Kan det här vara laget som tar oss tillbaka till framtiden?

Erik Niva

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-06-18

Niva: Frågan är om det här U21-gänget ta oss tillbaka till framtiden där laget slår skickligheten

Inbillar vi oss att våra spelare är bättre än deras så lurar vi oss själva.

Det är okej ändå.

Den här sporten definieras av viktigare saker än så, och på den tiden då Sverige var bättre än sin storlek på fotboll så var vi väldigt klara över det.

Kan det här vara laget som tar oss till­baka till framtiden?

Stötta U21-landslaget – dela bilden ovan på Facebook

Ibland känns det som att vi är på väg att ge upp, som att vi låter det här bli en sport bland andra.

Vilka vinner matchen?

Laget med de bästa spelarna, såklart. Visa mig bara din laguppställning så ska jag berätta för dig hur det går.

Skulle fotbollen verkligen fungera på det sättet vore det inte ens någon idé för Sverige att spela det här U21-mästerskapet. I så fall hade våra möjligheter bara varit marginellt större än de hade varit i ett VM i baseball, hästpolo eller jai alai.

Men nu är inte det så. Även om utanpåverket blir alltmer individualiserat – och även om den enskilde spelaren tänker mer och mer på sin egen insats, sin egen utveckling och sin egen karriär – så är det inte där tyngdpunkten ligger när förluster ska göras till vinster.

Känns som att vi ger upp

Fotboll är fortfarande mer lagsport än någon annan lagsport, och den x-faktorn är också en av huvudanledningarna till att den tagit över världen. Ingen annanstans går det att förvänta sig att ett lag där varje spelare egentligen är sämre än sin motståndare ändå har en realistisk chans att vinna den enskilda matchen.

En gång i tiden var vi svenskar osedvanligt skickliga på just det här med att skapa lag och uträtta saker mot oddsen. En gång var vi faktiskt oproportionerligt bra på fotboll.

Numera är det alltmer sällsynt att vi når några häpnadsväckande resultat, utan nu åker vi oftast ur tuffa grupper med hän­visning till att det var tuffa grupper. Ibland känns det som att vi också är på väg att ge upp, som att vi tillåter oss själva att bli en fotbollsnation bland andra.

Vi har blivit mycket mer benägna att resignera inför vår relativa litenhet – men när vi ska analysera orsakerna tenderar vi ändå att gå ner till enskildheter.

Lyckas vi inte eftersom vi inte producerar tillräckligt tekniska spelare? Eller är det för att vi inte får fram några rejäla mittbackstyper längre?

Själv är jag mer inne på att vi har prioriterat ner helhetstänkandet och lagbyggandet, att vi har försakat vår största konkurrensfördel i en tid då den verkligen kan ge utslag.

Det brukar heta att omvärlden tagit till sig vårt kollektivtänk snabbare än vi närmat oss deras individuella förmåga, men jag är verkligen inte så säker på det. I mina ögon famlar de flesta fortfarande, i synnerhet på landslagsnivå. Vid precis vartenda mästerskap är det några av förhandsfavoriterna som faller igenom fullständigt, just för att de inte fått spelidén att sitta eller personkemin att klaffa.

Tankemodellen verkar också vara på väg att få fäste. För att begripa vilken kaliber det är på motståndet som Sverige ställs emot i U21-EM är det nästan tydligare att titta på vilka som lämnats hemma snarare än vilka som tagits ut.

Världsstjärnor väljs bort

Tyskland hoppar över världsmästare som Mario Götze, Julian Draxler, Shkodran Mustafi och Erik Durm. England väljer bort Raheem Sterling, Jack Wilshere, Ross Barkley, Luke Shaw, Alex Oxlade-Chamberlain och Phil Jones. Och premiärmotståndarna från Italien avstår från Marco Verratti, Stephan El Shaarawy, Mattia Perin och Mattia De Sciglio.

– Conte gav mig möjligheten att ta ut dem, men jag föredrar att fokusera på gruppen jag redan har, motiverar förbundskaptenen Luigi Di Biagio.

Resonemanget är vettigt. Ifall ett lag och en grupp redan fungerar så är det en väldigt stor risk att rubba balansen genom att försöka bända in några nya korttidslösningar – hur begåvade de än må vara.

Sverige står varken inför den sortens problem eller den typen av möjligheter. Vi har de spelare vi har, och tillsammans måste de bli mer snarare än mindre.

Än så länge har vi inte en enda spelare som lyckats etablera sig i någon av Europas fem största ligor, medan Italien ställer upp med en centrallinje där alla spelare redan gjort rejäla avtryck i Serie A. Rugani och Romagnoli kan vara turneringens bästa innerbacks­par, medan Sturaro, Cataldi och Baselli utgör ett välkomponerat mittfält snett bakom storstjärnan Domenico Berardi.

Intresserad av kollektivet

Utåt sett har den svenska staben pekat på ytorna runt de italienska ytterbackarna som ingången till segern, och vi får hoppas att Håkan Ericson lyckas hjälpa laget ta sig dit.

Vi är många som ser väldigt mycket fram emot den här turneringen, som ser den som en viktig föraning om svensk fotbolls framtid.

Personligen är jag faktiskt mindre spänd på vilken spelare som skjuter till sig vilket kontrakt, medan jag däremot är oerhört intresserad av att se vad ett välfungerande svenskt kollektiv kan uträtta.

En gång i tiden – för inte sådär vansinnigt länge sedan – hävdade vi ju oss faktiskt regelbundet mot motståndare som Frankrike, England och Italien.

Det vore värt så oerhört mycket om vi återfick tron på att vi kan göra det igen.