”Om jag nu har fått ärva något av fotbollen så är detta det viktigaste”
Niva möter Kalle Björklund och Jordan Larsson
Uppdaterad 2020-10-09 | Publicerad 2020-09-26
Går fotboll i arv? Finns fotbollen i miljön?
Har din pappa spelat professionellt ökar i alla fall chansen att du också ska göra det med flera hundra procent.
Den svenska VM-truppen 1994 gav oss inte bara ett brons – den gav oss också en ny generation elitspelare.
Timmarna före intervjun väntar jag ärligt talat mest bara på att den ska ställas in.
Inte nog med att hela Hammarby är inne i en svag period. Kvällen innan har Kalle Björklund själv stått för det hittills värsta misstaget i sin karriär – en miss som kostade hans klubb möjligheten att gå vidare i Europa – och journalistiskt vet jag vad sådant brukar innebära.
En fotbollsspelare i motvind är sällan särskilt pratglad.
En fotbollsspelare märkt av en färsk grundstötning? Knappast särskilt sugen på att ägna en förmiddag åt att prata arv, miljö, familj och framgångsfaktorer.
Men timmarna går utan att det kommer något ursäktande SMS, så när klockan väl är slagen så infinner jag mig vid det kafé på Södermalm som är bestämt som mötesplats.
Far och son Björklund är redan på plats.
Avboka? Ställa in? Det var aldrig på tal. Har man bestämt en sak så ska den genomföras, har man ett åtagande så fullföljer man det. Det gäller på fotbollsplanen och det gäller utanför fotbollsplanen och det är en grundhållning som Joachim Björklund burit med sig genom hela sitt liv.
– Om vi nu ska prata om situationer där det kan vara en fördel med en pappa som spelat professionellt så är väl det här precis ett sådant läge. Ja, Kalle gjorde ett misstag igår. So what...? Alla gör misstag. Men alla klarar inte av att reagera på dem på rätt sätt.
Jocke Björklund daskar sin son i axeln och visar vägen mot några bord i hörnet. Dags att gå vidare. Befinner man sig på karriärens kanske lägsta punkt gäller det att så snabbt som möjligt ta sig därifrån.
Befinner man sig på karriärens lägsta punkt gäller det att så snabbt som möjligt ta sig därifrån – men har man istället tagit sig upp på högre höjder än någonsin vore det väl rimligt att tillåtas fortsätta uppåt utan att någon jävel kommer och ber om tillbakablickar och reflektion?
Borta i Ryssland har Jordan Larsson nått en ny nivå.
Efter en fin förstasäsong för Spartak Moskva har han rusat genom hösten med ännu större effektivitet. På de åtta första ligamatcherna har han gjort fyra mål och två assist. Han ligger tvåa i skytteligan, och det går att hävda att han nu är den största stjärnan i Rysslands största klubb.
Och ändå kommer jag dragande med den typen av frågor som han är mer trött på än några andra. Ska han verkligen behöva gå igenom det här igen? Ska han behöva prata om pappas betydelse för karriären ytterligare en gång?
– Haha, du har helt rätt i att jag är väldigt trött på den sortens intervjuer – men ärligt talat är det nog mest för att jag tycker att de aldrig kommer någonstans. Det blir bara samma frågor hela tiden: ”Vill du bli bättre än din pappa?”. Vad ska jag svara på det...? Men egentligen tycker jag ju att ämnet är väldigt intressant, och det är klart att jag själv har tänkt väldigt mycket på det.
Tendensen blir tydligare
I och med Kalle Björklunds genombrott är det nu fyra söner av den svenska VM-truppen 1994 som spelar på allsvensk nivå eller ännu högre: Jordan Larsson, Kalle Björklund, Simon Thern och August Erlingmark.
Statistiskt är utfallet egentligen helt uppåt väggarna orimligt, men samtidigt bara en övertydlig bekräftelse på något vi redan visste.
Fotboll går i arv.
Har din pappa spelat på professionell nivå – det här sambandet finns framförallt mellan fäder och söner – ökar chanserna att du själv ska göra det på ett väldigt dramatiskt sätt.
Kvantitativ forskning på ämnet finns hittills främst i USA. Där har det exempelvis påvisats att det är flera tusen procent högre sannolikhet att sönerna till MLB-spelare också får baseball som yrke, jämfört med befolkningen i stort.
