Gud finns – och håller på ”Turgården”
Kvällar som den i går behöver man inte ha religiösa tvivel.
Gud finns.
Och håller på Djurgården.
En sådan märklig match det blev. Därför var det inte heller särskilt märkvärdigt att det efteråt såg ut på Djurgårdens spelare och ledare som om de förlorat medan Ljungskiles uppträdde som vinnare.
”Det är nästan så man skäms att ta tre poäng i en sådan här match”, sa Siggi Jónsson.
Det hedrar honom att han var ärlig nog, och man nog, att erkänna det.
Lika värdig var Ljungskiles tränare David Wilson. Hade jag varit han hade jag slitit mitt hår och kastat mig på marken i Tjuren Ferdinand-manér efter en sådan förlust. Men Wilson sa bara:
”Det jämnar ut sig i längden”.
Där är jag dock lite tveksam till att hålla med. Nog är det sant att de flesta lag har tur ibland och otur ibland, men det vi såg på Stadion i går kväll går utanpå det mesta.
Det började som förväntat, med en kvick Djurgårds-ledning genom Mattias Jonson. De flesta väntade på snabb påfyllning, men Ljungskile ville annorlunda. Jag satt med den så länge efterlängtade solen i ansiktet och fick kisa rejält, men även en blind kunde ha sett att Djurgården hade en riktigt dålig kväll. Det var dock inte enda förklaringen till att de gröna gästerna från en liten ort i ett helt annat Sverige än det innanför tullarna allt mer tog över.
Laul hade rätt
Vid min sida på pressläktaren hade jag den tidigare LSK-liraren med det inte helt obekanta namnet Robert Laul. Han hade tippat att gamle lagkamraten Andreas ”Kärna” Kristoffersson skulle komma in och göra mål. Så blev det och i ett slag tystnade hela Stadion innan buropen började växa i hemmafansens strupar.
”Bonnjävlar, ni är så jävla nöjda med 1–1”, ropade en mogen man och jag tänkte i mitt stilla sinne att de som borde vara nöjda med 1–1 var Djurgården.
Ljungskile hade då haft tre stolpträffar. I slutminuterna räddade dessutom Jan Tauer vid mållinjen. I stället blev det det bleka hemmalaget som fick 2–1. Sölvi Ottesen gjorde ett fint mål och det är starkt av Djurgården att aldrig ge upp. Men sällan har rubriken ”Turgården” varit så given som nu. Det var också de blårandiga spelarna ödmjukt medvetna om, liksom om det faktum att man gjort en platt match.
Ljungskile ska inte viftas bort
Framför allt var det dock Ljungskile som gjorde en bra match, det måste sägas. Man visade redan med vinsten mot IFK Göteborg att respekten börjar försvinna, spelet komma. Förstå mig rätt, jag tror fortfarande att Ljungskile kommer att ta sina flesta poäng på gnetspel och slugspel och rävspel, inte på skönspel. Men när man stundtals spelar ut Djurgården borta ska det inte viftas bort.
Efteråt fanns det de som ville prata om att kvitteringsmålet var hands eller ville diskutera Edwin Phiris näve. Det kan ma göra. Men den som säger att ”lantisarna bara försvarade sig” gör sig skyldig till historieförfalskning. Vi stod efteråt med Jörgen Wålemark. Även han var förvånansvärt glad och pratade om att glädjen över att göra en bra match var större än besvikelsen över att förlora på det vis man gjorde.
”Vilket jääävla flyt”
”Det känns gott att visa alla att vi kan spela också. Men det är mer okej att klanka ner på oss än på storstadslagen”, sa han, hela tiden lugnt leende.
Medan vi pratade fick Laul ett sms från en gemensam bekant där det bara stod ”Vilket jääävla flyt”. Så var det. Men faktum kvarstår, Djurgården är obesegrat och vinner man även när man spelar så här illa kan det bli ligaguld.
Det var också lite gulligt med alla i publiken som ropade om bönder, och rätt kul dessutom. För alla känner vi väl till begreppet ”bondtur”. Eller, som vi säger i Halland: bonnaröta.
Bonnaröta, Djurgården, bonnaröta.
Men det ger tre poäng det med.