Wennman: I dag blev Pompey allas älskling

Peter Wennman

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-12

Tottenham-Portsmouth borde fått vara en final i FA-cupen

LONDON. Allting var så rätt:

Hela hjältesagan, den lilles seger mot den store, den fattige mot den rike, den chanslöse mot storfavoriten, den utdömde, nedslagne mot den välmående patronen på bruket, lantisarna mot storstan...amatörbandet som bara skulle värma upp scenen, men som rockade sönder lokalen och vann publikens hjärta.

Som vann era hjärtan också, kan man förmoda.

Allting var så rätt, utom möjligen en sak:

Det borde varit final. Det borde fått vara en final i FA-cupen. Det hade varit det mest magnifika, sensationella slutet nånsin på en säsong i England.

Jag ber redan här om ursäkt. Min yrkesheder påbjuder total objektivitet, vilket jag anser mig ha klarat utmärkt under alla år, men nu erkänner jag:

När Portsmouth gjorde 1–0 mot Tottenham i FA-cupsemifinalens förlängning (Frederic

Piquionne) skrek jag rakt ut. När Kevin Prince Boateng gjorde 2–0 på straff sjöng jag en aria i Birgit Nilsson-klass.

Reste sig ur askan

Jag har kollegor som öppet håller på Spurs – vissa av dem satt till och med på Wembley som supportrar i går eftermiddag – och de drack förmodligen möbelpolish som tröst när pubarna stängde i natt.

De flesta andra i fotbolls-England gick och lade sig med ett nöjt, belåtet flin.

Ni fattar ju grejen:

Först blir detta Pompey officiellt degraderat till ”Superettan”, The Championship, sen blir samma lag mindre än 24 timmar senare klart för FA-cupfinal mot Chelsea den 15 maj.

Först blir detta Pompey fullkomligt uppsnurrat i oklara ägarförhållanden, oförmöget att betala spelarnas löner, skuldsatt upp över öronen, dränerat på de bästa spelarna, satt i administration, svårt skadedrabbat, nedflyttat och allmänt förlöjligat – sen samlar sig hela klubben i en fantastisk hjälteinsats och slår ut Tottenham på Wembley.

Tottenham spelmässigt bäst

Jag var nära att fälla en tår av beundran när managern Avram Grant – som måste ha känt sig fullständigt grundlurad sen han skrev på för Pompey – kramades om av sina spelare efter slutsignalen. Vilken taktiskt perfekt insats. Vilken vi-mot-världen-inställning. Vilken fantastisk kämpamatch Portsmouth gjorde.

Jag är ju inte helt blind, jag såg givetvis att Tottenham var det spelmässigt bästa laget i denna semifinal och att det ibland var små mirakel som räddade den snart 40-årige Pompey-keepern David James (numera kallad Rosa Pantern) från baklängesmål. Men det var som om det stod skrivet i stjärnorna...troliga VM-spelare som Jermanin Defoe och Peter Crouch kunde inte göra mål mot sin förra klubb, hur många chanser de än fick.

Och Pompeys gamle manager, Harry Redknapp, satt på Tottenhams bänk med ett allt mer plågat, nervryckande och trött ansikte. I förlängningen skulle han behövt D-kupor med krockkuddar under ögonen.

Det var ändå elegant och rörande av Rödknappen att omfamna Avram Grant i en björnkram efter slutsignalen. Han hade blivit utslagen av ett lag han köpt ihop och sen köpt sönder. Och han stod där med staden Portsmouths nyckel i fickan och önskade att han hittat ett sätt att låsa upp Pompeys försvar.

Mål-James stärkte definitivt sina aktier inför VM, jag tror han får starta nu, och en mittback som Ricardo Rocha måste ha gjort sitt livs match i går. Jag älskade också att se mittfälts­terriern Michael Brown, som i vanliga fall är en Nobby Stiles light. I går var han en Nobby Stiles med både touch, hjärna och framtänder. Och en man som anfallaren Frederic Piquionne behöver inte tacka omständigheterna för Wembleys såphala, skandalösa underlag – han var verkligen värd ett mål i går. Allting var så rätt, som sagt, utom en sak:

En månads avkoppling väntar

Det är fortfarande en FA-cupfinal kvar att spela. Där väntar ett lag vid namn Chelsea (Avram Grant vet det mesta om det) och ska man söka med mikroskop efter två saker som talar för en ny jätteskräll så här det de här:

1) Hela det England som inte håller på Chelsea kommer att stå bakom Poor Old Pompey, det blir den lille fattige mot den store rike-storyn igen. Och det blir sista gången flera av lirarna drar på sig Portsmouths blå tröja.

2) Portsmouths spelare, sen länge nedklubbade i skoskaften, får plötsligt en hel månad nu med lugn och ro och glittrande guld vid horisonten. De har redan åkt ur ligan och kan koppla av. De kan samla all kraft och njuta av läget:

FA-cupfinal den 15 maj – som hela Englands älskling.