Någon motsvarande vetenskaplig studie har inte gjorts i Sverige – och baseball är därtill en sport som utgår ifrån fysiologi och neurologi i högre utsträckning än fotboll – men det räcker faktiskt att använda sina ögon för att utesluta slumpen som förklaring.
Enbart i allsvenskan finns det idag dussintals spelare med pappor som själva spelade allsvensk fotboll; Noah Alexandersson, Franz Brorsson, Nicklas Bärkroth, Erik Friberg, Marko Johansson, Melker Jonsson, Andreas Landgren, Jake Larsson, Sebastian Larsson, Oscar Lewicki, Sam Lundholm, Eric Smith, Kevin Walker, Patrik Wålemark och säkert ytterligare en handfull som jag missat eller glömt.
I a-landslaget har vi såklart Emil Forsberg, och lägre ner i pojk- och ungdomslandslagen finns bland andra Anthony Elanga, Colin Farnerud, Williot Svedberg och Rasmus Wiedesheim-Paul. Ute i proffslivet hittar vi spelare som Patrik Carlgren, William Eskelinen, Gabriel Gudmundsson, Daniel Sundgren, Tim Prica samt bröderna Simon och Samuel Gustafson.
Även om tendensen tycks bli tydligare och tydligare är själva fenomenet allt annat än nytt. Redan 2001 fanns det 24 spelare i dåtidens allsvenska trupper med pappor som själva spelat i serien, och i den svenska EM-truppen 2008 hade drygt 26 procent av spelarna proffspåbrå.
Och då har vi inte ens lyft blicken utanför Sverige, räknat upp Erling Haaland, Marcus Thuram, Timothy Weah, Ianis Hagi och alla de andra.
Vad beror det på? Jordan Larsson börjar från början.
– Egentligen tror jag inte att du kan ärva själva fotbollen, att du får med dig kvaliteter på grund av att din pappa har spelat. Och någonstans vill nog alla människor tro att allt vi gjort och uppnått enbart beror på oss själva – det jobb, den tid och den energi vi lagt ner – och inte på något som vi liksom fått med oss utan att vi behövt arbeta för det. Jag har varit väldigt känslig för det här: ”Du har fått en gräddfil in i karriären för att du är Henke Larssons son”. Men det här är inte den diskussionen, det här är något annat. Jag tror på att alla föds med någon typ av begåvning och en viss sorts förutsättningar – men sedan är det ändå vad du gör av det som avgör om du lyckas eller inte.
Första gången Jordan Larsson spelade fotboll med publik slog han in en straff inför 60 000 åskådare på Celtic Park i Glasgow. En av killarna han lattjade boll med som liten grabb hette Ronaldinho, och hade nyss vunnit Ballon d'Or. När han själv sedan gjorde sina första organiserade träningar så sprang han i skuggan av väldiga Camp Nou.
När han själv funderar på vad han egentligen tagit med sig från en ovanlig fotbollsuppväxt är det i första hand den här sortens extraordinära upplevelser och intryck han tänker på. Drömmen planterades in i honom tidigt, inspirationen rotade sig djupt.
– När jag var i Paris och såg pappa vinna Champions League-finalen 2006 var jag 8 år. Det är ett minne som jag aldrig kommer att glömma, och även om alla kanske inte fått se Champions League-finaler så tror jag många andra fotbollssöner har liknande grejer. Du har sett fotbollslivet från första parkett, du har sett ditt drömliv. Du vill göra samma sak – och gärna lite mer. För mig har det absolut varit själva kärleken till fotboll som visat mig vägen genom livet. Jag tog upp en boll när jag var jätteliten, och har aldrig släppt den igen. Den har jag alltid haft med mig – vart jag än gått, vart jag än hamnat.
Det var inte så att Henrik Larsson pressade på för att göra sin son till fotbollsspelare – snarare tvärtom. Om något var han mer avståndstagande än uppmuntrande i början.
– Jag har faktiskt aldrig ställt frågan till honom, men i någon intervju såg jag att han sa att han inte ville att jag skulle bli fotbollsspelare. Han tänkte väl på all press, alla förväntningar och alla jämförelser som skulle läggas på mig – och han ville väl säkert bara att jag skulle få en normal uppväxt.
Han har inte varit pappan som stått vid sidlinjen och gastat?
