Anrell: Sverige går på vatten
Sverige går på vannet, vrålade kommentatorn Bent Svele i norsk tv i går kväll.
Det var en sån dag.
Sverige gick på vattnet och vi vann i skidspåret, på skyttevallen – och i den där klassiska arenan i Lillehammer som ingen svensk kan glömma...
Ni kände väl igen den?
Hallen där Sverige tog OS-guld 1994. Foppas straff. Salos räddning. Då gick ett antal svenska killar på vattnet.
I går gick alltså ett gäng svenska kvinnor på vattnet där och för att ni ska förstå hur sensationellt det här var så kan jag berätta att oddset om ni ville spela på norsk seger var 1,04. Knappt pengarna tillbaka, alltså.
Jag skrev en krönika i går om hur Det Leende Landslaget förvandlats till Det Äckliga Landslaget. Från söta och rara till fula, skitiga och elaka. Det var exakt det vi fick se i går.
Fantastiskt försvarsspel i mitten där de svenska tjejerna utnyttjade sina kilon till att mosa norskorna.
Svenske coachen Per Johansson sa efteråt några ord som exakt och äckligt uttryckte vad det handlade om:
– Vi bestämde oss för att slakta på i varenda närkamp.
Slakta på... inte mycket väna leenden över det, va?
Tvärtom. Modern, brutal kvinnoidrott när den är som bäst. De kaxiga norskorna som själva tycker att de är bäst i världen maldes ner. Det stod 13–6 i halvtid. 13–6. Det är som om Sverige skulle tagit ledningen mot Sovjet med 5–0 efter en period i hockey 1975.
Det Leende Landslaget finns inte mer
Svenska damlandslaget i handboll har blivit kända för en del saker: först att de var Det Leende Landslaget som gjorde succé i tv, sen för att de var landslaget som vann nån viktig match då och då för att sen falla igenom när det blev allvar.
Jag har ofta skrivit att problemet med svensk damhandboll är att det är en så liten sport – med få utövare och få åskådare.
Men något har uppenbarligen hänt sen de där magiska veckorna i Italien 2001 när svenskorna gick igenom rutorna och gruppspelet i VM.
Jag tror att det vi ser nu är resultatet av den uppvisningen; unga, talangfulla flickor som valde handbollen och en möjlighet att spela på en hög nivå och försörja sig som proffs i bland annat Danmark.
Det Äckliga Landslaget var mellan tio och 15 år då när den moderna svenska damhandbollen föddes.
Nu är det de som för arvet vidare och det enda man kan säga är att de gör det förbannat bra, till och med bättre än Åsa Eriksson, Åsa Lundmark och de andra från 2001.
Nu skrivs nya legender av namn som Matilda Boson och Annika Wiel Fredén.
2001 åkte Sverige ut mot Jugoslavien i kvartsfinalen. Det kommer inte att hända här. Jugoslavien finns lika lite som Det Leende Landslaget.
Norges kung såg ut att vilja vända blad
Norge i går saknade världsspelare som Kari Mette Johansen, Tine Stange och Heidi Løke.
Det ska vi inte glömma.
Men jag gillade hur Per Johansson satte en oväntat stor press på norskorna när han utnämnde dem till världens solklart bästa lag förra veckan.
Press – och underlag för storhetsvansinne.
Norskorna är en mellanstor hund som upplever sig själv som en ohyggligt stor hund.
Och vi ska inte glömma att damhandboll är en stor sport i Norge. Mycket, mycket större än den är i Sverige. Det Äckliga Landslaget har bara press från sig själva medan hela Norge pressar sitt landslag.
Norges kung var på plats i går. Han såg inte road ut. I dag säger han väl antagligen att nu vänder vi blad. Men han var inte glad i går...
Heja Sverige.
Det fanns mycket annat kul i går också:
Helena Ekholm vann igen – för första gången på elva månader. Slut med tårar nu...?
Emil Jönsson vann skidsprint och även där fick norrmännen pisk. Särskilt Petter Northug.
Zlatan låg bakom alla tre målen när Milan drog ifrån i italienska ligan.
Och Linus Omark dominerar NHL...
Heja Sverige.