Wennerholm: Hur korkad får man bli?
Jag tog en chansning.
Det var en av Färjestadsmålvakten Robert Rahms förklaringar till att han dopat sig.
Hur korkad får man bli?
Det var bara några månader sedan jag stod och pratade gamla tv-pucksminnen med Robin Rahm i Färjestads omklädningsrum.
Jag ska inte säga att jag känner honom, men det verkade vara en trevlig kille som berättade om sin hockeyuppväxt och hur han blivit skjutsad från hemmet i Torsby till närmaste hockeyfästet Sunne under uppväxtåren.
Samma Torsby som fostrat både Svennis och spjutkastaren Patrik Bodén, men knappast några hockeyspelare att tala om.
Han hade gått den långa vägen till elitserien och Färjestad och fick chansen i slutet av säsongen då han ersatte skadade Henrik Karlsson.
Det blev ett litet genombrott och han stod i samtliga sju slutspelsmatcher för Färjestad mot Skellefteå.
Det var därför jag stod och pratade med honom där efter en av matcherna.
Nu kände han förmodligen att han hade chansen att slåss om platsen som förstemålvakt i vinter.
Men han tog den aldrig.
Ska ha en eloge för erkännandet
Han tog genvägen till framgång i form av anabola ”substanser” som det kallas i rapporterna från Färjestad.
Han dopade sig och åkte fast.
Det är naturligtvis en tragedi på många sätt och det är klart att både Robin och hela hans familj mår dåligt.
På ett sätt tycker jag det är starkt av Robin att inte springa och gömma sig.
Och han ska ha en eloge för att han erkänner direkt.
Gudarna ska veta att det inte tillhör vanligheterna. Det är kanske en procent av alla som åker fast för dopning som erkänner och står för vad de gjort. Ludmila Engquist ska framhållas som ett annat exempel som stod för vad hon gjort utan omskrivningar.
De övriga 99 procentens bortförklaringar skulle det gå att skriva en hel bok om – från förgiftad tandkräm till vilda sexnätter som höjt testosteronnivåerna.
Nu senast var det amerikanske 400-meterslöparen LaShawn Merritt – OS-vinnare i Peking 2008 – som skyllde på att han ätit tabletter för att förstora sin penis. Man får väl hoppas att de gav effekt, för priset blev två års avstängning.
En välbehövlig varningsklocka
Samma straff hotar Robin Rahm och det är ett högt pris att betala för en 23-åring. Men samtidigt är det en välbehövlig varningsklocka för alla andra hockeyspelare som ”chansar”.
På något sätt blir ju hockeyspelare inte lika hårt åtgågna som en friidrottare blir när hon eller han åker fast.
Jag vet inte vad det beror på, men i ett lagspel som hockey anses väl inte fördelarna lika stora som i friidrott där det handlar om hundradelar eller centimetrar.
Men det är naturligtvis lika illa vilken sport man än sysslar med.
Däremot är det enklare att komma undan som hockeyspelare.
En svensk friidrottare måste uppge var de befinner sig årets samtliga 365 dagar. De lämnar dopningprov på tävlingar och vid oannonserade besök. Flera gånger om året.
Som hockeyspelare är det inte ens säkert att du blir testad en enda gång under en hel hockeysäsong.
Jag har bara stött på RF:s dopningpatrull vid två, tre tillfällen efter en elitseriematch under den senaste tioårsperioden.
Nu slog de till mot Färjestad efter en fysträning i Våxnäshallen i Karlstad.
Det kan ha blivit Robin Rahms slut på hockeykarriären.
Det är förödande för en målvakt att inte kunna spela en match på två år, men det går tyvärr att ta fler genvägar och sticka till lägre serier i USA och spela hockey.
Det gjorde ex-djurgårdaren Patrik Nilson när han åkte fast 2003 och blev avstängd 1,5 år.
Det är däremot stängt i NHL och i deras farmarlag vad jag förstår, de respekterar internationella dopningbyrån Wada:s beslut angående utländska spelare.
Men NHL har fortfarande extremt lindriga domar för dopning – även om de börjat testa sina spelare minst två gånger per år.
Men när man åker fast första gången blir det bara 20 matchers avstängning. Åker man dit en andra gång blir det avstängning i 60 matcher och först vid en tredje överträdelse blir man avstängd på livstid.
Det är ingen tröst för Robin Rahm.
Han har just gjort sitt livs största tavla.