– För det mesta har han faktiskt varit väldigt långt ifrån min karriär. Han har aldrig varit typen som drillat mig, och det är inte så att vi har kört en massa individuell träning. Det är klart att han varit där och hjälpt mig om jag velat diskutera något – men han har hållit distans, velat att jag skulle hitta motivationen själv. Dock vet jag att han är väldigt stolt över mig idag. Ingen är gladare än honom över hur långt jag har kommit.
”Fanns mycket rasism”
För Jordan Larsson sitter fotbollen i huvudet i minst lika hög utsträckning som den sitter i fötterna. Han kan gå med på att han ärvt en viss kvickhet, men han tycker ändå inte att det är särskilt betydelsefullt eller utslagsgivande.
Det är det mentala som är grejen. Drivet, motståndskraften, framåtandan.
– Mentaliteten avgör så väldigt mycket i en karriär, och det är mentaliteten är grejen som min pappa alltid har pratat med mig om, grejen som han velat förmedla. Att alltid vara där 100 procent på träningarna, att ha rätt fokus, att utveckla den typen av professionalism. I hans eget liv och hans egen karriär så var det väldigt tufft. Han bodde inte i det bästa området, han hade inte sånt som andra ungar hade och han levde i en tid och på en plats där det fanns mycket rasism. Men att han hade det så tufft lyckades han vända till drivkraften som gjorde att han kom så långt i sitt liv.
Men det där är sedan något som många klassresenärer brottas med – hur överför den som växte upp med väldigt lite sin drivkraft till ett barn som vuxit upp med väldigt mycket.
– Jag tror säkert att min pappa har funderat mycket på samma sak. Allt som han och mamma inte hade när de själva var små ville de såklart ge till mig och min syster Janelle. Det var verkligen inte så att vi fick allt vi pekade på – de var väldigt hårda under vår uppväxt – men de ville ändå ge oss bästa tänkbara liv och förutsättningar. Jag är ju medveten om att vi hade det väldigt gott ställt och väldigt bekvämt på många sätt, så jag tror säkert att mina föräldrar hade de där tankarna: ”Var ska barnens drivkraft komma ifrån?”. De ville att vi skulle förstå att ingenting kommer gratis i livet, att man får jobba för allt man vill ha.
”Alltid motiverat mig”
Svaret blev en sorts bakvänd realitetskullerbytta. Till en början tyngde det ner Jordan Larsson att folk utgick ifrån att hans namn och hans pappa gav honom någon diffus sorts oförtjänta fördelar – men den nackdelen gick det att koppla korstag på och vända tillbaka till en uppsida.
Det var i skitsnacket och baktaleriet som Jordan Larsson hittade och utvecklade sitt mest högoktaniga drivmedel.
– I unga år var det så, så många gånger som jag fick höra att jag bara fick spela för att min farsa är Henke. Så det var verkligen så att jag kände att jag behövde bevisa för alla andra att jag inte levde på någon annan, utan att det var jag själv som gjorde det – att det var jag själv som hade talang, att det var jag själv som jobbade hårt. Och det har varit en grej som jag alltid har kunnat gå tillbaka till, som alltid har motiverat mig.
Det är ingen överdrift att kalla det för en central drivkraft?
– Absolut inte. Det har varit en väldigt stor sak i min fotboll. Och oavsett om vi pratar om fotboll eller inte... Många framgångsrika människor har ju haft den här sortens centrala drivkraft, som gjort att de hela tiden tagit steg för steg för steg och fortsatt utvecklas. De har haft något de velat bevisa – för sig själva eller för andra – och jag tror att det är väldigt viktigt. Folk kan säga vad de vill, men så länge jag presterar på plan så är det ändå den rösten som kommer att räknas.
För något år sedan hörde Jordan Larsson av sig till mig. Han hade läst en intervju jag gjort med en annan elitspelare, som slängt ur sig en raljans om hur han ”inte heter Jordan Larsson, och kan åka räkmacka på min pappas namn”.
Och glad var han inte.
– Haha, det störde mig extremt mycket. Det där med räkmacka... Det var som att någon hade suttit och funderat på exakt vilken formulering som skulle provocera mig allra mest.
Du minns till och med precis vilket ord som användes.
– Det kommer jag aldrig att glömma.
För Kalle Björklund ser stamtavlan lite annorlunda ut än den gör för Jordan Larsson. Han är inte bara sonen till en pappa – han är snarare den fjärde generationen i en sorts kungalängd, arvtagaren i en tvättäkta fotbollsdynasti.
