En ängels ansikte, en djävul inom sig
Arsenals stjärnskott Samir Nasri vill sänka United ikväll
Marseilles förorter fostrar egensinniga bollgenier.
Zinedine Zidane lobbade in straffar i samma match som han skallade motståndare. Éric Cantona hoppade upp för att sparka till både volleyskott och häcklande fans.
Succéspelaren Samir Nasri är ett barn av samma stad.
Han har ängelns ansikte, men djävulen i kroppen.
Ute på internet cirkulerar ett alldeles bedårande litet videoklipp (se länk här till höger).
Det är filmat uppe i Marseilles norra förorter, i april, 1999. Ett knappt år tidigare hade en fransk-algerier från de här kvarteren avgjort VM-finalen, mer eller mindre på egen hand.
Nu satt en blyg liten elvaårig fransk-algerier och tittade truligt ner i marken, samtidigt som han rullade en sliten läderboll mellan händerna.
– Fråga inte den om Zidane. Jag vill inte ha den frågan. Jag vill inte.
Tv-journalisten som filmade undrade förvånat:
– Varför vill du inte ha den?
11-åringen undvek att svara. Tittade skyggt ner på sin boll och petade i sömmarna.
– Därför...
– Skäms du? Är du rädd för att folk ska driva med dig?
– Därför att... Jag vill inte jämföras med Zidane. Jag kommer aldrig bli som honom. Han är den bäste spelaren i världen. Jag är inte ens säker på att jag kan bli professionell fotbollsspelare.
Där klipps det i filmen. En scen därefter ser man 11-åringen spela fotboll med sina kompisar på en inhängnad liten betongplan mellan höghusen.
I full fart plockar han ner en höjdboll med vänsterfoten, för att i nästa skede skicka in en perfekt halvvolley i bortre burgaveln med högern. Klipp. Nytt spelmoment. Nu står lillgrabben och lattjar med en motståndare. Skottfintar. Rullar sula. Gör en kroppsfint och sätter full fart förbi – allt på mikroskopiskt liten yta.
Sedan filmsnutten spelades in har den här pojkspolingen vuxit upp, blivit dubbelt så gammal och förvandlats till en av Premier League-höstens hetaste spelare – men som sammanfattning av Samir Nasris liv och karriär förblir den häpnadsväckande heltäckande.
Allt finns ju här.
Råtalangen som förädlades på samma små betongplaner där några av fotbollens största elefanter lekt. Den blyga lilla killen som motvilligt tvingats lära sig spela fotboll nertyngd av orimliga förväntningar.
För ett par år sedan åkte Samir Nasri och handlade med sin pappa, Abdelhamid.
Han valde ut en läderjacka som han tänkte ge honom i present, men ångrade sig så snart han såg prislappen. Inte för att han inte hade råd, såklart, utan för att hans pappa kunnat gå till jobbet som busschaufför varje dag i en hel månads tid utan att få ihop till så mycket pengar.
– Med tanke på den lönen han har arbetat för i hela sitt liv hade det varit respektlöst mot honom att köpa den.
Familjen Nasri växte upp i Gavotte-Peyret, en ganska typisk fattigförort till Marseille där arbetslösheten ligger runt 60 procent och andelen invånare med invandrarbakgrund har stigit till drygt 75 procent.
Det är ett sånt område som bara brukar synas i medierna av två anledningar: antingen skakas det av brottslighet eller så fostrar det en framgångsrik idrottsman.
För Gavotte-Peyret gäller båda delarna.
– Jag växte upp på gatan och jag spelade fotboll på gatan. Det gjorde fysiskt ont ibland, men jag trivdes. Du måste hela tiden behålla din stolthet och din tilltro till dig själv.
Samir Nasri delade fotbollsplan med killar som växte upp till gangsters och gängmedlemmar. Han härdades av det, han utvecklade sin spelstil i kamp med tuffingar utan större respekt för regler – men själv skulle han själv aldrig bli som dem.
Tidigt i livet valde han en annan stig. Som femåring såg han Basile Boli nicka in matchens enda mål när Olympique Marseille slog Milan i Champions League-finalen, strax därefter tog hans pappa med honom till Vélodrome-stadion för första gången.
