Wennerholm: Wissman hotar snart de bästa
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-08-04
”Nästan så man tror att man drömmer”
Sverige i VM och OS är hopp.
Det är Kajsa Bergqvist och Stefan Holm i höjd, Christian Olsson i tresteg och Carolina Klüft som håvar in poäng i sjukampens höjd och längd.
Men Johan Wissman har gett Sverige ett helt annat hopp.
En svensk sprintstjärna – det är nästan så man tror att man drömmer.
Jag har alltid varit imponerad av Wissman och helt säker på att han skulle bli bäst i Europa. Men att han skulle hota de bästa i världen?
Aldrig.
Man har ju stått bredvid killar som Michael Johnson, Alberto Juantorena och några andra legendarer på 400 meter.
Och ett av mina tidigaste friidrottsminen är då amerikanen Lee Evans blev först i världen med att springa under 44 sekunder. Hans 43,86 från Mexiko-OS 1968 stod sig i 24 år.
Nu är ju inte Wissman där än, men hans utveckling pekar mot att han ska ta sig en bra bit under 45 sekunder. Det räcker med råge till en VM-final i Osaka.
Det är väl inte alla som håller med, men jag anser att en plats i en VM-final på 400 meter är likvärdigt med en VM-medalj i någon av teknikgrenarna.
Mördande konkurrens
Sverige har aldrig tagit en medalj i en löpgren i ett VM utomhus.
Senast det skedde i ett OS var då Anders Gärderud vann 3?000 meter hinder i Montreal 1976. Det är 31 år sedan.
Okej, Ludmila Engquist vann både VM-guld och OS-guld på 100 häck, men henne räknar jag inte till kategorin svenskfostrade friidrottare. Hon var redan en färdig stjärna då hon fick sitt svenska medborgarskap inför OS i Atlanta 1996 och hennes bästa tid (12,26) är från tiden då hon tävlade för Ryssland.
Men 400 meter är speciellt.
Det är en gren med mördande konkurrens och där det krävs en fakirliknande smärtgräns, då mjölksyran slår till på upploppet.
Johan Wissman klarar det också. Han verkar tåla hur mycket mjölksyra som helst. Och alla ska veta att det inte är alla som gör det.
Jag har sett Carolina Klüft efter några 400-meterslopp och där har ni Wissmans motsats.
Hon är på gränsen till kollaps nästan varje gång.
Mjölksyra är inget att leka med.
Det är ett gift som ibland får kroppen att reagera våldsamt med kräkningar och kallsvett.
Det kan få den bäste att välja en annan gren. Men Johan Wissman verkar totalt fokuserad på att försöka bli bäst.
Det är helt rätt inställning i en gren som kräver enormt mycket mentalt.
Dopning? Horribelt!
För 400 meter domineras totalt av USA. De tre amerikanerna Jeremy Wariner, Angelo Taylor och LaShawn Merritt är helt överlägsna i årets världsstatistik med tiderna 44,02, 44,05 och 44,06. Sedan är det ett rejält hopp till Kongos Gary Kikaya som är fyra på 44,60.
Den tiden känns långt ifrån omöjlig för Johan Wissman.
Nu vet jag att han inte kommer att ta någon medalj på VM i Osaka. Det vore att ljuga att påstå det.
Han är inte riktigt där ännu och de tre VM-klara amerikanerna är fortfarande en sekund snabbare.
Men han kan vara på väg.
Redan sitt första år som 400-meterslöpare har han sänkt svenska rekordet med över en halv sekund.
Jag vet redan att jag kommer att få en hel del mejl om Wissman efter den här krönikan.
Det finns många i omvärlden som tar för givet att de senaste årens enorma framgångar för svensk friidrott bygger på någon form av dopning.
Men det är en horribel konspirationsteori.
De få gånger svenska friidrottare åkt fast – och nu talar vi historia – har det alltid funnits en utländsk koppling till mer dopningliberala länder. Tvärtom tror jag att det är den alltmer effektiva dopningbekämpningen som gett svenskarna en mental kick. Avståndet till de bästa är inte så svindlande längre.
Plötsligt är det möjligt att bli bäst – utan att fuska. Det skulle fler behöva lära sig.