I rakt nedstigande led är han sonen till sonen till dottern till Stig Svensson, den legendariske klubbledaren som förvandlade kvartersklubben Östers IF till hela landets främsta fotbollsförening.
Både hans pappa och hans farfar har varit a-landslagsmän. I släkten finns dessutom Tommy Svensson – vinnare av Guldbollen och förbundskaptenen som förde Sverige till VM-brons – och ytterligare en hel handfull fotbollsspelare med minst allsvenska meriter.
– Även om jag inte hann se pappa spela så har jag ju alltid vetat att han var en väldigt bra fotbollsspelare som hade en väldigt bra karriär. Även om jag älskar fotboll så har jag alltid känt den här pressen, det här att jag ska bli nästa Björklund att lyckas. Men även om det har varit lite jobbigt i vissa situationer har jag alltid kunnat se upp till pappa, och det är absolut en del i att jag har blivit fotbollsspelare nu.
<div data-tipser-pid="5f7eda85502c4e00015f05d8" data-tipser-view="compact"></div>
”Fick gå hem i paus”
Kalle Björklund föddes som en av två tvillingar, sista maj 1999, men eftersom han och hans bror föddes för tidigt blev familjen kvar på sjukhus ett tag. Första gången pappa Joachim Björklund lämnade dem för att spela match var det semifinal i Copa del Rey mot Real Madrid.
Valencia vann med 6–0.
Två månader senare var Kalle Björklund på fotboll för första gången. Hans första match var supercupfinalen mellan Valencia och Barcelona på Mestalla, och även om han inte var medveten om det så fick han se sin pappa bidra till ännu en hållen nolla och ytterligare en buckla.
Eller ja... Hela vägen till slutsignal orkade inte Kalle Björklund i sin allra första match, förklarar hans pappa.
– Min fru Sara där med båda tvillingarna, men det drog bara ut mer och mer på tiden. Inför avspark var det först presentation av truppen och sedan ceremoni med cuptrofén, så när matchen väl började var det nästan midnatt. Ni fick gå hem i paus.
”Något fysiskt som gått i arv”
Precis som Jordan Larsson är Kalle Björklund född ute i den stora fotbollsvärlden, men där familjen Larsson flyttade tillbaka till Helsingborg stannade familjen Björklund kvar i Valencia.
Kalle Björklunds svenska är visserligen grammatiskt felfri, men det går ändå att skönja en sorts dialektal släpning när han pratar. Både hans förstaspråk och hans fotbollsspråk är spanska. Han har inte lärt sig kicka långt och tackla hårt på småländska jordplaner, utan han har fostrats att trilla boll i valencianska passningstrianglar.
Ändå är det lättare att se likheter än skillnader för den som jämför hans spelstil med hans pappas. Visst är Kalle Björklund lite mer bekväm med bollen och lite tryggare i uppspelen, men det är ändå snabbheten och duellspelet som främst utmärker honom.
Han spelar en fotboll som tycks vara en produkt av sitt arv snarare än sin miljö.
– I vår släkt är det väl snarast något fysiskt som gått i arv, snarare än att vi fått en begåvning som bolltrollare. Är det något genetiskt så är det nog explosiviteten. Min moster Kristina var sprinter, och jag har även en kusin som var med i sprintlandslaget.
Det är Joachim Björklund som pratar, och han gör det i ett ämne som intresserar honom. Nyligen lästen han ”The Sports Gene”, en av alla de böcker som bland annat förklarar varför västafrikaner dominerar på sprintsträckorna medan östafrikaner sopar rent i långdistanslöpningen.
I stort tror han på genetikens inverkan på idrotten – men när det kommer till honom själv och hans egen familj hävdar han ändå att miljön haft klart större betydelse.
– I mitt eget fall är jag ganska övertygad om att det är det som varit viktigast. Från det att jag kan minnas var jag på så gott som alla Östers hemmamatcher, och på de flesta bortamatcher som var någonstans i södra Sverige. Vid middagsbordet hemma satt hela tjocka släkten och snackade Öster. Och alla familjer hade stugor bredvid i Mellbystrand, så hela somrarna var också fyllda av fotbollsfolk och fotboll.
