Phil Hellmuth – möt pokervärldens dåre

”Om inte tur fanns skulle jag vinna varje turnering jag spelade.”

Phil Hellmuth skräder inte orden när han förklarar vem som är världens bästa pokerspelare.

Det fanns en tid då jag trodde att det han sa var sant. I min första WSOP-turnering någonsin, 1997, satt Phil till höger om mig. Jag hade ruggig respekt för honom. Några dagar senare var jag på Las Vegas-hotellet Mirage och spanade in det högsta cash-gamet i världen med Phil vid bordet. Varför någon ville spela frivilligt mot honom?

Min uppfattning ändrades när Christer Björin, Sveriges mest framgångsrika pokerspelare genom tiderna, förklarade att de andra spelarna var de bästa cashgame-spelarna i världen och Phil var torsken i gänget. Hakan droppade, världen gungade. Men så var det. Och så är det. Många turneringsstjärnor är stora fiskar i cashgamen.

Gnäller på allt och alla

Ni som sett Phil Hellmuth på tv vet att han är sådär amerikanskt skränig och att han verkar vara lite av en dåre. Jag vet att han är en dåre. Faktum är att för hans beteende vid pokerbordet finns inga ursäkter. Han gnäller konstant på allt och alla. Han tjatar med en barnunges envishet om hur mycket otur han har och påtalar ideligen hur usla vi motståndare är.

Innerst inne är han säkert en snäll kille, men vad hjälper det när han beter sig som en skitstövel. Förr i tiden var det åtminstone lite underhållande men nu har det blivit alldeles för mycket, alldeles för ofta. Hans ego är så stort att det av allt att döma ligger någon psykisk sjukdom bakom det.

”Självklar” inbjudan till prinsen

I Monte Carlo förra veckan fick jag höra ännu en Hellmuth-historia. Superstjärnan Phil Ivey berättade att han stött på Hellmuth som hade tjatat om hur synd det var att han inte kommit en dag tidigare. Om han gjort det hade han nämligen kunnat gå på Prins Alberts kröning. ”Det hade varit bra för prinsen om jag hade förgyllt kröningen med min närvaro.”

Senare samma dag på casinot startade Hellmuth en högljudd monolog som ytterligare understryker bristen på perspektiv: ”Jag funderar på att gå ut i kväll, men det är inte kul här för ingen vet vem jag är. Det är som när Babe Ruth var i Paris och ville åka hem direkt för ingen kände igen honom”.

För er som inte känner till basebollens gudfader kan jag berätta att det är en underdrift att kalla Babe Ruth för en legendar. Precis som det är en underdrift som att kalla Phil Hellmuth en uppblåst idiot.

Ken Lennaárd är pokerproffs,

och chefredaktör för Poker Magazine