GULDBYGGET

HV 71 var först att bygga ny arena. Nu vill klubben ta nya ledande kliv in i framtiden. Och målvakten Stefan Liv konstaterar: – Förr var HV 71 ett grådassigt lag i en skithall. I dag är det en helt ny förening, ett modernt företag.

JÖNKÖPING. Färjestad och Frölunda må ha större plånböcker, men HV 71 har inte haft besvärande minusresultat sedan klubben bildades 1971, i den sista sammanslagningen av vad som en gång faktiskt var fyra olika föreningar.

– HV 71 har alltid haft ordnad ekonomi och agerat försiktigt, säger förre sportchefen Dag Larsson.

Försiktigt, kanske, men sedan tio år tillbaka i spetsen för svensk klubbhockeys utveckling. HV 71 har förvandlats, från lagom spännande mittenlag till etablerat topplag – men någon radikalt annorlunda hemlighet bakom succén finns egentligen inte. Det handlar förstås om vågade beslut och hårt arbete, som i många klubbar, men i slutändan är det även som klubbens senaste guldtränare Pär Mårts konstaterar:

– En rad lyckliga omständigheter som tajmat perfekt!

Nu går HV 71 snart in i ännu ett slutspel – som årets stora favoriter till SM-guldet.

Hockeyvännerna var pigga i Jönköping redan för mer än 50 år sedan. Stadsarkitekten Bengt Palmberg var nere i alpländerna och såg till sin förvåning inomhusarenor där det spelades ishockey.

– Det måste vi ha i Jönköping också, sa han.

Rosenlundshallen blev Sveriges första inomhushall, redan 1958. Men 40 år senare var arenan så sliten att läget var akut. Jönköpings kommun, som ägde hallen, valde att lägga armarna i kors och hade inga planer på att investera. Det talades till och med om en nollsatsning under 25 år.

HV-ordföranden och fastighetsmäklaren Ove Ljungåker och hans närmaste kände oro. Och lösningen, den enda lösningen, blev att HV 71 köpte Rosenlundshallen, för sju miljoner kronor, och planerade för att riva och bygga helt nytt – som första klubb i dagens elitserie. Trots att de saknade ett topplag.

– Det var väldigt nervöst innan vi tog besluten. Hade vi inte gjort det hade vi inte spelat i elitserien i dag, minns ekonomichefen Marita Jansson.

– Föreningen hade dött. Rosenlundshallen var ingen bra arbetsmiljö för någon, ett skyddsombud hade satt stopp direkt, säger förre sportchefen Dag Larsson.

Den nya arenan, som byggdes ovanpå den gamla, blev den första och viktigaste pusselbiten i det nya HV 71.

När Sportmagasinet besöker Jönköping och HV 71 är det hetsigt och ilsket på isen, men rått och hjärtligt i omklädningsrummet. Per Ledin får en tejprulle i huvudet och varför inte, han är en av många spelare som gärna syns i årets upplaga. På klubbskaftet har han en dödskalle – bara en sådan sak.

Johan Davidsson har elva säsonger i a-laget, trots en karriär utomlands. Han kommer ihåg hur det lät när den nya arenan skulle byggas:

– Man stack ut hakan genom att vara först och vågade ta steget. Men det kunde ju ha gått illa. Vi kunde ju ha byggt nytt och dyrt och sedan kanske inte haft någon sportslig framgång och då kommer det ju inte in tillräckligt med pengar.

– Men jag är glad att man tog beslutet att satsa. Klubben var vid ett vägskäl och alternativet var ju att självdö.

Målvakten Stefan Liv sätter gärna ord på tiden för och efter den historiska satsningen:

– Förr var HV 71 ett grådassigt lag i en skithall. I dag är det en helt ny förening; allt är tusen gånger proffsigare i dag.

Så blev det.

När ledningen i HV 71 väl bestämde sig för att agera, för att tackla en osäker framtid, skissades alltså

snabbt på en egen större arena. Men kommunen ville inte bli inblandad och ett konsortium med lokala banker kunde bara erbjuda hälften av de 100 miljoner kronor som krävdes.

Så smålänningarna ute i stugorna fick betala – om de ställde upp.

– Idén väcktes om att sälja tusen årskort som räckte i fem år. Det erbjudandet gick vi ut med i en eriksgata över hela Småland, trots att vi inte ens hade något att visa upp, säger marknadschefen Janne Hedell.

Årskorten sålde slut och gav drygt 25 miljoner kronor.

Nu saknades bara den sista fjärdedelen. Via privata kontakter tillfrågades bland annat lagets storsponsor Husqvarna – som sa nej. Och Kinnarps, som tillverkar kontorsmöbler – som sa ja.