”Vi är väldigt olika”
Ändå kan samma sorts uppväxt ge helt olika resultat, och det märks inte minst på Joachim Björklunds egna barn. Han har fyra söner, och alla introducerades tidigt för fotbollen.
Två fastnade, två fastnade inte. Kalle Björklund lever och dör för sporten, medan hans tvillingbror Oliver egentligen struntar i den numera.
– Vi är väldigt olika, har väldigt olika personligheter. Han är mycket mer social än vad jag är. Vi har alltid haft olika intressen, och han är...
Joachim Björklund bryter in i beskrivningen:
– Jag ska lära dig ett nytt svenskt ord: Spellevink. Han vill leva livet.
När bröderna först började spela var det i kvartersklubben Godella. När han var var nio år gammal tog Kalle Björklund sedan klivet över till Valencia och deras storklubbsakademi – och där slutade egentligen leken.
Även om det skulle dröja flera år tills han skrev på sitt första proffskontrakt började han leva som en sorts yrkesman, med en pappa som förklarade hur en fotbollsspelare gjorde för att träna rätt, äta rätt, sova rätt.
– Han ville ju. Och då blev det upp till oss som föräldrar att ge honom förutsättningar: ”Det är det här som kommer att krävas. När dina kompisar går ut på kvällarna så får du stanna hemma och lägga dig tidigt istället”.
Kalle Björklund stämmer in, betonar att det här var hjälp som han själv efterfrågade.
– Tidigt förstod jag att det inte räckte att träna med laget, att det gällde att köra extra ifall jag verkligen ville något med fotbollen. Och även om jag aldrig hade pappa som tränare i laget så körde vi alltid extraträning på somrarna. Det var väldigt mycket prat om snabba fötter.
”Bara tränat lite hopp”
”Snabba fötter” är förmodligen Joachim Björklunds favoritterm som fotbollstränare, ett begrepp han kastar mot spelarna i Hammarby än idag.
– Det är en aforism för att vara på G, att vara koncentrerad, att göra det som är själva grunden i fotboll.
Min bild är annars att det här med konkreta tips från far till son har ganska liten betydelse. ”Gör den löpningen, träffa bollen på det sättet”. Det verkar mycket viktigare att förmedla en kravbild, bidra till en mentalitet.
– Mitt övergripande råd är att identifiera vad du är bra på och vad du är sämre på – och sedan se till att hamna i så många situationer som möjligt där du får göra det du är bra på. Men när det gäller specifika matchsituationer har vi väl egentligen bara tränat lite hopp och nickdueller, hur man ska komma in i dem beroende på vem du möter... Där har jag försökt vara lite konkret.
Sånt som man inte får i Spanien?!
– Litegrann. Eller ja... Sånt man knappt får i Sverige heller nuförtiden.
Ett välkänt efternamn förpliktigar, men det kan ta sig uttryck på olika sätt. Där Henrik Larsson medvetet höll sig på avstånd från Jordan Larssons karriär – där det främst var andras viskningar som hördes – var Joachim Björklund alltid en väldigt närvarande fotbollspappa.
Varje gång som Kalle Björklund spelade match stod han där vid sidlinjen, med sin högresta proffsspelarsiluett och sin granskande erfarenhetsblick. Det var på både gott och ont för grabben som han tittade på.
– Jag har alltid känt att det kommit lite press från pappa. Så fort jag gjorde en dålig match så kände jag att det fanns en risk att pappa skulle vara besviken, och... Den känslan var inte jättehärlig.
Du visste att ni skulle sätta er i bilen och att han skulle säga: ”Nu får du ta och skärpa dig!”.
– Lite så. Det var ju bara för att hjälpa mig, men det var inte kul när jag hade gjort en dålig match. Det var inte så att han blev jättearg, men... Någon gång kunde det ju hända. Och samma sak med farfar... Även om han bott kvar här i Sverige så har han kommit till Valencia rätt ofta, för att liksom se hur det har gått med utvecklingen.
Var det jobbigt?
– Ja, på ett sätt. När man är liten vill man väl egentligen bara spela fotboll för att det är kul, men jag har samtidigt också alltid känt pressen av att behöva prestera på planen.
Samtidigt som hans son berättar om sin upplevelse sitter Joachim Björklund bredvid och lyssnar med fundersam min. Det här var något han inte riktigt väntat sig att höra.
