”Unik idrottsman – går inte att ogilla”
Käck om Woods succé: ”Gör vad han vill”
Publicerad 2019-04-14
AUGUSTA. Hörde ni det där?
Det var vrålet från publiken på Augusta National när Tiger Woods gjorde det omöjliga.
Om det ekade hela vägen till Sverige är jag uppriktigt sagt inte förvånad.
För det verkar inte som att naturlagar existerar när Tiger Woods är i farten.
Han gör vad han vill.
Sitter han i klistret så hittar han en väg ut. Tvingas han ändra om sin sving så löser han det. Säger någon att han aldrig mer kommer vinna en major … ja, då ser han tydligen till att vinna en major.
När Tiger Woods för två år sedan genomgick sin fjärde (!) ryggoperation – en steloperation i ländryggen – trodde nog ingen att han skulle ta sig tillbaka till toppen. Inte ens Tiger själv.
Ryktet säger att han på Masters-middagen år 2017 viskade i nära vännen Nick Faldos öra att: ”Det är över nu”.
Men nej, det var inte över. Han hade mer att ge.
”Begriper det inte”
Nu är vi här igen. Året är 2019 och Tiger Woods har hunnit bli 43 år gammal när han nu drar på sig den gröna kavajen för femte gången i karriären.
Första gången han gjorde det var 1997. Fjärde och senaste gången var 2005.
Det året var George W Bush president i USA. Det året lanserade Nintendo sin nya spelkonsol Nintendo DS. Det året fyllde Lionel Messi 18 och skrev sitt första A-lagskontrakt med FC Barcelona.
Ja, hörni... Åren går, men Tiger Woods består.
Jag begriper inte hur han bär sig åt, men på något sätt lyckas han.
”Han är unik”
Visst, man kan ogilla honom för allt strul vid sidan av banan, för alla skandaler han ställt till med genom åren – men det går inte att tycka illa om honom som idrottsman.
Där är han unik.
Jag tror ärligt talat inte det finns någon annan idrottare som har förmågan att skapa engagemang världen över på samma sätt som Tiger Woods.
Leo Messi, säger ni? Tja, kanske i Europa och Asien, men definitivt inte i USA.
Muhammad Ali? Möjligen, men det var före internets tid, det fick inte samma spridning.
Det Tiger Woods gjorde här i Augusta var unikt och jag noterar att många internationella medier kallar det här för ”den största comebacken i idrottshistorien”.
Kanske är det så.
Jag vet faktiskt inte, det går ju inte att resa tillbaka i tiden och jämföra.
Vad jag däremot vet är att jag om 20, 30, 40 och 50 år alltid kommer kunna minnas tillbaka på den här dagen och tänka: ”Jag var där”.
Det räcker för mig.
