Grunden håller på att rämna
Niva på plats i Angola
LUANDA. Hur fungerar Nigerias backlinje? Hur bra är egentligen värdnationen? Hur formerar Mali sitt stjärnmittfält? Hur tänker Benin utnyttja Sessegnon?
Nä, inte den här premiärdagen.
När vi nu motvilligt rullar igång de afrikanska mästerskapen är det istället vår skyldighet att fråga vad som egentligen händer med fotbollen här nere.
Det känns svårt, det känns futtigt, det känns ärligt talat ganska tveksamt – men trots allt ska det tydligen spelas fotboll i Angola redan ikväll.
Vad finns egentligen kvar nu?
Vad återstår av Afrikas mest signifikanta idrottsarrangemang sedan Muhammad Ali och George Foreman rumlade i djungeln för drygt 35 år sedan?
Eller för att dra frågan till den punkt där det verkligen börjar ömma – vad händer nu med afrikansk fotboll?
Det kan låta skevt, men i själva verket är det inte VM i Sydafrika som är termometern som visar hur den afrikanska fotbollen mår.
Afrikansk fotboll allt krassligare
Den turneringen har egentligen rätt lite med Afrika att göra, utan är ett globalt monstrum som kommer att baxas runt av internationella intressenter oavsett hur mycket eller hur lite som går fel hos de lokala arrangörerna.
Nej, diagnosen ställs här och den ställs nu – och även om tragedin i fredags givetvis var ett oväntat slaganfall fanns de oroande tecknen redan där.
Afrikansk fotboll blir allt krassligare.
Det är väldigt lätt att bländas av Drogba, Eto’o, Essien och alla de andra, att dra slutsatsen att afrikansk fotboll utvecklas bara för att spelarna i de europeiska storligorna blir fler och fler.
I själva verket är det tvärtom – och även om det är långt mellan Egypten och Sydafrika så går det faktiskt att komma undan med några svepande slutsatser här.
Talangerna tvingas överge Afrika i allt yngre åldrar, eftersom det helt enkelt inte längre finns förutsättningar för dem att utvecklas i sina hemländer.
Grunderna håller på att rämna.
På väg att fastna i en rävsax
Klubbarna blöder ekonomiskt. Arenorna förfaller. Nationsförbunden förblir oorganiserade och korrupta.
Fotbollen är på väg att fastna i samma rävsax som präglar så mycket afrikanskt liv i allmänhet.
Skillnaden mellan de som lyckats och de som inte gjort det blir helt enkelt för stor för att överbrygga.
I årtionden har de afrikanska mästerskapen kommit undan med att trotsa de europeiska storklubbarna eftersom det varit självklart för spelarna att delta.
Jag är rädd för att vi precis nu står på gränsen till den gräns där turneringens status börjar rasa, att det här är sista gången vi kan ta det för givet att de bästa spelarna deltar.
Didier Drogba har redan deklarerat att det här blir hans sista afrikanska mästerskap. Och bakom honom?
Hur många gånger till orkar Samuel Eto’o flyga hem till ett nationsförbund som inte ens klarar av att boka hans biljetter? Hur sugen är Emmanuel Adebayor på att återigen utsätta sig för risken att bli skjuten med maskingevär?
Hur länge går det att få ihop klyftan?
Eller om vi för den delen ska vända på det – hur länge tolererar folket i Afrika bortskämda euromiljonärer med Messias-komplex?
En gång berättade Hasse Backe för mig att han erbjudits jobbet som förbundskapten för Ghana.
Han var verkligen sugen, men beslutade sig från att avstå då det framkom att Michael Essien krävde att åka ensam i en specialchartrad bil snarare än att följa med sina lagkamrater i spelarbussen.
Hur länge till går det att få ihop klyftan mellan de som har lämnat den här världen bakom sig och de som har blivit kvar?
Senast det var VM-år åkte jag hem från Afrikanska mästerskapen i Egypten och skrev en magsur krönika där jag förutspådde fiasko för kontinentens lag.
Jag blev inte lycklig över att få rätt den gången, och jag är verkligen inte glad över att behöva upprepa samma tips igen såhär fyra år senare.
Elfenbenskusten har ett på pappret komplett lag – målvakten undantaget – men har hamnat i en okristligt tuff grupp.
I övrigt ser jag bara ett begränsat Algeriet, samt ett Ghana, ett Nigeria, ett Kamerun och ett Sydafrika som samtliga riskerar att malas sönder av just ojämna laguppställningar, kaotiska organisationer och alla de där klyschorna som afrikansk fotboll vägrar skaka av sig.
Normalt sett brukar jag efterlysa mer kaos och oreda runt den moderna fotbollen, men normalt sett skriver jag inte heller om Afrika.
Inför det här mästerskapet önskar jag mig nu istället några veckor där spelarna håller sams, där lagen fungerar kollektivt, där vi slipper förbundsbråk om bonusar och där vi inte hör talas om några egendomliga häxdoktorer.
I andra hand.
Den här januarisöndagen 2010 måste man ju tyvärr först och främst be om att inga fler människor blir nedskjutna med maskingevär.