– Det är intressant att höra att... Kalle har uppfattat det så här. Själv har jag ju en annan syn på det. Jag har alltid försökt vara ärlig i min analys, så kritik... Absolut. Men min bild är ju att jag egentligen enbart har kritiserat när jag sett att någon av grabbarna inte riktigt gjort sitt bästa. Ska man spela fotboll – ska man bli bra i fotboll – då ska man dit och ge 100 procent precis varje gång. Göra sitt bästa. Sedan kan man misslyckas ändå – och det är helt okej. Jag skulle ju aldrig bli arg för att någon gör ett misstag, så länge han verkligen har försökt. Så länge du har givit 100 kan du gå och lägga dig med gott samvete.
”Det tål jag inte”
Jag påbörjar en följdfråga som delvis drar i en annan riktning, men innan jag hunnit särskilt långt bryter Joachim Björklund in för att förtydliga sig ytterligare. Han vänder sig direkt mot sin son, för att verkligen klargöra sin bild av både en fotbollsuppväxt och ett liv tillsammans.
– Om du känner att jag har blivit arg på dig någon gång – som jag då uppenbarligen har blivit – då hoppas jag att det i så fall är de gånger då du har spelat en alibimatch. De gånger då du varit där utan att vara där. Det tål jag inte. Och än mindre med mina söner.
Jocke Björklund fortsätter. Han har växlat upp samtalet, driver det vidare på högre varvtal.
– Ta straffen du drog på dig mot Norrköping. Jag skulle ju aldrig skälla på dig för att du gick in i den duellen! Eller som nu – ”The Mistake” – matchen mot Poznan, som är alldeles färsk. En jättemiss, ja, och vi kanske åkte ur Europa på grund av den... Men så kan det vara! Det hände ju inte för att du inte försökte, och om något så tyckte jag väl att den matchen gav mig positiva besked och signaler. Det var ett bra tag kvar av matchen då misstaget skedde, men du rasade ju inte samman utan höll ihop din prestation.
En utandning efter en utläggning, en blick med värme.
– Där ska du ha en klapp på axeln, och nu gäller det att komma vidare. Vad gör du dagen efter? Och vad gör du nästa gång du hamnar i samma situation igen?
Nu har det bara gått en natt, men har ni hunnit prata om misstaget?
– Nä. En kram bara, sedan var det bra.
”Stängde av telefonen”
Kalle Björklund har suttit tyst ett tag, fingrat lite på en mobiltelefon som vibrerar lite extra ofta en dag som den här.
– Jag stängde av telefonen så fort jag kom in till omklädningsrummet igår efter matchen. Det var lite jobbigt från början, så jag slog på den först i morse igen.
Såg den okej ut? Inga dumheter som hade skrivits...?
– Jo, det var en del på sociala medier och så. Jag försöker att inte kolla för mycket, men när folk taggar mig blir det ganska svårt att undvika.
Även om efternamnet är välkänt i Valencia också – och även om Joachim Björklund var tränare i klubbens ungdomsakademi under några år – så fanns det inte särskilt mycket avundsjuka eller missunnsamhet under de tidiga fotbollsåren.
På något sätt är Valencia en alldeles för stor klubb för det, ett sammanhang där det finns viktigare saker att diskutera. Det finns liksom inte plats för misstänksamma blickar mot Kalle Björklund där bak i försvaret när en av hans lagkamrater heter Ferran Torres.
– Allt det där stötte jag egentligen på först när jag skrev på för Bajen. Jag kände inte alls samma sak i Valencia som jag har gjort här, för när jag kom hit var det mycket sånt på sociala medier: ”Han får ett kontrakt bara för att han är Jockes grabb”. Och för mig blev allt det så väldigt mycket jobbigare eftersom jag drog korsbandet och sedan var skadad så länge. Jag hade ingen chans att bevisa att de hade fel. Men även om det var tufft blev det en motivationsfaktor också – jag brann verkligen för att få visa vem jag är som spelare.
Anklagelser om nepotism är inget nytt för släkten, och allra mest intensiva var de nog inför hemma-EM 1992. Det var då förbundskaptenen Tommy Svensson oväntat tog ut en okänd mittback från Tippeligan i Norge – hans egen 21-åriga systerson, Joachim Björklund.
