt livs press efter fyra raka förluster, såg alltså ut som om han tagit fel på en sexa hallonlikör och ett Tabasco-shot och försökte sen hålla god min för de andra runt bordet.
Man undrar ju vad en psykolog har för teorier kring detta beteende. Benitez ser ibland ut som om han är värd en egen pärm på den årliga Freud-konferensen i landet Hjärnsläppistan, men den enklaste förklaringen är väl att han med sitt vägra-jubla-beteende i går tänkte:
1) Vi gjorde mål, och det är bara som det ska vara.
2) Där fick ni, era jävlar.
Det blev som ni vet 2–0 till slut efter N’gogs kontringsmål (90+6) och Benitez såg inte mycket gladare ut efter det heller. Men ni kan vara säkra på att han kände sig belåten. Bakom den där gummimasken rann det pärlor av svett.
– Om jag varit arg efter all kritik jag fått? Nej, jag har koncentrerat mig på att få laget att fokusera på nästa match, sa Rafa efteråt. Det stod i alla spelbolag i 1.05 att han skulle säga just så.
Oddsen var högre på att få höra en samlad Sir Alex efter den klara, odiskutabla förlusten mot hatmotståndaren:
– Jag har inga klagomål. Liverpool var bättre idag och förtjänade segern.
Han ljög förstås. Men bara lite. Sir Alex hade säkert en del åsikter om domaren Andre Marriner (som i mitt tycke helt saknade auktoritet), men under rådande omständigheter valde Fergie att ligga lågt. Det gjorde han rätt i, eftersom United var väldigt blekt och taktiken att satsa på erfarenhet – med Paul Scholes och Ryan Giggs – inte fungerade.
Trodde aldrig jag skulle skriva det här, men jag undrar om inte Manchester United saknade Darren Fletcher mer än vad Liverpool saknade Steven Gerrard.
Imponerande styrka och balans
Med en sån delikat spelare som Benayoun (han var bäst på plan enligt mig) hade Pool ändå en lirare som kunde ge smör och bröd till avslutaren Torres, och när den fascinerande, hårda, griniga duellen mellan Uniteds Nemanja Vidic och Torres var över kunde vi konstatera: Vidic torskade så det skrek om det, han blev utvisad för tredje gången i rad mot Liverpool och Torres gjorde honom skitnervös hela matchen. Och för att understryka sin dominans höll Torres undan Rio Ferdinand med imponerande styrka och balans innan han stänkte in 1-0.
Det hade gått 65 minuter då och Anfield var saligt. Torres kysste klubbmärket (jag tycker ALLA ska sluta med det) och Liverpool var plötsligt med i ligatoppen igen.
Rafa Benitez svepte lite spansk peppar, såg lika obekymrad ut som vanligt när han täpper till truten på folk och stoppade sen ner skjortan innanför byxlinningen.
Men han var lite rödblommigare, var han inte det?
Summan av allt är att Chelsea var helgens stora segrare. De Tre Musketörerna, Manchester City, Tottenham och Aston Villa, tog sammanlagt bara två poäng. City tappade 2–0 till 2–2 hemma mot Fulham, Spurs torskade hemma (0–1) mot Stoke, Villa fick bara en poäng mot nykomlingen Wolves (1–1). Jaha, ja ... ni fattar vad jag menar. Ska det bli den gamla vanliga historien
i alla fall?
Och Arsenal, då ... ledning med 2–0 på Upton Park, det såg stenklart ut, sen fick ändå ett vrålkämpande West Ham 2–2. Jag tror det var Arsenals vita pyjamaströjors fel att de somnade för tidigt.