Niva: Löjligt – Hollands pakt med djävulen borde avslutas
De spelar inte rolig fotboll och de vinner inga matcher.
De skapar för lite framåt och de är fullständigt ihåliga defensivt.
VM-finalisterna från 2010 visste i alla fall vilka de var.
I dag har det holländska landslaget ingen som helst aning om vad de håller på med.
Vad gör man när man slutit pakt med djävulen – och den jäveln inte håller sin del av avtalet?
En gång för inte alls så länge sedan var Holland världens mest sevärda fotbollslandslag.
De skissade på sin fotbollskonst, de byggde små passningsmonument och de förlorade hellre en välspelad chansbytarmatch med 4–3 än de försvarade sig fram till en steril 1–0-seger.
Sen hände något.
Världen utanför hann ikapp. Perspektiven försköts. Det var inte längre sådär satans roligt att briljera i förmatcherna, för att sedan stå bredvid och titta på när italienarna, fransmännen, spanjorerna och tyskarna kånkade iväg med bucklorna.
Rekord i överkörning
Och så tog Bert van Marwijk över landslaget.
I hans debutmästerskap spelade Holland defensivt, snålt, fult och brutalt – och var bara två missade Arjen Robben-frilägen ifrån att vinna sitt allra första VM-guld.
De hade gått ner till korsningen och sålt sin fotbollssjäl till djävulen, men i alla fall fått sin största framgång på nästan 20 år i utbyte.
Två år senare verkar det nu som att den där opålitlige typen smög in någon sorts uppsägningstid bland de finstilta paragraferna.
Holland åkte till Ukraina och tänkte fortsätta spela cyniskt – bara fyra offensiva spelare från start, ingen plats för Huntelaar och ligister som De Jong och van Bommel snarare än van der Vaart – men har nu tvingats inse att det konceptet är tömt på kraft.
Nu står de där med det sämsta av två världar. Nu står de utan fungerande offensiv, utan defensiv stadga och utan någon egentlig idé om vart de ska ta vägen.
Kapitulationen i Charkiv var direkt löjlig.
När den första halvleken summerades var det inte bara Mario Goméz två mål som skiljde lagen åt. Mest iögonfallande var att Tyskland hade vunnit 73 procent av alla närkamper.
Det var nytt europeiskt rekord i överkörning.
Sedan den här typen av statistik började föras (1980) hade inget annat lag vunnit mer än 64 procent av närkamperna i en EM-match.
Skulle det här vara en ödesmatch? Skulle det här vara ett av hela Europas hetaste landslagsderbyn?
För 20-25 år sedan var ju rivaliteten mellan Holland och Tyskland politisk, ungefär på samma sätt som den mellan Polen och Ryssland är i dag.
Tyskarna ser ut som gaseller
Nu är den mer fotbollsideologisk, och urholkas av att inte ens holländarna själva verkar vilja stå på den orangea sidan.
Hans van Breukelen – målvaktsmästaren från 1988 – är en av flera holländska fotbollsprofiler som redan inför matchen gick ut och offentligt erkände att han numera sympatiserade med Tyskland.
– Jag brukade vara känd som tyskhatare, men i dag älskar jag Tyskland. Ert lag kan kombinera skönhet med framgång. När ni slog oss med 3–0 i Hamburg i november var jag som förtrollad.
Medan det holländska laget inte får ut någon vidare effekt av världsklasskreatörer som Wesley Sneijder och Robin van Persie gör det tyska spelsättet att löpare som Lukas Podolski och Thomas Müller ser ut som gaseller.
Medan det holländska innermittfältet med De Jong och van Bommel mest bara är stationära sidledsrullare så spelar Sami Khedira och Bastian Schweinsteiger snabb vertikalfotboll i båda riktningarna
Noterar man bara slutresultatet kan man ju luras att tro att det här var en jämn match, men ifall man faktiskt tittade på såg man ju hur stor klasskillnaden faktiskt var.
Inte individuellt – inte sett till de enskilda spelarnas kvalitet – men som jämförelse mellan lagen.
Hoppet lever – tack vare Portugal
Tyskarna försvarar som en enhet, och löper fram ytor åt varandra. Holländarna kan inte ens få ihop en offsidefälla i ena änden av planen, och solodribblar ner i återvändsgränder i den andra.
Tack vare en portugisisk inhoppare som heter Silvestre Varela fortsätter ändå en liten orange låga av hopp att brinna.
Trots allt elände är det faktiskt fullt möjligt att Holland krånglar sig vidare ur gruppen, men innan de börjar räkna på olika eventualiteter och interntabeller gör de bäst i att besegra Portugal med minst två mål.
Och nä, det gör de inte ifall de spelar såhär.
Hade jag varit Bert van Marwijk hade jag omedelbart traskat tillbaka ner till korsningen, tagit mig ett nytt snack med djävulen och frågat om det inte vore möjligt att omförhandla det där avtalet på ett sätt som gynnar båda parter.