Alfelt: Jag vill inte se en föredetting
Sportbladets Stefan Alfelt: Armand är en fantastisk tävlingsmänniska – men jag vet inte om det är vettigt
MALMÖ. Han har sagt det så många gånger att jag faktiskt slutade att lyssna på det. Men nu verkar han ha bestämt sig på riktigt.
Armand Krajnc tänker gå in i ringen igen för att göra comeback som proffsboxare.
Vettigt? Jag vet faktiskt inte.
Visst, vi har sett många 40-åringar i ringen det senaste årtiondet. På lördag boxas 48-årige Bernard Hopkins om IBF:s VM-titel i lätt tungvikt mot den 18 år yngre Karo Murat i Atlantic City.
En 48-åring som går upp om en av de stora titlarna, alltså.
Det ÄR ett farligt jobb
Vi ska inte ta det som ett bevis för att 40, som Armand fyllt, inte är någon ålder i boxning. För det är det – om man, som Armand, inte har boxats på snart tio långa år.
Det är där faran med en comeback ligger. Ovanan, ringrosten, de naturliga reflexerna som inte längre kommer lika naturligt som när man hela tiden underhåller dem med koncentrationen som regelbundet matchande tvingar en till.
Krajnc har hållit igång sin kropp. Han är en fantastisk tävlingsmänniska som säkert ganska snabbt tar sig till den fysiska toppform som han behöver inför en återkomst till detta farliga arbete. Den biten tror jag inte är något som helst problem.
Men det är så mycket annat som också måste klicka in på plats.
Vem ska han möta?
Att gå upp i ringen mot en ung hungrig kille på väg in i en karriär känns chansartat på gränsen till dumt. Direkt dumt vore att försöka få till en match mot någon ur skiktet under de absolut bästa, de som tack och lov inte kan bli aktuella på grund av rankingregler.
Mot en annan veteran, då?
Ja, det är så många åldermän gjort sina comebacker. Minns till exempel Brian Nielsen mot Evander Holyfield för två år sedan i Köpenhamn. Ett så där lagom underhållande gubbmöte som väl var roligast under uppsnacksdagarna.
Den givna matchen skulle såklart vara en repris på fajten mot Paolo Roberto, men den kan vi säkert glömma. Tror inte att Paolo med alla sina engagemang skulle fundera ens i fem sekunder på en comeback.
När väl en lämplig motståndare har hittats dyker nästa bekymmer upp. Blödningarna som tryckte mot Armands hjärna efter matchen mot Sergeij Tatevosijan 2002 i Braunschweig, Tyskland.
Han spydde i en papperskorg
Jag kommer aldrig i hela mitt liv att glömma besöket på sjukhuset dagen efter. När en läkare visade mig röntgenplåtarna och förklarade vad de innebar. Hur jag höll en papperskorg framför Armand som han kunde spy i och, framförallt, hans tyska arbetsgivares iskalla ointresse för hur han mådde morgonen efter att de hållit sin efterfest till galan.
Krajnc får inte, precis som Maria Lindberg och inte heller Frida Wallberg kommer att få, längre licens för att boxas i Sverige. Han pratar om Finland som möjligt och det är inte omöjligt. Finnarna är mer givmilda, eller mindre riskminimerande, än de svenska boxningsmyndigheterna. Ett annat alternativ är självklart Tyskland där Armand fått boxas även efter sin skada.
Vill jag då se Armand Krajnc i ringen igen?
Där måste jag erkänna att jag är väldigt kluven.
Vill inte se en föredetting
Armand är en av våra stora boxare genom tiderna och vill han försöka bevisa något mer är det absolut upp till honom. Han kan säkert fortfarande prestera sevärd boxningsunderhållning.
Vad jag inte vill se är en föredetting som fastnat i en övertro på den förmåga som kanske förlorats i tillräckligt stora doser under det långa uppehållet för att det ska vara förödande.
Jag tycker alldeles för mycket om Armand för att kunna förbli en professionell cyniker och bara se det som en bra grej som vi i mediabranschen säger om dramatiska saker sker.