– Men de valde plötsligt att ta hela kostnaden genom att låna ut 90 miljoner, berättar Hedell.

Så utan kommunens och bankernas stöd blev HV 71 först i den moderna elitserien med att bygga en egen arena.

– Bygget av Kinnarps Arena var den största satsningen någonsin av en enskild förening inom svensk idrott, säger Dag Larsson.

Flera skulle ta efter succén. Men trots att Kinnarps Arena numera är utbyggd och dessutom har en träningshall är bygget för litet.

Göran Bäckström är sportchef på Jönköpings-Posten:

– Klubben tog ju i så att man kräktes. Men med facit i hand borde de förstås ha byggt en ännu större arena. Men det gick inte eftersom vare sig kommunen eller bankerna i stan vågade vara med.

– Nu är publiktrycket så stort att HV 71 inom de närmaste åren måste bygga ut ytterligare.

Och planer finns.

– Vi talar om det och skulle kunna fylla en hall med upp till niotusen platser, säger klubbdirektören Tommy Fritz.

– Vi vill också bygga ut för att få en tredje rink under vårt tak eftersom vi har en stor verksamhet bland ungdomar, som även de får rätt träning och kost för att utvecklas som hockeyspelare.

Och pengarna är i rullning, i en positiv spiral. Omsättningen i HV 71 var före satsningen runt 30–35 miljoner kronor en normal säsong. Senast var den siffran uppe i 125 miljoner.

Med den nya arenan i ryggen och en hundraprocentig beläggning på biljetter vågade HV 71 2001 även lyfta blicken på det sportsliga planet.

Och nu föll fler pusselbitar på plats.

Dag Larsson var sportchef och minns:

– Jag frågade styrelsen om jag fick sätta upp en ny sportslig plan och gjorde det.

I klubbens nya officiella målsättning fanns en plats i semifinalspelet varje säsong – och två SM-guld under en tioårsperiod.

Spelarna gillade vad de hörde:

– Vi tyckte att det var häftigt, vi kände oss ju starka, minns Johan Davidsson.

– Hade man lagt ribban så högt fem år tidigare hade vi nog fått bita oss i läppen och inte stått bakom det, men nu kände vi oss redo.

Och det lossnade egentligen direkt – redan under sommaren.

– Bara för att vi öppet gick ut med ambitionen att vinna SM-guld blev det stor skillnad i möjligheten att rekrytera spelare, säger Larsson.

– Det hade varit tufft tidigare, med den gamla hallen och målsättningen vi hade då. Storlagen hade alltid fått välja först...

– Samtidigt kunde vi också lägga mer pengar på att stärka organisationen runt laget.

Lönebudgeten gick från 17 till 27 miljoner på mycket kort tid.

Och det var nu som scoutingen betalade sig.

– Jag värvade spelare som blev väldigt ifrågasatta, även av den egna styrelsen. Sponsorer och publik vill ju gärna ha bra namn, men plötsligt tog vi in okända spelare som ingen hade hört talas om. Fast de var bra hockeyspelare – det var så vi byggde laget som vann SM-guld 2004.

Det är inget snack om att HV 71 har lyckats enormt bra med sin scouting de senaste åren. Larsson och dåvarande tränaren Harald Lückner byggde ett lag som med Pelle Mårts som ny tränare i båset vann SM-guld 2004.

– När jag kom fanns plötsligt en framtidstro och en känsla av att man kunde mäta sig. Plötsligt trodde humlan att den verkligen kunde flyga, säger Mårts.

Inte minst finska spelare, många av dem helt okända i Sverige, blommade ut och lyfte HV 71. Och så är det än i dag.

– Av tradition har finska spelare alltid haft det bra i HV 71 och klubben har varit bra på att utnyttja gamla kontakter. Genom spelare som Kari Takko och Mikko Eloranta har man fått bra koll. Man har frågat dem ”vilka kan tillföra, och hur är de som personer”, säger Mårts.

Men det är inte hela sanningen.

– Nej, samtidigt hade klubben en rad spelare ur de egna leden som hade rätt ålder och erfarenheter. Man kände igen deras ansikten och det skapade en tro på att föreningen fungerade.

Stefan Liv var en av de egna, men han vill i första hand lyfta fram sin lagkapten när förvandlingen till topplag skedde:

– Johan (Davidsson) blev oerhört viktig när han kom hem från utlandet, med sin inställning. Det byggdes ett lag runt honom, så han har mycket stor del i det som hänt på isen. Men jag håller också med om att scoutingen varit extremt lyckad. Förr värvade man bra namn, nu värvar man bra hockeyspelare. Många gånger kunde klubben få hit spelare som var bra fem år tidigare.

