KUNGEN ÄR TILLBAKA
Han har varit borta i mer än ett årtionde – ändå får han nu ett av Europas tyngsta tränarjobb.
Speciell man, Kenny Dalglish.
Fotbollsvärlden skakar på sitt kollektiva huvud – men själva jublar de röda fansen som om de var tillbaka på titeltronen.
Speciell klubb, Liverpool FC.
All around, the fields of Anfield Road
Where once we watched, the King Kenny play
– and could he play?!
We had Heighway on the wing,
we had dreams and songs to sing
Of the glory round the fields of Anfield Road
Liverpool FC kommer alltid att förknippas med ”You’ll Never Walk Alone”, men signaturmelodin är faktiskt inte den sång som fansen på The Kop sjungit oftast det senaste årtiondet.
Istället har det varit ”The Fields of Anfield Road”.
Det är en sång som handlar om svunna tider, om eran då Kenny Dalglish ledde ett Liverpool som dominerade europeisk fotboll.
Dalglish-epoken varade i knappt 14 år, mellan 1977 och 1991.
Under den tiden vann Liverpool den engelska ligan elva gånger, FA-cupen tre gånger, Ligacupen fyra gånger och Europacupen fyra gånger.
Sedan dagen då Dalglish sa upp sig har de inte vunnit ligan en enda gång igen, en ökenvandring som redan pågått i 20 år.
Det brukar heta att inga andra supportrar lever i det förflutna på samma sätt som Liverpools fans. Det må så vara – men det finns heller inga andra anhängare som har lika stor anledning att göra det.
En dag när Steven Gerrard var en liten pojke kom hans pappa hem med en stor affisch.
– Kenny Dalglish är den bäste spelaren som någonsin spelat för Liverpool. He’s the man. Upp med honom på väggen.
Steven Gerrard lydde.
– Affischen på Dalglish hängde på väggen i mitt rum i flera år. Den blev helig för mig, rena altaret. Jag hade lyckan att se King Kenny live på Anfield när jag var sex, sju år gammal – och än i dag har jag en av hans matchtröjor hemma i mitt eget prisskåp.
Kenny Dalglish gjorde ett kort inhopp i Celtic våren 2000, men egentligen har han inte jobbat som heltidsmanager sedan han lämnade Newcastle i augusti 1998.
Mer än tolv år har gått sedan dess, och för utomstående kan det framstå som fullständigt obegripligt att en av Englands största klubbar nu ger ansvaret till en halvt pensionerad tränare.
För de som har vuxit upp med Liverpool är det däremot inte det minsta ologiskt, snarare ganska självklart.
– En avgörande händelse formade ödet för vår klubb, och det var den dagen som Kenny Dalglish avgick som manager för Liverpool. Hade han stannat hade de senaste 20 åren sett helt annorlunda ut, hävdar Jamie Carragher.
På Merseyside är namnet Kenny Dalglish synonymt med framgång – oavsett om det syftar på spelaren eller tränaren – men för att måla hans porträtt räcker det ändå inte att ställa honom bredvid en enorm hög av bucklor.
1985 var det han som gjorde mest för att återupprätta Liverpools anseende efter Heysel-katastrofen, 1989 var det han som klev fram då staden behövde en ledare i sviterna av Hillsborough-tragedin.
– Många människor i den här staden har kommit att se honom som en sorts religiös figur, säger Carragher.
Världsbilden runt Anfield utgår från The Kop och formas utifrån något som de själva kallar ”The Liverpool Way”.
Hittills har ingen lyckats precisera exakt vad doktrinen innebär, men ska man begripa sig på klubben måste man likafullt skaffa sig en grundförståelse för vad den innebär.
Det absolut mest fundamentala med ”The Liverpool Way” är att vinna – så mycket står i alla fall klart – men allt slutar sannerligen inte där.
”The Liverpool Way” handlar om att alltid hålla ihop, att orubbligt stå enade och att aldrig glömma bort att en fotbollsklubb i grund och botten är till för folket i staden den kommer ifrån.
