Det här kan vara lösningen på hela krisen
Titta här, en liten lista som ingen bryr sig om.
Jag är säkert ute och halkar runt utan fäste nu, men får jag ändå testa en tanke?
Just den listan kan rädda hela Tour de ski ur sin kris.
Sjunde januari 2007 såsade tre svenska skidåkare upp för en slalombacke. Långt ovanför dem blåste Tobias Angerer mot segern i nystartade Tour de ski, någonstans rullade en klocka, men det bekom inte de blågula.
I mål kom trion på ett pärlband, sex minuter efter toppåkarna: Peter Larsson på plats 60, Thobias Fredriksson på 61, Björn Lind på plats 62.
Att de ens ställde upp berodde på den tidens regler som sa att du måste fullfölja hela touren för att tillgodoräkna dig poäng från etapperna. Åkarna var så att säga tillfångatagna.
Lösningen – från två journalister
När vi i dag pratar om tourens kris måste alla stenar vändas, men en återgång till ursprungsreglerna kan inte vara aktuellt. Får inte sprintspecialisterna bryta när bara distanslopp återstår kommer ännu färre ställa upp.
Något måste göras. Något annat.
Tolv år efter backpromenaden, inför sjunde och sista etappen, har mer än hälften av åkarna hoppat av. Emil Iversen ledde totalen när han klev åt sidan, Sindre Brönestad Skar låg fyra och Ida Ingemarsdotter femma. Ännu värre är att Johaug, Kalla och Andersson aldrig ens kom till start. På damsidan ligger Sveriges samtliga kvarvarande namn två minuter från täten.
Ska en sportjournalist komma med lösningen? Såklart inte.
Men två sportjournalister kan försöka.
Som om debatt vore påhopp
För vi kan väl adressera det märkligaste med svensk sportjournalistik? På kultur- och ledarsidorna pågår samtal mellan redaktionerna, idéer testas, argument ställs mot varandra. Sportens tyckare rör sig i egna korridorer, med tjocka väggar, utan påverkan av kollegan i korridoren intill.
Här på Sportbladet skriver någon en krönika. Sedan gör någon på DN det. En på Expressen, en på SVT, en på GP. Varje text börjar från noll, som om ämnet vore helt nytt, som om debatt vore lika med påhopp.
Jag antar att det är en rest från gamla tider, i alla fall 00-talets början, när konkurrensen var en tydligare drivkraft för redaktionerna. Att jag inte kan nyansera eller hålla med om en text av Johan Esk eller Anna Friberg av risk för att... gynna dem?
Herregud så dumt. Gällande Tour de ski har framför allt jag och Tomas Pettersson på Expressen skrivit om räddningsaktioner. Såhär har det växlat hittills:
På tok för radikalt
I ”Det här är ett svek av Charlotte Kalla” skriver Pettersson att Kallas avhopp är förståeligt, han hade gjort detsamma i hennes sits, men att det ger ringar på vattnet till yngre åkare. Skippar den största stjärnan så kan också de.
I ”Den svenska truppen är skamlig” förespråkar jag att VM flyttas fram och världscupen kraftigt minskar antalet tävlingar för att fler ska fullfölja touren. Vid omotiverade avhopp kan ekonomiska eller poängbaserade sanktioner komma på tal.
I ”Tvinga stjärnorna till start - eller porta dem från VM” skruvar Pettersson åt tumskruvarna och menar att alla på topp 30 som inte har medicinska eller personliga skäl ska förbjudas i VM om de inte tagit sig upp för Alpe Cermis.
Vi håller inte med varandra fullt ut, jag gissar att han tycker att jag överdriver längdsportens kris, själv ser jag hans senaste förslag som ogenomförbart. Men jag har den djupaste respekten för Tomas Petterssons kunskap och vilja att inte bara klaga utan föreslå något konstruktivt.
Hur mycket böter hade Olsson fått?
Så i den andan tänkte jag lägga ännu en kloss i det gemensamma bygget.
För en aspekt ingen av oss tagit upp än är att åkarna inte har något ekonomiskt incitament att bry sig om världscupen. Senaste säsongen tjänade Charlotte Kalla 564 000 kronor i prispengar, vilket ska ställas mot de 11,2 miljoner som hennes bolag drog in förra året. Världscupsslantarna utgör fem procent av inkomsterna. Resten är bonusar och reklamuppdrag och allt hon nu håvar in på.
Om det är en fysisk risktagning att åka touren, vilket det verkar vara för många, och heller inte pengar kan kompensera så är det svårt att vädja till den enskildas pliktkänsla. Så fungerar inte elitidrottare. De är programmerade att ta den effektivaste vägen till medaljer, ära och pengar. Lika problematiskt är det att straffa en åkare för dess upplägg. Hur mycket böter hade Johan Olsson fått under sin karriär?
Sverige tolv minuter efter Norge
Nej, det är förbunden som sitter på det ultimata maktmedlet: sin laguttagning. De kan välja att peta någon som inte är lojal nog att köra touren. Men för att det ska ske måste de sätta högre ära i resultaten och dit når vi lättare med hjälp av en redan befintlig lista.
I dag räknas en nationscup samman efter varje etapp lite i smyg. De två bästa tiderna på herr- och damsidan plussas samman och inför avgörandet är ställningen följande:
1. Norge
2. Ryssland +2.10
3. Sverige +11.33
Här finns något att bygga på. Tour de ski skulle inte bara kunna vara åkarnas chans att glänsa, utan ländernas. Som Finnkampen. Oskar Svenssons spurt förbi en fransman får ett helt annat värde, herrarna står i spåret när damerna kör. Fler nationsplatser finns i potten, prispengar tillfaller förbunden, de avgör huruvida det är en plikt eller inte att representera sitt land, huruvida en skolkare får vara med på VM.
Bygg prestigen och priserna i nationscupen. Lägg tyngre ansvar på att förbunden tar den på allvar. Jag famlar efter nya förslag. Det är åtminstone något att grubbla på medan Ingvild Flugstad Östberg kör hem damtouren och Ustjugov tampas med Kläbo hos herrarna.
Vad tycker du som läser om den tanken?
Och vad säger du, Tomas?
LÄS MER: Vinterstudion 2018/2019 - stor guide med alla tider
LÄS MER: Världscupen i längdskidor – stor guide. lopp för lopp
LÄS MER: Skid-VM i Seefeld 2019 – allt om mästerskapet
LÄS MER: Allt om skidor – allt du behöver veta om säsongen 2018/2019
Skidsnack - Infogram
Kallas väg till VM