– För det fotbollsmässiga var jag riktigt ordentligt nervös – 100 procent – jag ska inte sitta här och låtsas att det var lugnt, att jag visste att jag skulle klara det. Men för familjegrejen... Nä. Det var någon löpsedel: ”Nu tar han ut systersonen!”, men... Äh. Det är fotboll. Som tränare är det helt omöjligt att ta ut någon som du inte själv tror klarar jobbet, som spelare är det omöjligt att fuska sig fram genom en karriär utan att bottna.
Om något funkar det väl tvärtom? Tommy Svensson visste ju att han skulle få kritik för den där uttagningen, så även om han själv var övertygad så tänkte han säkert efter ett par gånger extra.
– Så är det ju, det är jag helt säker på. Nu har jag ju den erfarenheten själv också. Ska man göra fel som tränare så får det lov att vara för att man varit för hård mot sina egna – inte tvärtom.
”Hur bra som helst”
Vi är inte riktigt där ännu, men just nu är inte frågan om den här släkten får en ny a-landslagsman – utan vem som hinner dit först.
En skadad Kalle Björklund tvingades tacka nej till den senaste U21-landslagstruppen, medan hans syssling Emil Hansson redan hunnit göra sju matcher på den nivån.
– På somrarna brukar jag alltid träffa Emil i farmor och farfars sommarhus i Mellbystrand. Han gick ju till Feyenoord rätt tidigt, så jag har alltid sett upp till honom. Ett år var han nere hos oss och tränade med Valencia i några veckor. Man märkte direkt att han var bäst där också, hur bra som helst.
Du själv har spanskt pass. Det har aldrig varit ett alternativ att försöka slå sig in i det landslaget?
– Nä. Det hade känts konstigt för mig att spela i ett spanskt landslag, och det är mycket för det här med att släkten har spelat för Sverige.
Vi har sparat den största och mest grundläggande frågan till sist. Ifall det skulle finnas en skala från ”enbart negativt” till ”enbart positivt” – var skulle det här med att han en professionell fotbollsspelare till pappa egentligen sorteras in?
Kalle Björklund trevar lite efter orden, men är ändå tydlig med åt vilket håll hans skala kantrar.
– Något negativt finns det väl, men totalt sett är det nästan bara fördelar.
Joachim Björklund behöver knappt ens tänka efter. Han dundrar resolut ner fingret väldigt nära skalans maxutslag.
– Jag kommer faktiskt inte på några nackdelar överhuvudtaget. Okej för det här med att tidigt hamna under press – men egentligen ser jag det också som en fördel. Kan du inte hantera press så kommer du ändå inte bli elitidrottsman, och får du den över dig lite tidigare är det mest bara utvecklande i min värld. Bara fördelar.
När jag ställer samma fråga till Jordan Larsson borta i Moskva är det slående hur annorlunda han reagerar och resonerar. Oftast är han både kvick och slagfärdig, men det här svaret famlar han med, det behöver han söka efter.
– Eh... ja... Vad ska jag säga...?
Bara det här med att du behöver fundera är intressant.
– Nämen, det är mest att jag tänker på hur jag ska tackla frågan. Fördelen jag ser är att du har någon som har gått igenom allt som du går igenom. Du kan diskutera saker fram och tillbaka och få hjälp på ett sätt som andra kanske inte kan få. Men ärligt så har jag alltid sett det som en nackdel – det har varit så mycket förväntningar och det ena med det femte – men sedan kommer vi ju tillbaka till det här med hur den nackdelen med tiden blivit en fördel för mig. Jag har klarat av att göra det till en tändvätska, till motivation. Jag har velat visa att jag kan lyckas för att jag är Jordan Larsson, inte för att jag är Henke Larssons son. Men uppriktigt sagt så är det ju först de senaste åren jag kunnat se det så – fram till dess har jag alltid tänkt på det som en rätt stor nackdel.
Känslan av att behöva börja i motvind, i uppförsbacke är inte begränsad till fotbollsplanen. Jordan Larsson berättar om en uppväxt där han ofta känt sig dömd på förhand, avfärdad av människor han aldrig ens träffat.
