AUSTRALIAN OPEN

25 februari slår en kaxig 22-åring hål på Sonny Listons kindben och hissar upp sig själv till världsstjärna. 24 januari bombar en annan 22-åring sönder världstvåan Rafael Nadal och skickar sig själv till sitt livs match. Det finns likheter mellan boxarikonen Muhammad Ali och tennisuppstickaren Jo-Wilfried Tsonga, men också skillnader. Som 44 år och en smula ödmjukhet.

helskärm

Det är tredjeset i Australien Opens semifinal, Rafael Nadal har haft domaren med sig, kanske börjar lyckan vända.

Han returnerar Tsongas andraserv, får tillbaka lika snabbt men hittar en otagbar cross. Världstvåan jublar högt över bollvinsten och boxar i luften.

Två bollar senare är han utslagen, utklassad.

Utmanaren Jo-Wilfried Tsonga har domderat under hela matchen och framme vid matchbollen har han 6–2, 6–3, 5–2.

När den unge fransmannen katapultar in sin sista serve är blicken tom, munnen som ett streck. Han tar Nadal i handen, tackar domaren, rör sig långsamt – och flippar ur.

Med händerna knutna studsar Tsonga över centrecourten, sliter av sig tröjan och kastar ut den till någon av de femtontusen klappande åskådarna.

”It’s a Tsonga tsunami”

Det tar minuter innan dånet tystnar, en rödhårig kvinna sänker sin ”it’s a Tsonga tsunami”-skylt och skrällfinalisten får kommentera sin insats.

– Det är som en dröm, jag kan inte tro att det är sant. Vi får se efteråt om det här stämmer, säger han.

Det är förståeligt att han tvekar.

Som junior var Tsonga briljant. Hans tunga serve- och forehandsspel röjde tunga framgångar och som 18-åring vann han US Open för juniorer och kom till semifinal i de tre andra Grand Slamerna. Tennismagasin och tv-program började uppmärksamma talangen som med sin franska mamma och kongolesiska pappa (Tsonga är ett afrikanskt folkslag och språk) knappast såg arketypisk ut för tennis.

Tsonga fick smeknamnet Muhammad Ali, vilket mer baserades på utseende än kaxighet. Visserligen slog både igenom på bred front som 22-åringar, men medan Tsonga kallade Nadal för ”en fantastisk idrottsman” nöjde sig Ali med att beskriva kombattanten Sonny Liston som en björn. En stor, ful björn.

En storlek för stor

Juniorframgångarna rullade vidare för Tsonga under tonåren.

2006 vann han två turneringar inom loppet av en vecka. Finalist i första: svenske Michael Ryderstedt.

I andra: svenske Filip Prpic.

– Han servade bra och hade svar på allt. Slog du i mitten blev du nitad direkt, minns Prpic.

Ryderstedt har liknande minnen.

– Han var en storlek för stor. Jag tycker alltid att han har haft bra förutsättningar för att nå världstoppen – om han inte vore så vinglig. Ser du på honom nu har han fått bättre balans, därför kan han snart bli en topp tio-spelare, säger han.

Men det kom saker i vägen för Tsongas utveckling. Knän, axlar och ryggen, till exempel.

Fransmannen har hela 2000-talet härjats av skador och har fram till Australian Open inte lyckats så bra som experterna förutspått.

Säker på vinst

Men, precis som Michael Ryderstedt berättar, var det bara en smula balans som saknades. Under årets upplaga av Australian Open har Tsonga skickat ut världsnian Andy Murray, Sam Warburg, Guillermo García López, Richard Gasquet, Mikhail Youzhny och nu Rafael Nadal.

Nyckeln är fortfarande forehanden och serven, spelet är lika kraftfullt som offensivt och publikfriande.

Fransmannen har nu vunnit fem av de sex senaste matcherna han har gått mot spelare som är rankade bland världens femton bästa – och inför hans livs viktigaste match glimrar en aning av lookaliken och idolen Muhammad Ali upp.

På frågan om hur nervös han är inför söndagens final tar the Tsonga tsunami lite tid på sig att tänka, sedan svarar han självsäkert.

– Vinner jag i tre set är det perfekt, då behöver jag inte bli nervös. Blir det fyra får vi se.