Om stärkt ekonomi, ny arena och bra scouting är viktiga pusselbitar – finns även andra delar av den bild vi har av HV 71 i dag. Under Mårts och Fredrik Stillmans lagledning fick spelarna redan för fyra år sedan ett mentalt lyft – med hjälp av av beteendevetaren Per Pettersson, Västerås, som än i dag gör besök i Jönköping varje vecka.

– Vi jobbade mycket med det mentala och fick killarna att inte se upp till andra lag, som Färjestad, Djurgården och Frölunda. Vi fick dem att inse att vi inte alls slog ur underläge, förklarar Mårts.

Hur kom ni in i skallarna på spelarna?

– Vi jobbade mycket med positiva bilder. Hjärnan sätter ju begränsning innan kroppen gör det.

– Så vi slutade se upp till de lagen och hotbilden försvann. SM-guldet gjorde att det även spreds en känsla av att ”oj, vi kanske är så här bra”.

Det låter enkelt?

– Vi gick också från att tänka i första hand på laget till att våga tänka på individerna. Det var viktigt att enskilda spelare fick träna och tänka på egna detaljer. Det blev tillåtet att vara annorlunda och gå en egen väg.

Sista pusselbitarna var små, men viktiga. När organisationen fick växa anställdes extra materialförvaltare, fystränare – och kostrådgivare anlitades, från Axa. Spelarna slukade alla nya tankar:

– Kostrådgivarna jämförde oss med bland annat skidåkare och vi insåg att vi hade mycket ogjort som kunde bli bättre och vi var ju tvungna att bli bättre på allt, så det blev ny kort och effektivare fysträning. Och vi känner oss friskare och starkare i dag, säger Johan Davidsson.

Det är inte många år sedan du kunde fira en seger med kebabpizza?

– Jo, det gjorde man ju, hehe, och det kan väl hända fortfarande, men nu tänker man i alla fall efter och det blir inte ofta, precis.

Och det är inte bara Stefan Liv som kan se tillbaka på en klubb i förvandling:

– Förr drevs HV 71 av några få enskilda personer. I dag är det ett professionellt företag, säger Johan Davidsson. Den klubb jag lämnade för att spela i NHL och den klubb jag ser i dag är två helt olika klubbar.

– Förr var det en enmansshow, till och med på isen. Och man försökte vinna för att göra folk i omgivningen nöjda. Och vann man så slappnade man av. Så är det ju inte i dag.

Nya och moderna HV 71 har fått följeslagare i de flesta elitseriestäder. Men ansvariga i klubben vill inte släppa initiativet:

– Man har kommit längre, ligger i framkant, och har lyckats behålla det försprång man skaffat mot andra klubbar, tillsammans med Färjestad och Frölunda, säger säsongens nye tränare Kenta Johansson.

Kan ni gå hela vägen och ordna det där andra guldet som finns som målsättning?

– Det är så lite som skiljer och det gäller att vara som bäst under ett slutspel, men målet är ju att vara bland de fyra och väl där vill man ju gå hela vägen.

Men har du ett lag för ett SM-guld?

– Det tycker jag. Det tycker väl fler tränare att de har, men visst kan vi vinna SM-guld.

På andra sidan framtiden väntar nya utmaningar, i jakten på att leda utvecklingen. Och Fredrik Stillman har i rollen som sportchef en vision, tillsammans med de övriga:

– Det finns mycket att utveckla, men vi kan inte uppfinna hjulet igen.

– Men det vi talat om är att utveckla arbetet med en helägd farmarklubb i allsvenskan eller toppen av ettan. Men då handlar det inte om samarbete, utan i stället skulle vi själva styra farmarlagets träningar och uttagningar och själva kunna flytta spelare mellan lagen. Precis som i NHL. Allt för att enklare kunna slussa in yngre spelare på ett enklare sätt.

– Kanske går det, kanske inte. Det finns många hinder på vägen.

Och återväxten är god. Pär Mårts är i dag förbundskapten för juniorlandslaget och ser inga hinder för utvecklingen i HV 71:

– Jag tror att HV 71 kommer att fortsätta leda utvecklingen, säger han. Det finns inget som tyder på något annat.

Och det är inte länge sedan föreningen till och med bröt mark långt bort i Asien.

– Vi fick ett mejl av en supporter i Kina som följt oss via webben, säger Tommy Fritz.

Det måste ju betyda något, det också.