När OM sedan spelade Champions League-gruppspel hösten 2003 stod en storögd Nasri vid sidlinjen som bollpojke. När Real Madrid kom till stan var det första gången han med egna ögon såg Zinedine Zidane spela fotboll, mannen som han själv blivit jämförd med sedan han var sex år gammal.
– Jag förstår ju varför det blivit så, i och med att jag kommer från norra Marseille, har algeriskt påbrå, spelar i ungefär samma position som honom och kom fram då hans karriär var på väg att ta slut. Men det har varit jobbigt, mycket jobbigt. När jag gjorde en dålig match i tonåren så var det folk som sa till mig: ”Skärp dig, sådär illa hade aldrig Zizou spelat”. Det var ett tag då jag nästan funderade på att sluta, eftersom det var omöjligt för en junior att hela tiden mätas mot en av de bästa spelarna genom hela historien.
När en 19-årig Nasri var med på sin första samling med det franska landslaget röt till sist rutinerade Claude Makélélé ifrån gentemot ett medie-drev som bara var intresserad av en enda vinkling.
– Kan ni inte bara låta pojken vara ifred?! Jag har mer gemensamt med Zidane än vad han har. Jag känner i alla fall ”Zizou”, jag har spelat med honom. Den här grabben kommer från en annan tid.
Men vid det laget fanns det inte längre anledning för Makélélé att oroa sig. Samir Nasri hade förlikat sig med hetsen kring honom. Han hade lärt sig att strunta i allt tjat om Zidane, vuxit in i den utsatta rollen som ledare för högintensitetsklubben Olympique Marseille.
– När jag väl gjorde min första landskamp på Stade de France inför 80 000 åskådare så var jag inte ens orolig, jag gick inte längre att rubba.
Numera pratas det ofta om pressen som vilar på ett Arsenal som inte vunnit någonting på fem säsonger. För Samir Nasri är det en näst intill obegriplig diskussion.
– Det är mycket mer press i Marseille än här. Där är fansen helt galna, och presidenten kommer ner till träningsanläggningen och skäller ifall man förlorar en enda match.
Livet som Arsenal-stjärna i London? Som en stilla promenad i parken.
– Det är helt otroligt hur lite uppmärksamhet man får här. Hemma är fansen så intensiva. De kommer fram hela tiden och ska ge sin syn på precis allting, i synnerhet ifall laget inte spelar så bra. Här är allt så mycket lugnare. Folk håller ett distanserat avstånd.
Upptrappningen inför kvällens toppmöte har färgats av Patrice Evras hånfulla utfall mot ett ungt Arsenal. ”Ett träningscenter som inte kommer att vinna någonting”, har det hetat.
Samir Nasri är en av spelarna som replikerat, men han har gjort det utan att känna behovet att bulta på den största trumman.
– Vi får se på måndag. Vi ska visa hur mycket vi har vuxit upp.
Med sitt pojkaktiga utseende och sin tunna kropp brukar han slentrianmässigt kategoriseras som en vek spelare, en av alla de här Arsenal-artisterna som krymper ihop när det verkligen gäller.
Ingenting kunde vara mer fel.
Det här är killen som utmanade hierarkin i det framgångsrika franska landslaget, som tog Thierry Henrys plats i spelarbussen och stod upp för sig själv när William Gallas konfronterade honom.
Det här är spelaren som först sprängde sig upp ur betongen, och som sedan fortsatte växa när pressen från en hel nation hotade att trycka ner honom.
– Har du inte mentaliteten kan du inte använda din teknik. När man kommer upp på den här nivån handlar 90 procent om huvudet, och jag är säker på att laget har blivit starkare mentalt.
Nasri sammanfattar med språket han lärt sig hemma på pappas gata.
– Nu är det dags för alla i Arsenal att vara vinnare. Jag kommer från Marseille, jag känner mig hemma i det. Jag hatar att förlora. Även om vi bara spelar med femmannalag på träningen så måste jag vinna. Nu tror jag verkligen att alla i truppen har den här mentaliteten, att de vill vara vinnare.