Shire

Exteriör

Shire kommer ifrån "the shires" (shire betyder län på svenska); grevlandskapen i Lincoln, Leicester, Stafford och Dreby i Midlands i östra England. Rasen härstammar ursprungligen från inhemska lantston och de importerade "Stora hästarna" från medeltiden och har senare blandats med Old Black English Horse.

De "Stora hästarna" var stridshästar som hade avlats fram för att orka bära en riddare och all utrustning som hörde till. Riddarens egen vikt, riddarens rustning, hästens rustning och vapen kunde väga totalt l80 kilo. Denna medeltidshäst kom ursprungligen från Holland men den utvecklades genom korsningar med de största och kraftigaste kallblodsraserna i Nordeuropa samt med inslag av orientaliskt blod. Detta verkar ha varit ett verk av romarna och de första "Stora hästarna" fördes in i Storbritannien av Wilhelm Erövraren år 1066.

Inte så mycket är känt om shirehästens utveckling före 1760. Då omnämns en hingst vid namn Blind Horse of Packington som anses vara rasens stamhingst. Han vart svart men inte så stor och hade inte så mycket hårväxt vilket han lär ha överfört på sina avkommor. Blind Horse of Packington stod uppställd på Ashby-de-laZouche mellan åren 1755 och 1770. Han står med i den första stamboken från år 1878.

Efter Napoleonkrigen upplevde aveln en depression och den sämsta hästarna sattes in i aveln istället för de bästa. Men år 1878 bildades Shire Horse Society och har sedan dess haft hand om registrering, rasarkiv och utskrivning av stamböcker.

Framtill dess hade shirehästen varit mycket lik clydesdale, men nu gick raserna skilda vägar. Clydesdale fick sin egen stambok publicerad år 1877 och shire som nämnts sin året efter. Shirehästen avlades för styrka och tyngd medans clydesdale för aktion. Beteckningen shire börjades dock inte användas förrån år 1884.

Vid artonhundratalets slut blev shire en populär jordbruks- och draghäst i mellersta England. I städerna användes den bland annat som dragare och för att dra tunga pråmar. Men denna "högkonjuktur" för rasen höll tyvärr inte i sig så länge eftersom den ökade mekaniseringen tog över allt mer av arbetshästarnas uppgifter.Under 1920-talet fanns det över 2 miljoner tunga kallblodshästar i Storbritannien. Vid 1950-talet hade antalet drastiskt sjunkit till 2.000 stycken. Detta ledde till inavel under 1950- och 1960-talen och av denna anledning tillfördes clydesblod så att de två raserna återigen står varandra nära.

Under 1980-talet har intresset för rasen åter ökat och antalet shirehästar har stigit till omkring 3.000 till 4.000 stycken.

Exteriör

De flesta shirena ligger mellan 170-180 cm höga. Ston skall vara från 163 och en fullvuxen hingst från 173 cm. Medel för en hingst är 178 cm vilket gör den till världens största häst! Vikten ligger mellan 750-1000 kg.

Färgerna får vara svarta, brun, svartbruna och skimmel inte konstantskimmel. Stona har inte denna regel de får även vara konstantskimmlar. Stora vita tecken är mycket vanliga, medan vita fläckar över kroppen inte är önskvärda.

Huvudet är långt och stort men ganska smalt i förhållande till resten av kroppen, konvex nosprofil, långa öron, lateralt placerade ögon, bred panna och markerade käkben

Halsen är väldigt lång för att sitta på en arbetshäst. Den är muskulös, något böjd och bred i basen. Halsen övergår i ett djupt, brett, vinklat bogparti. Manken bildar en förlängning av halsen, ryggen är kort, stupande inte speciellt kraftigt kors. Bröstomfånget är i genomsnitt 180 till 240 cm.

Benen är långa och kan tyckas vara en aning smala i förhållande till kroppens massa. Den har ett enormt hovskägg som växer på baksidan ända från framknät respektive hasen. Man har försökt avla bort detta då det är opraktiskt när hästen arbetar i blöt, tung jord. Hovarna är jättelika och skall ha öppna trakter.

Användningsområde

Shirehästen är en mycket stark dragare och en enda häst kan dra ett lass på hela fem ton. Rasen används fortfarande i mindre skala i jordbruken för tunga arbeten i djup lera och i branta slänter där en traktor inte kan ta sig fram eller på ställen där traktorn är för tung och klumpig. Annars ses shirehästar idag mest på uppvisningar och i plöjningstävlingar.

I Sydvästra England utanför Plymouth i Devon finns det ett stort nationellt shirehästcenter. Maja Myrin som besökt centret skrev om detta i sin artikel "Shire - världens största häst" i tidningen Ridsport:

"Detta center är en stor turistattraktion i England, man har öppet året runt och visar upp de kraftfulla hästarna i tre olika parader varie dag. Vägen till centret är mycket bra skyltat, och i god tid - många km innan - med brunvita tydliga skyltar (med en shirehäst samt texten National Shire Horse Centre).

Centret är ett rent familjeföretag och har sakta byggts upp under många år av familjen Flowers medlemmar. Man har nu drygt 35 hästar - och det största shirestuteriet som är öppet för allmänheten.

Stiftelsen för shirehästen

Stiftelsen "West Country Shire Horse Trust" uppmuntrar folk att avla shirehästar och använda rasen i jordbruksarbetet. Man arbetar också för att bevara den speciella utrustning som finns för rasen (stora seldon, vagnar mm).

Stiftelsen räddar också shirehästar som har blivit missskötta eller utdömda till slakt. Man uppmuntrar på många olika sätt alla dem som vill äga en shirehäst - både på landet och i städerna."

Shirehästen i Sverige

Sverige är det land som växt snabbast på kortast tid i Europa när det gäller antalet shire. Genom att behålla vårt system som tidigare med hingstpremieringar och premieringar håller svensk avel en hög kvalitet.

Shiren är enormt populär familjehäst. De flesta som köper en shire är familjer som värderar okomplicerade och säkra hästar. Det finns även en svensk rasförening där du kan läsa mer om shirehästen.