– Under mitt liv så har jag stött på många människor som haft en klar och tydlig bild av hur jag ska vara – och den bilden har så gott som alltid varit negativ. Jag ska vara si, jag ska vara så, jag ska vara bortskämd, jag ska vara stöddig, jag ska ha näsan i vädret... Och det där är något jag alltid stört mig väldigt mycket på – att jag förväntas vara på ett särskilt sätt bara för att jag har den pappa jag har. Den kommentar jag fått överlägset flest gånger är: ”Shit, jag trodde inte att du skulle vara såhär, jag trodde inte att du skulle vara en vanlig kille”. Det har känts orättvist. Jag har känt mig missförstådd utan att jag ens har pratat, missuppfattad innan jag ens har visat mig – och i mitt personliga liv har väl det där påverkat mig ungefär på samma sätt som det påverkat mig på fotbollsplanen. Även där har jag känt mig tvingad att bevisa att jag är jag – en egen person – och att jag har mina egna kvaliteter. Don't judge the book by its cover, döm inte boken bara för att ni har sett omslaget och titeln.
Fick Michael Jordans nummer
På planen har Jordan Larsson alltid spelat på instinkt, men hemma på kammaren är han något av en grubblare. Hans mamma Magdalena brukar säga att han ”tänker för mycket”. Det ska vridas och vändas på saker, de ska studeras utifrån flera olika vinklar och perspektiv.
Vi pratar igenom olika aspekter av det här med att ha en särskild sorts fotbollspappa. Innebär inte det en sorts garanti för att få kompetenta coacher tidigt, att man rör sig i miljöer en bra bit bort ifrån välmenande föräldratränare utan utbildning? Jo, förmodligen. Och det här med att ha flyttat runt mellan olika proffsländer som barn, ger inte det en sorts inbyggd internationalism som gör det lättare att anpassa sig till olika omklädningsrum under den egna karriären? Rimligen.
Jordan Larsson kommer själv med ett medgivande om att han har en typ av publicitetsfördel – ”när det skrivs om mig så väcker det intresse i de länder där pappa har spelat” – men det finns samtidigt mer än en ingång till de personliga varumärkenas tid.
– När jag kom hit till Spartak ville klubben gärna att jag skulle ha nummer 23, och eftersom det inte fanns några lägre nummer tillgängliga tänkte jag inte så mycket mer på det. Men när jag sedan pratade med de ryska journalisterna ställde alla en massa frågor om Michael Jordan. Jag fattade ingenting: ”Vad är det som händer? Varför ställer alla så många frågor om Michael Jordan?”. Först fattade jag verkligen inte grejen, innan jag la ihop ett och ett i huvudet: ”Ahaa...! Nu förstår jag”. Klubben hade tryckt på att det skulle finnas någon sorts samband mellan mig och Michael Jordan. De hade gjort en ganska stor sak av det, byggt releasevideon på sociala medier runt det temat.
Är inte det ganska talande? Att de bryr sig mer om ditt förnamn än ditt efternamn – att det där med att du är Henkes son kanske inte är en så stor sak i ett nytt land, för en ny generation?
– Ja, kanske. Det kan ligga något i det.
”Men du måste förstå...”
Reflexmässigt säger Jordan Larsson att han minst måste vinna Champions League för att det inte konsekvent ska refereras till honom som ”Henkes son”. Men stämmer det verkligen?
Fotbollsvärlden tar inte slut i Helsingborg eller ens i östra Glasgow. Mer än ett årtionde har gått sedan Henrik Larsson själv spelade elitfotboll, och i dagens Ryssland är han inte ett större namn än Alexander Hleb eller Kakha Kaladze.
Han är sannerligen inte någon som överskuggar Spartak Moskvas nuvarande försteanfallare.
– Du kan ha rätt i det. Men du måste förstå... Ända sedan jag var liten har det varit samma frågor i precis varenda intervju jag har gjort – och det har satt sig väldigt djupt i skallen. ”Henkes son, Henkes son, Henkes son”. Det är möjligt att du har rätt i att ungdomar idag inte har Henke som sin första tanke när de hör mitt namn – men det känns ändå så för mig.
Och du bejakar någonstans den tanken? Du väljer att tro på den?
– Det är nog så att alla som har en så tydlig central drivkraft har sin grej väldigt djupt rotad i skallen. Och den behöver finnas där för att du fortfarande ska ha samma vilja dag 10 000 som du hade dag 1. Det är den tanken som ger dig ditt mindset, som får dig att hålla kvar blicken på målet utan att släppa. Och omedvetet är det kanske en sak jag gör och en tanke jag har för att... hålla hungern kvar, hålla drivkraften levande. Om jag nu har fått ärva något av fotbollen så är detta det viktigaste.
15 miljoner i jackpott – se expertens system inför