Har lovat VM-guld – har en usel hand
Jodå, vi har ju också våra brister och våra tvivel och våra åldrande nyckelspelare.
Men det hade kunnat vara värre.
Vi har i alla fall inte lovat att vinna VM om mindre än fyra år.
Om den ryska fotbollen har problem? Äh, ingenting som inte går att fixa med en skvätt atombombstänkande.
Det var i förra månaden som fotbollsförbundets Anatolij Vorobijev presenterade både ett fall och en lösning.
Han erkände visserligen att det inte såg så särskilt strålande ut för landslaget med mindre än fyra år kvar till hemma-VM, men menade samtidigt att det fortfarande fanns möjligheter att skapa ett världsmästarlag.
Idén han lade fram var uppseendeväckande i sig – att låta landslaget spela ihop sig i den ryska ligan – men själv fastnade jag främst vid resonemanget bakom.
Vorobijev efterlyste samma sorts kraftansträngning som på det sovjetiska 1940-talet. Det var då stora delar av hela den nationella industrin ställdes om för att pressa fram en atombomb.
– Varje ansträngning lades in i projektet, och vissa andra delar av industrin blev lidande. Men resultatet blev att vi nådde fram till atombomben.
En produkt av 90-talet
I de allra flesta fall skördar man vad man själv har sått.
Men om man inte är nöjd med den prognosen? Äsch, då kan man väl alltid vända någon flod, spränga bort några moln, modifiera någon genpool eller sjösätta något dopningsprogram.
När Ryssland tilldelades VM 2018 tyckte sig dåvarande förbundspresidenten Sergej Furusenko vara i position att utlova VM-guld på stående fot.
När det nu så smått börjar bli dags att syna sitter den ryska fotbollen på en rätt usel hand.
Dagens landslag är en produkt av 1990-talet. De är spelarna som växte upp då den gamla statsfinansierade fotbollsmodellen hade försvunnit, utan att ersättas av särskilt mycket annat.
I stora delar av det väldiga landet stod ungdomsidrotten utan finansiering. Hela akademier stängdes ner, juniorlag upplöstes, planer fick förfalla.
Framme i det nya årtusendet hittade rysk fotboll sedan fram till någon sorts oligarkmodell. Systemet bakom var något helt annat än Sovjetkommunismen, men maktmännen och tankebanorna i allt väsentligt desamma.
Ingen vidare potential
Börja i slutet, hoppa över det tidskrävande, sätt yta framför djup.
Kommer det inte fram några ryska talanger? Importera dyra utlänningar. Är det glest med publik på matcherna? Bygg större arenor. Funkar inte landslaget? Ge den där berömde italienaren en världsrekordlön.
Sedan han kom till Ryssland har Fabio Capello gjort det som Fabio Capello alltid gör numera. Han har satt en grundorganisation, prioriterat defensiven, byggt upp ett lag som i alla fall är ganska svårslaget.
Men mer än så är det faktiskt inte, och mer än så lär det heller inte bli.
Med internationella mått mätt är Ryssland ett dussinlag, fullt av dussinspelare. De kan naturligtvis vinna på Friends ändå – ett Zlatan-löst Sverige glänser sannerligen inte mer – men i nuläget är det också någonstans där det ryska taket ligger.
Det finns helt enkelt ingen vidare potential i truppen. Den gamla spelarkärnan har inte åldrats något vidare. Dzagojev, Tjerysjev och Kokorin har blivit 23, 24 år utan att ta klivet från talanger till storspelare.
Alla inser att vägen härifrån till ett VM-guld egentligen är betydligt längre än fyra år, så från och med nu är det alltså atombombstänkandet som gäller.
I början av september spelade Ryssland mot Azerbajdzjan i sin första landskamp efter VM. Ynkliga 3 500 åskådare kom för att se på, den lägsta publiksiffran sedan Sovjetunionens sammanbrott.
Men Fabio Capellos landslag höll i alla fall nollan.