Wennman: Tid för de hårdaste av de hårda
LONDON. När planerna ser ut som kålrotsodlingar och sibiriska isvindar drar in över de brittiska öarna, när det är tungt och segt och osexigt och jävligt, det är då de hårdaste av de hårda tar en extra klick liniment på låren och slutar mjäka.
Det är då spelare som Paul Scholes, 35, börjar komma i gång.
Vi har sett den kallaste vintern på 30 år i England och första veckan i mars har varit samma bedragare som sin svenske kusin april: just när du trott att våren varit inpromenerad och klar, just när du sett krokusarna blomma i Kensington Gardens, just då har det kommit en östlig käftsmäll från Archangelsk.
Det är det vi alltid brukar varna för under höstens omgångar i Premier League: ta det lugnt, börja inte räkna på sluttabellen redan nu, kom igen när det tunga efter-jul-programmet kräver sin tribut, vänta till topplagen måste möta desperata nedflyttningskandidater de sista nio-tio omgångarna...det är då vi får svaren.
Så ta det här som en fingervisning:
Wolverhampton–Manchester United 0–1.
En av de hårda
Man vet att det drar ihop sig till slutstrid om ligaguldet när United börjar vinna med 1–0 i jobbiga bortamatcher mot starkt kämpande gäng på usla planer. Målet ska dessutom helst komma under matchens sista fjärdedel. Och är det nån av veteranerna som gör det är det ett ännu säkrare vårtecken.
Paul Scholes, en av de hårdaste av de hårda, gjorde sitt 100:e PremierLeague-mål en svinkall dag på Molineux när United saknade anfallare som Wayne Rooney och Michael Owen. Det var naturligtvis rättvist. Det var i slutändan ett typiskt, professionellt rutinjobb. Men det måste ju göras också. Och det måste finnas lite av det flyt som bara mästare har med i bilden: tänk om Wolves Sam Vokes gjort 1–1 på sin superchans i slutsekunderna?
I så fall hade United, Chelsea och Arsenal alla haft 61 poäng. Nu är det ändå en jätterysare med United på 63, Chelsea har en match till godo, och från och med nu blir varenda liten snedspark avgörande. Om Sam Vokes satt sitt jätteläge mot United hade Arsenals Arsene Wenger kunnat smyga iväg runt knuten på Emirates och kört några höga Basil Fawlty-steg: Don’t mention the title!
Känslomänniskan Wenger har varit kraftigt kritiserad den senaste veckan efter Aaron Ramseys benbrott mot Stoke, hans teorier om att lag spelar avsiktligt fult mot just Arsenal har avfärdats som hjärnspöken, mind games och rena förolämpningar. Wenger är, i ärlighetens namn, väldigt illa omtyckt av många klubbar i Premier League just nu.
Men det kanske ingår i planen att samla spelarna runt en gemensam sak? Hemmasegern mot Burnley (3–1) gav ytterligare vittring på nåt sensationellt vid horisonten, och som vi sagt tidigare: Arsenal har det ”lättaste” programmet kvar av guldkandidaterna.
Vilken grej om Arsenal till slut lurar både Man United och Chelsea på ligatiteln. Det är inte omöjligt. Men då får inte den lårskada som Cesc Fabregas drog på sig igår vara allvarlig.
Annars var det en ovanlig fotbollslördag i England. Tre matcher i ligan, två kvartsfinaler i FA-cupen, olika starttider, olika tv-rättigheter.
Satt på bänken i kortbyxor
Jag började med att se Sebastian Larssons Birmingham åka ur cupen (0–2) i den tidiga tv-matchen i Portsmouth. Det var en rätt svinaktig föreställning i första halvlek, Portsmouths Michael Brown satte in två ruggiga fotsulor mot Lee Bowyer, James O´Hara såg galen ut, Birminghams Liam Ridgewell fick ett korrekt mål bortdömt, det var en virrig match på en dålig plan, men Pompey fick tröst i sin allmänna bedrövelse genom två mål av Piquionne. Semi på Wembley nästa.
Framåt kvällen spelade Fulham och Tottenham 0–0 i den andra FA-cupkvarten, och David Elms inhopp efter 72 minuter såg riktigt bra ut i mina ögon. Bra fötter.
Med Rasmus Elms insats i Wales i färskt minne från onsdagen kanske storebror kan ge tips på hur man slår en passning på tre meter?
Däremellan satt jag på ett ohyggligt kallt Upton Park för att se West Ham–Bolton (1–2). Blev ändå varm inombords av att se en het, nytänd, inspirerad Johan Elmander. Han var verkligen mycket bra. Jag struntar fullkomligt i snacket om att han inte gör tillräckligt många mål – det jag såg i östra London i går var en svensk anfallare som slet West Hams försvar i stycken, som lätt överglänste en eventuell VM-mittback som Matt Upson – och som gjorde ett stort jobb för Bolton.
Och talar vi om de hårdaste av de hårda vill jag bara meddela att Boltons manager Owen Coyle satt på bänken i kortbyxor i 90 minuter. Det kanske sände nån slags signal till Elmander och grabbarna. Eller också hade han bara en extra klick liniment på låren.