Den går ut på att hela tiden spela en offensiv, helhjärtad fotboll, samtidigt som man likafullt respekterar motståndaren.
Den innebär att uppträda med stil, att hålla eventuella bråk internt och inte skapa rubriker av fel anledningar.
Att vinna med klass, skulle det kanske kunna sammanfattas. Eller i alla fall att förlora med värdighet.
Sedan Kenny Dalglish försvann har Liverpool oftast inte lyckats med vare sig det ena eller det andra.
Bucklorna har sinat och klubben har sålts till amerikaner. Fotbollen har stelnat och käbblen har läckts till tidningarna.
Liverpool har varit på väg att bli en klubb som alla andra – bara lite lättare att göra narr av på grund av deras envetna hänvisande till en traditionstyngd fotbollsideologi som tyckts lika irrelevant som det gamla testamentet.
I början av oktober förlorade Liverpool mot budgetnykomligen Blackpool på Anfield. Det var tredje raka hemmamatchen utan seger – oavgjort mot Sunderland och cuptorsk mot fjärdedivisionslaget Northampton – och i takt med att spelminuterna tickade undan började The Kop skandera Kenny Dalglishs namn.
Sången innehöll något mer än en misstroendeförklaring gentemot Roy Hodgson och en kortsiktig bön om förbättrade resultat.
Den efterlyste en återgång till det som hade beskrivits som förlorade kärnvärden på managementsvenska, eller ”The Liverpool Way” på scouse.
Roy Hodgson var eller mindre dödsdömd där och då.
Redan när han presenterades var The Kop misstänksam mot en tränare som tillbringat majoriteten av sin karriär med att predika defensiv organisation i småklubbar, en man som pratar med bred London-dialekt och som ibland verkar lägga större energi på att tala till sina vänner i medierna än till de egna supportrarna.
Kenny Dalglish ingick i kommittén som skulle utse klubbens nya manager, men reserverade sig då de övriga förespråkade Hodgson.
– Han är inte rätt man. Ifall det är det bästa vi har att komma med kan jag lika gärna ta över själv.
Drygt två veckor efter förlusten mot Blackpool beseglades så Roy Hodgsons öde.
Liverpool FC bytte ägare.
Utnämningen av Hodgson hade varit ett av de sista stora besluten under en av hela fotbollshistoriens mest impopulära regimer, ett styre som gjorde en poäng av att ignorera fansen.
När nu en uppsättning amerikanska ägare ersattes av en annan förbyttes också attityden gentemot klubbens anhängare.
På sin andra dag i Liverpool hade John Henry och Thomas Werner – styrande i New England Sports Ventures – bokat in möten med tre olika supporterfalanger, ”Spirit of Shankly”, ”Kop Faithful” och ”Save Liverpool FC”.
– Vi är här för att lyssna på dem och lära oss av dem, och vi lärde oss mycket i dag. Mest pratade vi om deras känsla av att inte ha något att säga till om, deras känsla av att inte längre vara delaktig i sin egen klubb. Vi diskuterade det, och tog ett stort första steg, sa John Henry då.
Vid årsskiftet stod några av dessa supportgrupper bakom ett öppet brev till just Henry och Werner. Det var 17 000 tecken långt, uppmanade dem att sparka Roy Hodgson och var undertecknat av drygt 20 000 personer.
En knapp vecka senare är nu Kenny Dalglish nygammal manager för Liverpool.
I dag reser nästan 10 000 Liverpool-fans den korta biten till Manchester längs M62:an, och framme på Old Trafford kommer de att sjunga ”Fields of Anfield Road” högre än de gjort på flera år.
De inser att de förmodligen kommer att förlora – men i så fall kommer de i alla fall att göra det på Kenny Dalglishs sätt.
De kommer återigen att stödja ett fotbollslag som styrs ”The Liverpool Way”.