Äntligen folkkär!
Lasse Anrell: Det är alla sensationers heliga moder
Svenska folket har en ständig förmåga att överraska men det här var till och med mer överraskande än när Annika Sörenstam vann Jerringpriset 2003.
Therese Alshammar – Sveriges folkkäraste idrottare...?
Herregud, det är alla sensationers heliga moder.
Första några ord om själva galan:
Det blev ju riktigt bra i år igen, efter Peter Settmans halvflopp förra året.
Den här gången gjorde Robin Paulsson sin debut i stora sammanhang och efter viss nervositet i början ledde han galan alldeles strålande.
Bra humor, bra allvar.
Särskilt sketchen med Zlatan var ju en lagom taskig höjdare. Och jag gillade inslaget med en, även för hans förhållande, övertänd Niklas Wikegård.
Ett annat höjdarinslag var hyllningen till Ingemar Stenmark. Det var gåshud redan vid de klassiska bilderna och när sen bröderna Phil och Steve Mahre kom in var det ju ett stycke svensk idrottshistoria i miniförpackning. Och Stenis tacktal var självklart kvällens kortaste.
Anja Pärson stod för årets prestation
Angelica Bengtsson var en annan höjdare. Inte nog med att hon blev årets nykomling – i sitt tacktal sa hon att ”mycket vill ha mer”. Tala om att man skapar sköna förväntningar, både hos sig själv och publiken.
Angelica har alla chanser att bli lika stor som Klüft och Kallur.
Jollret med RF och Svenska Spel hade stoppats i år – jag brukar envist hävda att det strider mot avtalen med SVT och staten – och man slapp kalkonchecken och fick en liten etisk stund i stället. Fint, så fint...
Linus Hallenius vann för årets mål men jag hade nog hellre sett att han vunnit för årets prestation. Men det är kanske en smaksak.
Lena Maria Klingvall gjorde året sångprestation i en magisk version av You raise me up. Wow, inte illa av en gammal avdankad handikappsimmare.
Att Björn Ferry blev årets prestation var ett konstigt val på fler sätt. Jag hade plockat Anja Pärson av de nominerade. Var det nåt hon gjorde i OS var det ju en prestation på en ohälsosamt surrealistiskt hög nivå.
Däremot gjorde Ferrys tjej – armbryterskan från Ensamheten, Heidi Andersson – årets bedrift i sitt tacktal åt maken och lyckades pricka in hans verkliga prestation: att ha gjort henne gravid utan att ens ha varit hemma.
Sånt klarar bara en skidskytt.
Och så kvällens chock.
Therese Alshammar. Alla sensationers moder.
Jag missunnar henne inte att vinna någonting. Tvärtom; jag gillar hur hon håller i sin karriär och hur hon utvecklas hela tiden.
Men hur kunde hon få 35,99 procent av rösterna? Tävlingen håller visserligen på i flera veckor men av vad jag hört från insatta personer på Radiosporten så kommer de överlägset flesta rösterna under själva tv-galan.
Typ nästan alla...
När Robert Gustafsson dummade sig mot Annika Sörenstam gick hon från marginellt antal röster till seger. Men hon var på plats. Folk tyckte synd om henne.
En av våra största
Therese Alshammar var inte ens där i går.
Enligt Hans Chrunak var hon i Mexiko och drack tequila (!) och hade han sagt det tidigare på kvällen hade hon väl antagligen inte ens kommit åtta.
Men – hon vann.
Hon vann efter ett år som varit bra för henne, men som inte skiljde sig nämnvärt från en massa andra Alshammar-år.
Alshammar har vunnit en massa medaljer ända sen genombrottet 1997.
Om jag i hastigheten räknade rätt i natt har hon vunnit 69 (!) mästerskapsmedaljer – ganska jämt fördelade över alla de här åren.
2010 vann hon ett guld, ett silver i VM, kortbana i Dubai.
Hon vann två guld, ett silver och två brons i EM, långbana i Budapest.
Orättvist? Absolut inte
Det är naturligtvis väldigt bra. Ett av hennes bästa år, definitivt, men det är ändå inte det året när jag trodde att hon skulle ha en chans mot alla skidåkare, curlare och skidskyttar. Det här var ju trots allt ett mycket bra svenskt sportår.
Jag anar kanske en liten kupp från simningen, men det här systemet ska å andra sidan inte möjliggöra några kupper eftersom så många röstar – även om de siffrorna enligt uppgift minskat drastiskt de senaste åren.
Men det viktiga är frågan om det var orättvist?
Mitt svar är: nej, absolut inte. Alshammar har hållit en extremt hög nivå i en unikt lång simkarriär. Hon är en av våra absolut största idrottare under det här århundradets första decennium.
Nu kan hon kalla sig folkkär också.
Det är nog det allra finaste pris en idrottare kan önska sig...