Fest utan segrare
Peter Wennman: Det hände grejer hela tiden
LONDON. Det var dagen som innehöll allt – derbyn, dramatik, drag på läktarna, dårar på planen, domslut att dissekera, dueller att diskutera, drömspel här, dumspel där.
Bara ett fel med supersöndan:
Ingen vann.
Oavgjort i alla derbyna (Liverpool-Everton 2–2, Birmingham-Aston Villa 1–1, Sunderland-Newcastle 1–1) och delad pott, 0–0, också mellan Tottenham och Manchester United.
Fyra matcher att sortera in i arkiv X, inte en segrare att finna.
Jo, det ska vara de som spelade i lördags, då:
Arsenal, Chelsea och Manchester City tjänade alla två poäng gentemot United och Spurs. Det blev ännu tätare mellan The Big Five och det är lätt att hålla med alla som tycker att Premier League är en fest just nu. Skulle vara intressant att veta exakt hur många fotbollstokiga svenskar som ägnade denna söndag åt raden av engelska toppmatcher i tv – för att sen avrunda med en Zlatan-delikatess i Serie A.
Ordet ”fest” förknippar vi kanske inte med Liverpool i dessa dar, Kenny Dalglish väntar fortfarande på sin första seger i tränar-comebacken och fick en svettig andra halvlek mot ett allt starkare Everton. Men det var ändå ett fall framåt, som det så vackert heter. Torres har fått tillbaka elden i ögonen och har nog haft inspirerande samtal med King Kenny i veckan. Meireles, en av Roy Hodgsons värvningar, tog nya löpvägar och var som en annan människa. Och framför allt: partystämningen var tillbaka på Anfield, The Kop gungade igen.
Djävulskt drag på White Hart Lane
Innan dunderderbyt i dumburken var slut drog jag till White Hart Lane och hamnade själv mitt i ett djävulskt drag. Efter 0–0, regn (givetvis) och få öppna chanser brukar man inte snacka om underhållning – men det var precis vad det var. Vissa matcher tycks gå snabbare än andra, man hinner knappt sätta sig förrän de är slut. Då vet man att det händer grejer hela tiden.
Kan också berott på att jag satt nästan längst ner, fem meter bakom Sir Alex. Man tappar nästan andan av tempot när man är på marknivå. Jag kunde dessutom höra tuggummit studsa omkring i ett ännu högre tempo mellan Fergusons käkar. Hans småmuskler måste arbeta hårdare än tio kommunalarbetare under en dag, för att travestera Martin Ljung.
Kanske mer än nånsin i går när det taktiska rävspelet rasade som värst mellan honom och Harry Redknapp. Det var små, individuella krig därute: duellerna mellan Bale och Da Silva, Modric och Fletcher, Lennon och Evra, Crouch och Vidic.
Mina viktigaste anteckningar:
Det var försvararnas triumf. Mittbackarna Gallas och Dawson var lysande i Spurs, men Ferdinand och Vidic var ännu bättre. Vidics huvudspel var fenomenalt. Löjligt överlägsen mot långe Crouch, som nog borde bytts ut.
Modric är så bra att man häpnar. Den lille mannen dominerade totalt ett trångt mittfält. ”Luka är otrolig, han går in i vilket lag som helst i världen”, sa Redknapp.
Da Silva förtjänade inte sin andra varning
Rooney började vasst, fick sen allt mindre boll, och flyttades så småningom ut till höger i ett 4-1-4-1-system med den vandrande pinnen, Berbatov, på topp. Detta eftersom Nani försvann helt på en kant som bara handlade om matchen mellan Bale och Da Silva.
Da Silva, alltså Rafael, förtjänade inte sin andra varning och blev felaktigt utvisad. Han kan trösta sig med att han fick nåt slags genombrott på hög nivå här. Det var en ny världsstjärna vi såg. Han tappade Bale ett par gånger, men hans offensiva fräckhet var fantastisk.
Både Rödknappen och Sir Purple Nose åkte hem nöjda. Tottenham förstår mer än nånsin att de är lika bra som de andra fyra lagen däruppe. Man United vägrar förlora. Det finns en slags inre resning i gänget som är djupt imponerande. Som Redknapp säger: ”De har förlorat Ronaldo och Tevez, så de MÅSTE ju vara sämre. Ändå tar de poäng hela tiden. Det vore ett mirakel om de gick obesegrade genom hela säsongen, men...de är ju så svåra att slå”.
Över till ett topplag som inte spelade i går: Chelsea.
Evertons Steven Pienaar spelade inte på Anfield eftersom ”hans huvud var nån annanstans”. Manager Moyes avslöjade att Chelsea lagt ett bud på 3 miljoner pund (33 miljoner kronor) som Everton accepterat. Återstår att lösa är det personliga kontraktet. Tottenham, däremot är inte villiga att betala så mycket för en spelare som Pienaar och behöver honom egentligen inte (det tycker jag inte Chelsea gör heller).
Det intressanta var vad Redknapp sa i pressrummet i går:
– Carlo Ancelotti är en toppenman, lika ärlig som dagen är lång. Han skulle inte ljuga. Och han svär på att Chelsea inte lagt nåt bud på Pienaar. Men nu har dom alltså gjort det ändå. Jag vet inte...jag skulle säga mycket om det här, men kan inte. Då blir det trubbel.
Snacket antydde klart att Roman Abramovich och hans närmaste har gått bakom ryggen på manager Ancelotti. Sånt har hänt förr, men jag undrar om det är vad Chelsea behöver just nu. Hur många tror att Ancelotti är kvar säsongen ut?