Niva: Något viktigt saknades i Rom
ROM. Ska det gå åt helvete ska det som bekant göra det till musik.
Stadio Olimpico brukar hörsamma den parollen.
Jag har sett Roma förlora tunga Champions League-matcher här förr, men jag har däremot aldrig sett dem falla ner i en sådan här tung, tärande tystnad.
En tystnad kan aldrig bli lika öronbedövande som den blir på en plats som tidigare varit full av ljud.
Det slående var ju inte att det var ljummet lågmält på en Champions League-match inför storpublik. Vi som har varit runt i Barcelona, London, Paris, Manchester och Madrid de senaste åren har oundvikligen blivit ganska vana vid det.
Det som gjorde effekten så stark var naturligtvis att det var så dämpat just här.
Framtiden har tagit rätt gott tid på sig att nå fotbollens Italien, och för oss som inte är så särskilt övertygade om den här framtidens förträfflighet har det i grund och botten varit en god sak.
Läktarna har varit både nedslitna och röriga – och sannerligen inte utan en hel del riktigt allvarliga problem – men de har i alla fall förblivit fullpumpade av färg, liv och lust.
Stor, stum kuliss
Nu var det istället som om Roma mötte Real Madrid inför en stor, stum kuliss.
Under veckan som ledde fram till den här matchen hade det spekulerats en hel del i medierna om inte ultrasgrupperna skulle avbryta sin bojkott av Curva Sud storkvällen till ära.
När jag kom fram till Olimpico möttes jag av en enorm banderoll som klargjorde hur det låg till med den saken: ”Dal giornalista non farti fregare – La Curva Sud continua a non entrare”. I förenklad översättning: Journalisterna har ingen koll, Curva Sud fortsätter att stanna utanför.
Konflikten mellan Rom-klubbarnas curvor och de olika etablissemangslagren – klubbledningen, stadsstyret, poliskåren – är både djup och komplex. De har kommit att kokas ner till de nya segregationsbarriärerna på kortsidorna, men bottnar egentligen i frågor om makt, oberoende och medbestämmande.
Och för att höras bättre har alltså läktarna beslutat sig för att förbli tysta.
Om det påverkade upplevelsen av den här matchen? Totalt och fullständigt. Om det inverkade på själva spelbilden? Mer marginellt i så fall.
Sett till sina förutsättningar gjorde ju hemmalaget en sällsamt strong insats. Spalletti hittade rätt i sitt blandförsvar mellan hög och låg press, och snabbheten hos El Shaarawy och Salah testade och töjde Madrid-försvaret till maxgränsen.
Men det höll.
Ronaldo i egen klass
Raphaël Varane har inte varit fläckfri under 2016, men ikväll kopplade han på både koncentrationen och dragracerturbon och demonstrerade varför han är på väg att bli hela sin generations dominanta defensivgeneral.
När spelriktningen sedan vände skickade cirkussälen Marcelo iväg Cristiano Ronaldo, och när öppningen väl uppstod så fick vi se ett högst konkret exempel på skillnaden mellan de som bara är nästan och de som verkligen är.
Klack, kursändring, kanon. Skottet hjälptes av en touch på Alessandro Florenzi, visst, men det spädde verkligen inte ut kvaliteten på aktionen. Cristiano Ronaldo har ensam mer slutprodukt än Mohammed Salah, Stephan El Shaarawy och Edin Dzeko får ihop tillsammans.
Liknande skillnader finns över hela planen – även om de inte är fullt lika uppenbara – och därför spelar också Real Madrid snarare än Roma kvartsfinal i Champions League.
Det är möjligt att Roma kunnat pressa fram en ännu mer konkret slutforcering om de fick anfalla mot en skummande, svajande Curva Nord, men det kan absolut också vara så att det mest är en läktaridealiserad tankekonstruktion.
Något väldigt viktigt saknades
Nu sprang Jesé in 2-0-målet och därmed är dubbelmötet såklart också stängt och förseglat.
När slutsignalen gick hyllade ändå Olimpico hemmalaget med en artig och uppmuntrande applåd. De hade stämt upp i klubbhymnen, de hade vrålat till vid några av de mest löftesrika kontringarna och de hade försökt med några försiktiga ”Forza Roma Alè”. Inte svalare än på Camp Nou en vanlig onsdag, men utan det där sinnesvidgande som gjort kvällarna här så speciella.
Förr om åren har jag ofta lämnat den här arenan med tjutande öron, endorfiner i tårna och en jacka som fortsatte sjunga av sig själv i tre, fyra dygn.
Nu packar jag rätt och slätt ihop mina saker och återvänder rätt ut i det vanliga livet. Det var bra fotboll, det var en trivsam kväll – men det var inte en match som sög tag, ruskade om och kändes hela vägen in.
Något väldigt viktigt saknades och jag kan bara hoppas att det återvänder.